|
|
Bloggat av Sachiko, januari 27, 2012, at 6:46 e m I grundskolan fick vi läsa en bok som heter On The Beach av Nevil Shute (tror jag namnet var). En trevlig historia om att det blir världs-kärnvapenkrig och hela jordens befolkning sakta dör i plågor med avramlande hud och allt som hör till. Ja, ni vet ju säkert hur det där fungerar utan att jag ska behöva bli långrandig och prata om självlysande råttor osv.
I alla fall.
Innan den dödliga strålningen tills sist omringar hela planeten så får man följa några människor i Australien som väntar på att radioaktivitetsvidundret ska komma. Hälsorganisationerna delar ut röda piller åt alla som man ska ta när plågorna blir för hemska och man vill göra slut på allt. Det är bland annat ett hårresande kapitel när ett par ger ett sådant piller till sin bebis för att göra slut på lidandet.
Trevlig bok. Verkligen.
Efter att jag hämtat ut mina nya B12-piller idag, så önskar jag att vår språklärare låtit oss läsa Nalle Puh på engelska istället.
TacksåhemsktmycketfrökenJanssontack!
Bloggat av Sachiko, januari 27, 2012, at 5:19 e m Idag var det valfritt tema på Tema Fredags fotoutmaning så jag tog en bild på de saker jag planerar att involvera mig i ikväll: dricka kaffe, läsa, skriva och elda i kaminen. Av praktiska skäl startade jag ingen eld direkt på bordet, utan istället lät jag en symbolisk ljuslykta vara med. Hoppas ni kan ha överseende med det och att jag inte får upprörda protestkommentarer om trovärdigheten med fotot kontra fredagsplanerna nu.
Faktum är att jag inte ens visste att det var fredag förrän alla hysteriska ”Nu ska vi ha sååååååå mycket fredagsmys och vi ska dricka skumpa och sexa hela natten …”-statusar kom upp på Facebook. Okej det är möjligt att inte folk inte använde just de orden men man kan ju läsa mellan raderna. Jag vet nog vad som menas med ”rödvin och tända ljus”-snacket.
Jag avstår från att publicera min egen fredagsstatus ”Borde ha köpt en ny deodorant igår för den jag hade räckte bara till ena armhålan idag, men eftersom jag ska vara ensam med katten så spelar det ju ingen större roll om det osar lite”. Känns som att det vore att delge lite för mycket information.
Bloggat av Sachiko, januari 27, 2012, at 3:47 e m Den stora skillnaden mellan att bo i stan och att bo på landet är att man ständigt är bevakad på vischan. Alltid!
Nej, jag pratar inte i nattmössan och inte heller har jag några perversa grannar (vad jag vet) som står och glor in genom fönstret till duschstugan. Jag pratar om naturen.
Jag menar, inne i stan kan man gå omkring i myllret av folk och inte en jäkel bryr sig om ens existens, man skuffas hit och dit som man inte finns och behandlas som luft av personalen på Arbetsförmedlingen, Försäkringskassan och andra ställen där det är knökfullt med folk (och fä). Kort sagt kan man vara hur anonym som helst.
Men tar du ett enda litet steg ut i skogen har du genast alla ögon på dig. Jag lovar att man aldrig får så mycket uppmärksamhet någon annanstans.
Fåglarna tystnar eller börjar vråla, det hörs skall från rådjur, brölas av hjortar, det brakar till i buskagen, saker och ting gömmer sig och bevakar dig noga eller också rasslar det iväg innan man ens hinner uppfatta vad det var.
Jag har precis kommit hem efter en och en halv timmes promenad och bergsklättring och jag lovar att jag kände ögonen på mig hela tiden. Överallt var det dessutom färska spår av rådjur, älg, hare, räv och möss. Djur som varit där minuterna, eller rentav sekunderna, innan jag kom dit. Mina nackhår stod rätt upp under hela promenaden.
Särskilt påtagligt blev det när jag närmade mig stället där viltvårdarna slänger ut tonvis med potatis och morötter åt djuren. Jag var livrädd att möta en älg (ondskefulla varelser) men som tur var fanns där bara en massa gulgröna fåglar. I hundratal.
Nere vid sjön fanns verkligen ingenting att se. På sommaren är där så fint och spännande men vintertid (utan frost) är det rena öken. Svarta grenar mot vit bakgrund och istappar mot en bergvägg är kul i högst tre minuter.
