|
|
Bloggat av Sachiko, May 23, 2013, at 8:09 pm Skallen vill inte vara med längre. Jag har programmerat som en stolle i flera veckor och knappt sovit eller ätit men idag tog jag en välförtjänt paus på hela 30 minuter. Då gjorde jag maskrosmarmelad.
Ja, på maskrosor.
Frågor på det? 
Okej, receptet finns på min matblogg.
För övrigt ösregnar det och jag sliter mitt hår, men det är mest p g a tidsbristen och inte p g a programmeringen i sig. Någonstans på vägen trillade poletten ner och nu kan jag inte förstå vad det var jag gnällde över i december när jag tryckte att programmering i C# var skitsvårt? Okej, det kör ihop sig lite i hjärntrusten när det är nya moment som jag aldrig jobbat med förr. Men jag löser det utan att behöva ansätta lärarna, vilket är ett enormt framsteg för mig. Och för Magister B, som plötsligt, och helt otippat, fått ett liv utanför jobbet. Han är glad som en lärka.
Utom när jag ringer honom på Skype.
M är däremot inte glad. Han tycker jag pluggar åt helvete för mycket och ägnar på tok för lite tid åt honom. Tulle lille då! Tsk! Tsk!
Men det är ju liksom på sluttampen av terminen, med allt vad det innebär, och jag tänker banne mig få bra betyg i den här kursen.
Jag har insett att lärarna (de sadistiska jävlarna) väljer att ge oss studenter herrejösses-uppgifter precis mot slutet då man redan är slutkörd, skoltrött och lätt suicidal. Men ett läsår har snart gått och jag har inte hoppat av, tvärtom blir det allt roligare med system och problemlösning. Eller nja, det är egentligen programmeringen jag tycker är kul. Resten är sådär. Allt som har med Kommandoran att göra är verkligen sådär.
Bara två år kvar innan examen.
Om några veckor börjar jag på sommarkurserna i matematik på KTH och jag hoppas det inte kommer uppta all tid för jag har, på gott och ont, bestämt mig för att vandra i Norge nån vecka. M ska med såklart.
Det hade varit en lysande idé om det inte vore för att min jävla höftkula fortfarande trilskas och värker trots att jag proppar i mig antiinflammatoriskt och värktabletter. Det antiinflammatoriska ger mig en våldsam magknip så det är därför jag inte kunnat äta ordentligt på 13 dagar. Vilket resulterat i en viktminskning på drygt 2 kg. Hurra! Fläsksvålen som hänger över jeanskanten har därmed minskat, om än marginellt. Nu är det i alla fall bara en bilring istället för två som hänger där och vajar i vinden.
Jag borde gå på den här medicinen jämt.
Jag kommer få en massa piller kvar när kuren är över och jag kanske säljer dem till högstbjudande. Kanske.
I helgen var det meningen att jag skulle vara hos M och mysa från fredag – söndag, men efter att han kallade mitt blomsterarrangemang för “akvarium” och ville lägga ner en groda i botten på vasen, så vete fan….
Fridens!
Sachiko
Bloggat av Sachiko, May 20, 2013, at 1:44 am Eftersom tiden är helt ur led efter att jag uppdaterat bloggen med fredagens och lördagens aktiviter på en söndag, så kan vi ju lika gärna fortsätta i tid-rums-förskjutningens tecken och köra en söndagsuppdatering på en måndag.
Fan jag ligger verkligen efter med allt just nu.
Men i alla fall.
Söndagen. Det blev frukost tjugo i tolv och M och jag skämdes över tonårsfasonerna att sova bort halva dagen. Dottern masade sig ner och kollade frukostbordet som M just dukade fram och utbrast förtjust “Åh fan, frulle…NU?! Jag trodde ni varit uppe sen soluppgången, slaktat tuppen och jagat tidningsbudet, som äldr…folk i er ålder gör”.
M, med en blick på dottern och sedan till mig: “Är det för tidigt för att dricka en kopp… sprit?”
Jag: “Häll upp en till mig med.”
Men vi valde frukost, efter noggrant övervägande..
Vuxna människor gör sånt. Väljer förnuftigt och klokt.
Har jag hört.
Vi åt frulle länge och jag föreslog att vi skulle upp till dammarna igen, med kameror och kikare. Dottern gav mig en mördande blick. Jag och M fick gå själva, igen. Vi såg svarthakedoppingarna igen. Med sina orangea jätteögonbryn. Någon borde dessutom säga åt dem att röd kajal är ute. Sedan 1987.
Den här gången hade egentligen jag inga fåglar i åtanke, eller jo indirekt. Jag stegade upp marken, gick hit och dit, kollade vinklar, hukade för att se grodperspektiv, kröp runt och stack ner pinnar i marken. M såg på med växande fascination och entusiasm när jag ålade runt på alla fyra med baken i vädret.
M: “Är det en ny parningsritual/dans du håller på med? Du vet, du behöver inte anstränga dig såååå mycket för att locka till dig en hanne…Hm. Om det finns nåt jag kan hjälpa till med…”
Jag, argt: “Jag mäter ut var gömslet ska byggas!? Sluta larva dig!”
M, vaksamt: “Gömslet?!”
Jag: “Jag vill plåta djur som kommer till dammen men eftersom de jävlarna flyr så fort jag närmar mig dammen så behöver jag ett gömsle”.
Tystnad.
M: “Du tänker alltså bygga en koja. Är du inte …typ…..lite gam…”
Jag: “Inte en koja. Ett gömsle!!”
M, fundersamt: “Och vari består skillnaden?”
Jag, pedagogiskt: “Kojor är sånt som barn bygger. Gömslen bygger fotografer…och jägare!”
M, leende: “Och vad ska du ha din ko..ditt gömsle till?”
Jag, trött: “Spana på djur och plåta dem såklart. Dum fråga!”
M, leende: “Okeej, och kommer jag få vara med i ditt gömsle och spana på djur?”
Jag, avvaktande: “Kanske, det beror på.”
M, med ena ögonbrynet höjt: “Det beror på vad då?”
Jag: “Om du kan den hemliga knackningen på dörren så klart.”
M, förvirrat: “Hemlig knackning?”
Jag, med himlande ögon: “Meh, du tror väl inte att jag släpper in vem som helst i i gömslet. Det kommer inte finnas så där jättemycket plats och bara två eller tre gluggar att kika ut över dammen så det får inte bli folksamling liksom. Tänk vad jobbigt det blir om vi måste armbåga varandra för att rikta kamerorna eller hälla upp kaffe från termosarna. Kaffeskvätt över alla objektiv!”
M, inte helt utan viss sarkasm i rösten: “Tror du att risken är stor att det blir en kö av folk som vill komma in i gömslet?”
Jag: “Ja! När flaggan kommer upp så kommer folk komma och…”
M: “Vilken flagga?!”
Jag: “Alla fort måste ha en flagga!”
M: “Fort? Jag tyckte du sa att det var ett gömsle?!”
Jag: “Det är ett gömsle!….och ett fort!”
M: “Med egen flagga?”
Jag: “Ja…?”
M, lättjefullt med ett flin: “Och hemlig knackning?”
Jag, upprört: ”Ja? Frågor på det?”
M, spefullt: “Hävdar du fortfarande att det inte är en koja du ska bygga?”
Jag, argt: “JA! Och med den där attityden får du aldrig komma in i mitt fort! Glöm det!”
M, skrattande: “Det är lugnt, jag klarar mig nog ändå…”
Jag, surt: “Vad menar du?”
M: “Ingenting!”
Jag, envist: “Vad menar du?”
Tystnad. M börjar stega upp marken bredvid den plats jag stegat upp marken.
Jag, vrålande: “Du skulle bara våga bygga ett fort bredvid mitt!”
M: “Hm, nej marken är dålig här. Berg under mossan så det går inte att sticka ner pålar. Dessutom skulle jag nog bygga ett gömsle vid nedre dammen, om jag vore du, för det är ju där de flesta sjöfåglar är. Du har valt en skitdålig plats för ditt …hm..fort”
Jag, förolämpat: “Jaha men om du är så jävla duktig kan du ju ha din ko…ditt gömsle vid nedre dammen och jag vid den övre så får vi se vem som ser mest djur.”
M, avmätt: “Inga problem! Mitt gömsle blir kanon!”
Jag: “Mitt med. Bättre än ditt!”
M: “Det betvivlar jag.”
Jag: “Ska jag tolka det som en utmaning?”
M: “Tolka det hur du vill.”
Jag: “Det ÄR en utmaning!”
M, spydigt och flinande: “Om det är så du vill ha det, min lilla sockertopp!”
Tystnad. Vi började gå hemåt mot min stuga.
Jag stannade plötsligt upp och pekade anklagande på M.