Jag satt och spanade och försökte hitta fotovinklar men kunde konstatera att allt var fult och trist och gick därför hemåt.
Efter att det brakade till i snåren en bit bort så tog jag långa benet först och eftersom jag yckades jaga upp mig själv och inbilla mig att jag var förföljd av ett helt koppel av blodtörstiga varulvsvarg-galenälg-rabiesrävs-motorsågsgalningar så slutade det med att jag sprang hem och drog igen dörren snabbt som attan efter mig. Och låste.
Bloggat av Sachiko, januari 27, 2012, at 10:42 f m Vid två i natt vaknade jag med ett ryck och var helt övertygad om att telefonen ringt eller att min kära vän ropat på mig.
Ja, ropat.
Det är skralt med logiken när man är yrvaken, men jag lyckades fumla rätt på telefonen och kunde konstatera att ingen ringt och vid en närmare inspektion så fanns heller inga fotspår i nysnön utanför så ingen kunde ha stått där och gastat heller. Det kändes som en konstigt sak att göra att ringa upp någon vid två-tre på natten och fråga ”Behöver du mig? Har du ropat på mig telepatiskt?” bara för att jag fick spooky-känningar. Så jag försökte somna om.
Vilket visade sig vara lättare sagt än gjort och när jag äntligen började slumra till så satte katten en klo i ena skinkan på mig så jag skrek rätt ut. Jag tänkte precis kasta katten ur sängen när hon rullade över på rygg och visade sin rakade mage och sitt operationssår.
Den baksluga lilla… Nej, jag kan ju inte missunna en nyopererad katt att få sova i värmen under duntäcket och det vet hon. Så jag suckade och drog täcket över oss båda igen och försökte somna.
Detta måste så småningom ha lyckats för jag vaknade framåt nio och återigen hade jag den där känslan ”Var det någon som ringde eller ropade inatt?”. Kollade telefonen igen och kollade efter fotspår utanför: ingenting.
Ja jag vet vad ni tänker: tomtar på loftet. Till och med jag tänker att jag har det.
Jag ska försöka komma till sans och bete mig lite normalt nu och jag börjar med kaffe i en av kopparna jag köpte igår.
Bloggat av Sachiko, januari 26, 2012, at 8:39 e m Nu deltar jag även i fotoutmaningen Ordlös Onsdag men jag har inte hunnit ta fram mitt bidrag förrän nu. Temat är ”Huvudsaken” och jag tog fram två bilder där jag försöker att illustrera att huvudsaken är att man har en stark vän när man känner sig liten och svag.
Att vara den där starka vännen försöker jag nu och denna lilla bild-duo har jag satt ihop idag för att visa en vän att jag är den stora skeden när hon känner sig som den lilla.
Tillägnad min BFF. <3
Bloggat av Sachiko, januari 26, 2012, at 6:12 e m Precis innan jag hade ett litet avslutningsmöte kring fotouppdraget började det snöa så himla vackert. Ni vet såna där stora dalande flingor som liksom lekte runt i luften och som man bara ser när det är helt vindstilla. Jag gick ut på altanen med kameran och det kändes som jag befann mig i en enorm snökula.
Sådana stunder kan man leva på länge. Det var lite magiskt och Narnia-feeling över det hela. Jag kollade efteråt i min garderob (bara för att vara på säkra sidan) men det fanns ingen ingång till något sagoland där, bara upptäckten av kattskrället legat och hårat av sig på mina nytvättade lakan.
 Och där ser ni tornet jag brukar stå på och fota ut över viken. K kom strax efter det för att hämta bilderna och när han klivit innanför dörren så kom det tre hjortar och gick utanför köksfönstret. Naturligtvis så stack de när jag äntligen lyckades ställa skärpan manuellt på kameran. Resultatet blev att jag bara fick ett enda suddigt foto på en av hjortarna. Eländiga kreatur som inte kan stå stilla. *morr*
Bloggat av Sachiko, januari 26, 2012, at 1:30 e m Jag är hemkommen från loppisen i lillbyn. Det tog sin rundliga tid eftersom de tre som arbetade där blev helt till sig i trasorna över att ha en kund i butiken och jag blev förföljd och fick utstå ”chefens” smakråd i över en halvtimme. Jag blev till slut tvungen att säga ifrån.