Jag, iskallt: “Du kan nu betrakta detta som Vikbolandets Hunger Games. Det är Team Övre Dammen mot Team Nedre Dammen!”
M, skrattande: “Game on! Får man en liten puss?”
Jag surt: “Aldrig!”
M, leende: “Inte ens en liten?”
Jag, tvekande: “Okej, en liten… men sen får du åka hem för jag har grejer jag måste göra. Ritningar och sånt.”
M: “Du tar verkligen det här på fullt allvar?”
Jag, kallt: “Det borde du också göra. Det kommer bli hemskt fönedrande för dig när du ser mitt fort som har vindbrygga, vallgrav och egen båtbrygga i dammen. “
M, knappandes på mobilen: “Det är lugnt, jag håller på och kontaktar en betongfirma för att komma och gjuta en grundplatta med golvvärme till min ko…mitt gömsle!”
Tystnad.
Jag,argt: “Glöm den där lilla pussen!”
M: “Den är redan glömd.”
Fridens!
Sachiko
Bloggat av Sachiko, May 19, 2013, at 11:18 pm Tjena. Sasha här igen! *allmänt jubel?*
Jag vet, först kommer inget och sen kommer inget och sen…kommer allt. Ketchupeffekten uppstår när man äntligen får lite tid att blogga i en paus mellan allt det som påstås vara livet. Hoppas ni har tålamod och pallar att hänga med fast både jag och Denada har arslena fulla just nu. Det blir bättre. År 2015 är jag klar med min utbildning och då kommer jag förhoppningsvis få ett riktigt jobb och därmed tid att blogga dygnet runt. Jag är nämligen expert på att se upptagen ut fast jag gör, för arbetet, helt ovidkommande saker. Håll ut govänner, håll ut!
Okej lördagen. I sömnlöshetens sedvanliga anda gick jag upp strax innan jag gick och lade mig och eftersom dottern var här slet jag upp henne ur sängen också. Hon grymtade som en uppretad björnunge och högg som en mini-kobra men efter en skål fil med sockerchocks-crunchy så var vi på väg ut i skogen med varsin hink i handen. Dottern var sockerhög och såg allmänt galen ut. jag masade runt i min vanliga likbleka och grådassiga hudton och tänkte att någon dag kommer jag vara utvilad. Vilken. Dag. Som. Helst.
Målet var granskott. Späda ljuvliga ljusgröna granskott som jag gör olika sorter sirap av. Sirap till pannkakor, sirap till brödbak, sirap till marinad, sirap till desserter. Recept finns, för den som är intresserad, på min lilla matblogg Gourmetbloggen.
När vi kom hem och jag hade rensat ca 10 liter granskott skulle vi sätta igång med sirapstillverkningen. Och upptäckte att sockret var nästan slut. Jag har 1,5 mil till närmaste butik. Alltså ringde jag M som bor 6 km från närmaste butik, och sa att det var krisläge och att han måste fixa socker. Pronto! Han stod och snickrade på sin domedagsbunker och hade inte alls någon lust att avbryta för att åka och handla. Jag övertygade honom med: “Men granskottssirap är underbart ljuvligt till pannkakor och eftersom du äter hos mig nästan jämt så kommer det gynna dig med”.
M gillar pannkakor.
Han åkte och handlade.
Jag fick nästan dåligt samvete över att jag inte sagt att det kommer dröja minst en månad innan sirapen är klar. Men bara nästan.
Han dök upp på hojen en stund senare och rusade in som om han hade eld i baken och ropade:
“Hann jag i tid?!”
Återigen, jag borde ha nämnt att det tar en månad att göra sirapen.
Jag fixade tre burkar med sirapsblandning. Visslande. M stod och kollade på spisen som gapade tom på fräsande stekpannor.
“Och pannkakorna?” sa M.
“De kommer när sirapen är klar” sa jag.
“Och vad pratar vi om för tidsaspekt här?” sa M, inte helt cirkusdirektörentusiastiskt.
“Det kommer nog ta en stund” mumlade jag. “Maj månad är rätt tid att plocka skotten ch sätta sirapen, men det tar väl sisådär…framåt sommaren….innan den är klar“
M, som nu börjat ana att han blivit snuvad på en pannkaksfrossa (för att vara man är han klipsk), utbrast med illa dold sarkasm: “Jo men det är ju helt normalt att göra sånt där. *här pekade han anklagande på burkarna, med granskott och socker* Det är ju nåt som alla gör. Jag menar, folk som möter varandra och kallpratar på ICA säger ju ‘- Trevligt att se dig igen, och bilen går bra? – Jajamän! -Har du sjösatt båten än? – Jajamen. – Vädrat ur sommartorpet? – Jajamen. – Har du satt din granskottssirap än? – Självklart!!’”.
Samma dag hade jag ju händelsevis plockat litervis med nässlor (mina tummar känns fortfarande som om de har sockerdrickseffekten man får i en arm som somnat) och tvingat dottern att göra fetaostsnittar med filodeg, purjo, aubergine och nässlor dukade upp ett drinkbord i solen och ställde fram snittarna. Snittarna är utmärkta drinktilltugg för övrigt. Sälta från osten, syrligt från nässlor. Snart var allt förlåtet och pannkakorna glömda. Receptet på snittarna är på g på min matblogg. Any day now.
Det var sagt från Lögnhals II, eller SMHI som det heter i folkmun, att det skulle åska och regna men det var strålande sol på kvällen, och apvarmt, så vi drog senare igång grillen och öppnade en flaska rödtjut.
Jag hade övertalat M + dotter att flytta borden och stolarna ut på gräsmattan så jag kunde trimma av gräset på uteplatsen. Vilket var i knähöjd vid det laget. Dottern ville ta över trimmerprojektet. Hon var väldigt bestämd på den punkten. Jag kände mig skeptisk och sa att det fick bara ske om hon hade mina höga gummistövlar på sig så att hon inte skadade smalbenen om hon slant med trimmern. Jag borde dessutom ha sagt att hon inte under några omständigheter fick använda trimmern som tillhygge. Lätt att vara efterklok.
Följande tjugo minuter slaktade hon allt i sin väg;, buskar, plantor, gräs, mossa samt ett intet ont anande solparasoll. Och hon kackelskrattade oroväckande under tiden. Jag kände spontant att det var skönt att sladden inte nådde fram till bordet där M och jag satt.
M och jag tog vår vanliga tur upp till dammarna och kollade fåglar. Dottern vägrade följa med eftersom “Meh asså, ska jag behöva gå i koskit, kolla på astråkiga ankor tillsammans med två gamlingar som hånglar som fjortisar…no thank you! Jag kollar skräckfilm så länge. Hasta la vista, bitches!”
Så M och jag gick i maklig takt upp till dammen och spanande läget, alltmedan vi hörde det skärande ljudet av skräckfilmmusik á la Psycho dåna från stugan och rulla över kullarna.
En magisk kväll med surrande bin, kvällssång från fåglarna, rådjur som smög i skogsbrynen och till gnisslet av fioler som tjöt “gni-gni-gni-gni” samt en kvinnlig skådespelares röst som gav upp ett isande illvrål.
Vi måste verkligen tilläggsisolera huset. Så ljud stängs inne. Vill inte ens tänka på vad mer som kan ha hörts genom väggarna.
Jag menar M:s snarkningar är inte att leka med. Ja.
Fridens!
Sachiko
Bloggat av Sachiko, May 19, 2013, at 9:17 pm Helgen är snart över och jag hann knappt njuta av att den var här. På fredagen pluggade jag från sju på morgonen till två-hugget och sedan hämtade jag dottern. Vi ses på tok för sällan nu när hon är så stor och har egna prioriteringar såsom pojkvän, moppeåkande, konserter, fester och annat viktigt.
Om jag fick bestämma så ska det införas en lag om att vi föräldrar ska få umgås med dem minst 50% av deras fritid tills de är typ…trettio.
Men man får vara glad för det lilla.
Och för att göra det extra roligt hade jag en del spännande aktiviter inplanerade: anlägga trädgårdsland, fågelskådning vid dammen, skogspromenader, plocka granskott och nässlor att ha till matlagning, bakning mm. Jag räknade upp dessa aktiviteter med stor entusiasm i bilen, precis när jag plockat upp henne från skolan inne i människobyn. Hon kved och såg möjligen ut som hon ångrat att hon skulle vara hos mig hela helgen. Jag kände mig en smula mossig och valde att inte berätta att jag försökt bonda med ungdomarna på skolgården medan jag väntade på att hon skulle pallra sig ut till parkeringen.