”Okej, nu är det så här…” sa jag. ”Jag tror inte du har riktigt koll på vad jag är ute efter så det är nog bäst att jag kollar på egen hand”.
”Men de här då?” sa mannen med ett bilförsäljarsmajl och höll upp några tjocka klumpiga bruna (med blå blommor) 80-talskoppar i keramik. Säkerligen från den tiden då varje kvinna som var 30+ skulle gå en keramikkurs och hänga upp lertavlor med blommor, välkommen, bort bra men hemma bäst, fåglar, vindruvor och annan skit på väggarna. Min mor var en av de kvinnorna, så jag har genomlevt keramikkurs- generationen från helvetet och vet vad jag pratar om. Hon gjorde till och med hattar med snirkliga band i keramik att hänga vägarna. Fasansfullt.
Men åter till loppisen och de påflugne butikschefen…
”Jag samlar alltså på porlinskaffekoppar, inte keramik” sa jag.
”Aha” sa chefen. Han rotade runt på bordet och hittade några gräsliga 60-talskoppar med nästan helt bortnött dekor på. ”Men de här då..?”
”Nämnde jag att jag bara samlar på antika koppar?” och här började jag känna att tålamodet började tryta. ”Alltså sådant som är tillverkat innan 1920. Möjligen kan jag köpa nyare grejer men då måste de vara väldigt speciella.”
”Men den här då?” sa mannen och höll upp en gigantisk tekopp med orden ”Godmorgon Älskling!” på. Han fortsatte: ”Den här kan du ställa fram på frukostbordet till din make som en fin gest”.
”Jag kan försäkra dig att om jag fortfarande hade en make och dessutom var ägare till den koppen så skulle morgnarna vara allt annat än goda” sa jag.
”Så du är inte gift?” sa han och plötsligt tändes den där glimten i hans ögon som får de flesta kvinnors varningsklockor att börja ringa.
Okey, here we go. Han kommer fråga…ja jag är helt säker på att han kommer fråga….
”Man skulle inte kunna få bjuda på en matbit någon gång?” sa han.
BINGO! Jag visste det.
”Svar nej” sa jag kort och gott och fortsatte leta koppar på bordet och i kartongerna runtom.
Jag pallar inte att linda in det längre. Varje gång jag tackat nej på ett finkänsligt sätt så har män tolkat det som att jag sagt nej för att jag vill att de ska tjata och truga.
För att undvika en evighetslång diskussion om att nej betyder nej så är jag därför, numera, väldigt tydlig redan från början. Faktiskt så tydlig att de flesta ryggar bakåt nåt steg eller två och sedan avskriver mig som en rabiat feminist-lesbo. Vilket de gärna får tro, för då slutar de i alla fall fråga om vi ska ses. 
”Hm, okej. Men de här kopparna då?” sa butikschefen, som visserligen rodnade ändå upp på öronen men som inte var den som gav upp i första taget. Han höll upp några IKEA-koppar från tidigt 90-tal.
”Alltså, alla de koppar du försökt kränga till mig är hiskeliga, smaklösa och borde malas ner till stenmjöl. Jag tar de här och de här men du får bara 100 spänn för alltihop. Take it or leave it” sa jag.
”Men det är ju bara hälften av av det pris vi satt på dem!” protesterade han efter att han gjort en (ganska långsam och invecklad) överslagsräkning.
”Japp, och jag hade köpt dem på hälften så kort tid om du inte hade ränt efter och försökt sälja en massa skräp till mig” sa jag och fortsatte ” Visst, vi kan stå här och förhandla om priset en lång stund, för sakens skull, men i slutänden kommer du ändå bara få en hundring för alltihop. Du har förmodligen inga andra kunder som köper sånt här utan bara gamla gubbar som köper begagnade böcker, så du kan ju välja att låta kopparna stå här och samla damm eller sälja dem här och nu. ”
Många års träning av att skälla på min ex-make har lärt mig exakt vilket tonläge man ska använda för att kväva en uppblossande diskussion i lindan.
Några sekunders surmulen tystnad sniglade förbi, tills mannen mumlade:
”Ska jag slå in grejerna i tidningspapper åt dig eller tar du dem som de är?”
”Om du har en banankartong så tar dem gärna i en sådan” sa jag glatt.
Fem minuter senare bar jag ut kartongen med två underbara serviser (12 koppar med fat i en modell, 5 koppar och fat i en annan modell) samt en ljuvlig kaffekanna. Ni får se senare.