Själv tycker jag att jag är ganska ungdomlig och hänger med i tugget. Ungdomar borde gilla mig. De ungdomar jag försökte prata med var dock inte av samma åsikt och de nämnde eventuellt något om att vuxna som inte jobbar på skolan inte får vara på skolområdet och att deras rektor sagt till dem att rapportera alla suspekta vuxna som försöker prata med dem. Det hjälpte kanske inte att jag hade bilen igång och dörrarna öppna för att vädra ur bilen. Hallå, det var skitvarmt i fredags och min AC är paj.
Jag lommade tillbaka till bilen och försökte behålla värdigheten. En av tjejerna som jag pratat med tyckte väl lite synd om mig för hon ropade efter mig “Asså, du är ju typ skitgammal men du har jävligt snygga skor”.
Jag sträckte på mig i mina 16 cm klackar. Just det, jag må vara nära medelålders, kanske är jag mossig, kanske har jag torr humor, kanske fattar jag inte ett jota av vad ungdomarna pratar om, och kanske jag inte kan saker som de kan i det sociala – men skor, ja skor kan jag! Och jag råkade ha de här den dagen:
Återigen – man får vara glad för det lilla. Sen kom dottern ut från skolan, iklädd jeansväst med dödskallar, svartsminkad som en tvättbjörn, med det långa håret hängande över ansiktet så man inte kunde se hennes ögon, ackompanjerat med ett dussin kedjor och annat skrammel som ungdomar gärna trycker fast i/på kroppen här och var. Hon ser ganska exakt ut som jag gjorde i hennes ålder. Fast jag hade skunkrandigt hår och revade jeans dessutom. Och boots med sporrar.
Dottern har högklackat.
Det är lite mer stil på dagens ungdom.
Hon duckade så att ingen skulle se att morsan plockade upp henne, kastade sig in i bilen och vi åkte hem till Stugan Vid Slutet av Universum och satte igång med helgens aktiviteter.
Efter att bytt om til gummistövlar och ha kört sisådär 10 skottkärror med 50/50 jord och daggmask från komposten var jag helt slut (jag äter anti-inflammatoriskt och blir slut av minsta lilla, samt samlar vatten i kroppen så att vristerna är så feta att de får valkar och håller på att spränga fotlänkarna) och dottern, som mest gått bredvid och stampat vilt för att “det kunde finnas pissmyror som bits och klättrar uppför benen och de jävlarna kan faktiskt bita av en tå!!”, så bestämde jag att vi skulle avsluta arbetet och ta dagens inspektionsrunda vid dammen för att kolla efter svarthakedoppingarna.
Dottern jublade inte direkt. Inte ens fast jag berättade att de bär sina ungar på ryggen. Och att ungarna är tigerrandiga.
Jag insåg att jag borde ha sagt att vi skulle spana efter korpar, då vi skulle upp i ett område där det begås mord minst en gång i månaden och liken ligger ibland kvar. Att morden begås på får, är oviktigt. Bara det är mord liksom. Men det var försent att ändra konceptet utan att väcka tonåringens misstankar så istället bytte jag bara strategi och sa att vi var tvungna att smyga och flanka in mot dammen så vi inte skulle skrämma bort fåglar, rådjur eller rävar som kunde finnas där.
“Grundläggande militärstartegi för krypskyttar” sa jag.
“Det heter inte krypskyttar…det heter snajpers!” sa dottern, som har bestämt att hon ska satsa på en karriär som lönnmördare. Jag är så stolt över hennes yrkesval, verkligen, men tveksam till om det finns något gymnasie i närheten där hon kan utbilda sig.
Vid dammen var det full aktivitet i den dalande kvällssolen och vi lyckades nästan smyga ända intill innan vi orsakade fullkomligt kaos och varenda sjöfågel flydde i panik.
Sen grillade vi och jag lyckades övertala dottern om att vi inte skulle mässa satanistiska verser runt grillen och inte heller göra någon form av blodsoffer till gudarna. Min dotter är extremt envis (det har hon efter sin far, jag är helt oskyldig på den fronten) så det blev en kompromiss.
En aubergin dränkt med röd karamellfärg fick stryka med.
Fridens!
Sachiko
Bloggat av Sachiko, May 14, 2013, at 1:50 pm I ICA-butiken. M och jag stod i kö vid kassan. Vi var uttråkade och började skämta som vi brukar.
“Vad är det här för kaffe? Det är ju inte det kaffet vi brukar ha” sa M och såg skeptiskt på paketet jag lagt i korgen.
“Nej jag vet, jag tänkte testa ett nytt märke” svarade jag.
“Byta kaffemärke bara så där, utan att vi ens tagit upp det till diskussion…?”
“Ja, jag vet att det var ett drastiskt beslut och frågan är ju om du klarar av den här förändringen?”
“Är detta verkligen så genomtänkt?”
“Kom igen nu, var lite spontan” sa jag. “Våga kasta dig ut i det okända!”
“Du gillar verkligen att leva farligt, va?” frågade M.
“Ja, idag vill jag ha adrenalinkickar. Imorse gick jag till exempel ganska snabbt med en sax i handen.”
“Oj, du lever verkligen på gränsen. Men ska du verkligen chansa på det här märket? Du blir ju rabiat om du inte får kaffe på morgonen och det här kanske är skitäckligt.”
Här började folk runtom titta lite frågande på oss.
Jag stod tyst en stund och funderade.
“Okej, du har rätt” sa jag.
“Ska jag gå tillbaka med det här och ta den vanliga Gevalian istället då?” frågade han.
“Ja gör det, och ta en tub Kalles också. Jag glömde den.”
“Den randiga, den med dill eller den vanliga?”
“Vilken fråga!? Den vanliga såklart!”
“Man vet ju aldrig med dig. Du är så impulsiv. Du köpte ju en svecia-ost igår och det har vi aldrig haft till frukost förut. Det har varit så många förändringar på sistone att man knappt vet vad som är vad längre.”
“Känns det som om du hamnat i frukostens ingenmansland?”
“Nej, men svecian är helt klart utanför min komfort-zon. Jag tyckte det var bättre som det var förr” mumlade han.
“Jag visste inte att det var så jobbigt för dig. Har du separationsångest beträffande grevén?”
Tystnad.
“Mmm.”
“Okej, ta en grevé också, så ger vi svecian till katten”
M försvann bakom hyllorna.
Mannen bakom mig i kön lutade sig fram och frågade:
“Det är inte helt lätt att handla tillsammans med honom va? Han verkar inte gilla förändringar.”
“Om man säger så här; hans skjorta är från 1995. Han har alltså haft den från förra gången det var inne med skogshuggarskjortor tills att de nu blivit inne igen.”
“Men han kanske haft den liggandes i en byrå medan det var omodernt med skogshuggar….?”
“Knappast. Det tog honom 20 år att gå från sin blå collegetröja till den skjortan och då fick han knapra valium under en rätt lång period.”
M kom tillbaka och mitt samtal med mannen bakom fick därmed ett abrupt slut. Vi betalade och gick.
Ute vid bilen packade jag in varorna medan M stod och såg fundersam ut.
“Är det bara jag eller stirrar folk väldigt konstigt på mig?” sa han.
“Det är bara du. Lovar.”
Fridens!
Sachiko
Bloggat av Sachiko, May 13, 2013, at 10:59 am 
Annons ur Östergötlands Dagblad.
Jag hittade tidningen igår i den gamla skomakarstugan.
Ordet skendödsrevolver väcker ju onekligen vissa följdfrågor. Vem är skendöd? Ska den som blir skjuten falla ihop och låtsas vara död? Jag ser vissa brister i konceptet.
Annonsen är från dårskapens år 1931.
Fridens!
Sachiko
Bloggat av Sachiko, May 13, 2013, at 7:42 am Gomorron! Man kan väl säga att min biologiska väckarklocka fått spelet. Jag vaknade vid fyra- halv femhugget och har varit igång med plugg och fixat i trädgården sedan dess.
Personalen som var på väg till morgonmjölkningen vid fem, åkte förbi och glodde förvånat på mig när jag kom på grusvägen med en skottkärra fullastad med jord. Nu vid halv åtta på morgonen känns det nästan som om det är dags för lunch.
Apropå mjölkning så var vi på äventyr i ett underbart ruckel igår och hittade kuponger som man förr fyllde i för att beställa mjölk. Man kunde välja mellan morgon- eller aftonmjölk. M-hmmm.
Rucklet hade en gång varit bostad åt en skomakare och det fanns gamla tidningar, brev, skor, kaffeburkar och all möjlig bråte från åren 1892 fram till 1957. Det kändes som att göra en tidsresa.
Jag kunde inte låta bli att ta en del bilder av gamla annonser jag hittade i tidningarna. Den här är en av mina favoriter.
Salubrin mot kross-skador. Där ser ni. Håll inte på och larva med att skruva ihop eller gipsa frakturer.
Salubrin is da shit!
Fridens!
Sachiko
Bloggat av Sachiko, May 12, 2013, at 10:42 pm 04.21 imorse.