När jag lämnade butiken hörde jag hur butikschefen låste dörren och stängde igenom butiken för dagen med en dämpad svordom som jag inte tänker återge här.
En sak har jag lärt mig genom åren, ju mer försäljaren svär efteråt desto bättre affär har man gjort som kund. *skitnöjd*
 Sött mönster, men för modern stuk på så jag köpte dem inte
Bloggat av Sachiko, januari 26, 2012, at 10:28 f m Gomorron på er! Jag har faktiskt tagit sovmorgon tills för en timme sedan och började dagen med tömningar av alla dess slag: asklådan i kaminen, sopor, kattlåda, dass osv. Lika bra att få allt gjort med man ändå var i farten. Så nu är det bara att börja fylla på överallt igen.
Eftersom tomten är uppgrävd och inga ordentliga broar finns över dikena än så kändes det mer än lovligt riskabelt att balansera med mulltunnan från dasset över en smal smal bräda, mot komposten. Tanken på att falla ner i diket och vad som kunde hända om, ..nej jag vill inte ens gå in på detaljer. Jag tänkte hela tiden ”Om jag ska ramla, låt mig göra det när jag tömmer asklådan åtminstone…kära stora Gudinna låt mig inte ramla med dasstunnan eller kattlådan.”
Jag ska snart göra mig i ordning och sticka iväg till loppisen och affären men först tänkte jag bjuda fina bilder som är inskickade av en läsare som kallar sig Azom Cally, och som också gillar vackra och söta kaffekoppar med fat och har två kanonfina serviser, som ni ser nedan.
Hur himla kul är inte det att vi får se vad andra samlar på? Jag blev jätteglad när hon skickade in bilderna i en kommentar.
Ni andra som samlar eller börjar samla, gör gärna samma sak. Skicka in bildlänkar så vi får se era antika koppar.
Farmorskopparna längst blev genast mina favoriter och jag erkänner att jag är avundsjuk, som tusan!
 Mormorskopparna  Farmorskopparna - alltså jag dööör! Var får man tag på dem?
Bloggat av Sachiko, januari 25, 2012, at 9:12 e m Här är mitt lilla bidrag till fotoutmaningen Onsdagstema som denna vecka har temat ”Kristallklart”.
Bilden är tagen upp vid sjön Skiren där isen precis lagt sig och växterna är inbakade i is.
Jag har blivit riktigt förtjust i det här med fotoutmaningar och veckoteman, så jag tror jag ska testa att vara med i fler i framtiden. :-)
Nu: redigera fler bilder (jobb).
Bloggat av Sachiko, januari 25, 2012, at 8:36 e m Man vet att bäst-före-datumet är passerat när det inte längre går att skilja den rökta laxen från gorgonzolan.
Att få bort stanken ur huset kommer ta fram till sommaren och då räknar jag optimistiskt.
Mina försök att plugga har kantats av mina rastlösa infall att frosta ur frysfacket i kylen och försöka hitta ett bra ställe utomhus att förvara alla kyl- och frysvaror. Jag trodde i min enfald att det bara var att ställa ut en kasse på altanen.
Sen kom räven och gjorde inbrott i köttpullspåsen. Jag måste erkänna att fanskapet var snabb i vändningarna för kassen hann bara stå ute i en kvart-tjugo minuter innan han slog till.
Jag hängde då upp kassearna på konsolerna på verandan och tänkte att nu var jag ju så smart att det är nästan nobelprisnominering på g.
En halvtimme senare ser jag två lysande gröna ögon hänga i luften utanför vardagsrumsfönstret. Jag hann bara se skymten av den flyende orangea grannkatten när jag stormade ut och sedan fick jag stå och fånglo när filmjölken pumpades ut genom både kartong och påse i tunna fontänstrålar. De övriga påsarna var strimlor.
Det positiva är att jag inte längre behöver bekymra mig om var jag ska ställa varorna medan isen i frysen brakar i golvet. Områdets gemensamma soptunnor är nu sprängfulla.
Det här löste dessutom problemet med att motstå frestelsen av en icke-matschemaförlagd kvällsmacka.
|
Copyright & Upphovsrätt
Allt material på Sachikoblog.com skyddas av såväl copyrighträtten och upphovsrättslagen. Du får inte kopiera bilder eller texter att använda på din egen blogg eller sajt utan skriftligt medgivande.
|
Senaste kommentarerna