M kliver upp och drämmer igen sovrumsfönstret. Jag vaknar med ett ryck.
“Vad håller du på med?!” säger jag yrvaket och ser inte alls så där tjusig och sensuell ut som man ser att älskarinnor på film ser ut, eftersom jag kvällen innan svirat på en kalasnajs grillkväll med Nettan och hela goa familjen F och var så trött att jag bara halvhjärtat tvättat av mig sminket ch hade spår i ansiktet som fick mig att se ut som en tvättbjörn. I vanliga fall vaknar jag naturligtvis med perfekt frisyr, fräsch makeup, nyborstade tänder och en sensuell nyduschad doft. Alltid. Jo då! Men inte imorse.
M såg inte direkt ut som en charmör eller förförare heller där han stod vid fönstret, kliade sig på ena skinkan och såg allmänt irriterad ut med vildvuxen galloperande skäggväxt och sovfrisyr som orsakat en halvsides-tuppkam.
“Jag har legat vaken sedan halv fyra för att den där förbannade talgoxen har suttit i björken utanför fönstret och gastat! Jag ska fan…jag ska banne mig sätta en ljuddämpare på den!” morrade han.
“Och hur skulle en sådan se ut?” frågade jag.
“En cylinder av skumgummi runt näbben!”
“Okej, jag märker att du tänkt på det här ett tag, älskling. Men hur ska du får tag på den?” mumlade jag.
“Fastna inte på detaljer nu” sa han argt.
“Lova mig att du säger till när det ska ske för det vill jag dokumentera.”
Och det var en anmärkningsvärt högljudd talgoxe som sjöng med både känsla och darr och trots det stängda fönstret så var det omöjligt att somna om. Sedan började skatorna dansa hambo på taket och M:s hus har, liksom mitt, plåttak. Det hörs med andra ord rätt väl om någon knallar omkring däruppe.
Vid tjugo i fem gav vi upp om att få mer sömn och medan jag tog en dusch så gjorde M frukost och packade kaffetermosen. Vid halv sex traskade vi mot fågelsjön med kamera, kikare och stativ. Inte en kotte var vaken och när vi passerade bondgårdar och torp var rullgardinerna nerdragna överallt. Typiskt bönder att ligga och dra sig halva dagen.
Gräset var daggvått och den försommargula solen hade precis stigit upp över träden.
I buskar och träd var det en kakafoni av fågelsång och humlor hade redan satt igång med det digra arbetet att pollinera alla de ljuslila blommorna i blåbärsriset.
Ljuset var magiskt med en lätt markdimma som sakta strilade mellan träden. Det var en sådan där morgon då man känner att hjärtat kan svälla över av kärlek till allt det fina som man annars kanske tar för givet och inte riktigt stannar upp för att titta på. Jag tittade på spindelnäten som hade pärlband av daggdroppar i trådarna, vitsipporna som ännu inte hade öppnat sina kronblad för dagen och jag tittade på mannen jag är så gränslöst och tonårsvansinnigt kär i, där han stod med sin kikare och mumlade om om tofsvipor, stjärtmesar och knipor. Och jag tänkte att det är helt sjukt detta, att jag inte varit så kär sedan jag femton år, och då råkar det bli i en man som är ett tvåbent fågellexikon. Det kunde i och för sig varit värre, det kunde ha varit en frimärkssamlare.
Och helt seriöst så måste den som kom på de svenska namnen på fåglar haft ett synnerligen bisarrt sinne för humor. Var det Calle Linné? Eller höll han bara på med växter? Om det inte var Linné, vem ska man skylla fågelnamnet “buskskvätta” på?
Jo, det är tydligen ett riktigt fågelnamn. Enligt M. Fast jag tror nästan han driver med mig. Säg att han driver med mig!
Vi gick vidare mot sjön och jag förväntade mig inga stordåd på fotofronten eftersom denna sjö, förra gången vi var där, visade sig vara en faunans dyngspark i röven. Det fanns ju knappt ett dugg att plåta den gången. Om man nu inte går igång på tärnor och gräsänder.
Vilket jag inte gör, bör tilläggas.
Kärrhöken vi såg förra gånge var där. Och han hade sin fru med sig. Frun låg och såg allmänt äggstinn ut på en tuva ute i vattnet medan hanen flög fram och tillbaka med pinnar för att bygga ett bo i vassen. Han var stressad. Han hade det plågade uttrycket sm man ofta ser hos män som i ett svagt ögonblick lovat hustrun en lyxvåning menb inser att han måste jobba treskift för att ens få ihop till en friggebod. Frugan låg och inspekterade bygget och skrek åt honom med jämna mellanrum, när han valt ut en pinne som inte var helt i standard med “ljust och fräscht samt öppen planlösning”.
Han försökte släpa hem en grankvist. Med barr.
Okej, vissa kvinnor kanske har lite orimliga krav på sina män, men i det här fallet måste jag hålla med kärrhöksfrun. Vem tusan vill gå igenom värkar och förlossning på en bädd av vassa nålar?
Kärrhökshanen, som tydligen visste bättre än att trotsa modern tills hans blivande ungar, släppte kvisten och flög vidare i jakten på en annan pinne.
Honan var tyst.
Den som tiger samtycker, eller? Hon inspekterade varje pinne som hanen flög förbi med och sa inte ett knyst. Jag antar att hon med sitt illvrål satte någon form av gräns för vilken kvalitet boet ska hålla. Och åt vilket håll balkongen ska byggas.
“Jag vet hur du känner dig, kompis!” mumlade M där han stod med sin kikare och följde hannens arbete.
“Ursäkta vad sa du?” sa jag oskyldigt.
“Åh ingenting. Ab-so-lut ingenting!”
“Okej, och apropå ingenting. Hur går det med pallkragarna som jag vill ha att bygga trädgårdsland av? Du har inte glömt dem va?”
Ett diskret “Ooops” följt av lång tystnad. M knappade in något i sin kalender på iFånen.
“Inte alls. Jag kollar på jobbet på måndag. Klart jag inte glömt det.”
Och jag kastade mig över honom och sög mig fast som en avloppsrensare och sa “Tack, tack, tack! Skönt att du tar mina intressen på allvar!” och så försökte jag mig diskret på en fransk kyss (ok, kanske inte jättediskret utan mer av den varianten då motparten behöver en snorkel) men kände inget direkt gensvar. Något annat hade fångat hans intresse. Jag öppnade ögonen och insåg att jag hängde som en chimpansunge kring halsen på en man som tydligen måste få sin förbaskade kikare avlägsnad på kirurgisk väg. Eller också måste jag gå i krig med dem som snor hans uppmärksamhet.
Jag kan deala med föredetta fruar och föredetta sambos, inga problem. Jag kan deala med kvinnor som gör framryck och vill ta min plats… Piece of cake.
Men det jag inte kan konkurrera med och deala med…
…tranjävlar!
Fridens!
Sachiko
Bloggat av Sachiko, May 10, 2013, at 12:44 pm Igår var det ju röd dag i almanackan och jag hade planerat att vara ledig och ta sovmorgon. Vilket naturligtvis var anledningen till att jag gick upp halv sex på morgonen och började plugga. En sömndrucken M mumlade något om att jag är skitdålig på sovmornar. Och att ta ledigt.
Sen vände han sig om och somnade om med de där försmädliga och självtillräckliga snarkningarna som jag bara vet att han gör med flit för att visa hur bra han är på att sova. Ett par timmar senare hade jag kodat mig vilse i programmeringsdjungeln och gav upp. Jag gick och lade mig igen och vaknade runt elva av att jag stirrade mig själv rakt i ansiktet och M stirrade på mig från sidan ungefär som ett barn studerar en ovanligt intressant insekt.
“Du ligger verkligen sjukt stilla när du sover.” sa han. “Du är som en död fisk, bara liksom ligger där!”
“Varför i helsefyr håller du en fickspegel framför mitt ansikte?!” sa jag argt.
“För att se om du andades så klart. Du ligger inte bara helt stilla, du är ju dödligt tyst också. Det är onaturligt!”
“Och det säger du som bor i Zombietown där alla är levande döda! Du har inte funderat över att jag kunde få en hjärtattack av att vakna och se mitt bleka osminkade ansikte tre centimeter från…ja mitt ansikte?! Vill du ta kål på mig, vavava?”
“Äh överdriv inte. Det tar inte kål på dig. Jag vaknar ju till den synen var och varannan morgon och det har inte dödat mig” flinade han. “Bara härdat mig lite…”
Han fick böna och be om frukost och kaffe i nästan en timme innan jag förlät honom. Därefter hade vi flera utflykter i det vilda att uträtta. Det var ofattbara 22 grader varmt och luftfuktigheten var sådan att den i princip gick att skära med kniv. Jag föreslog ett naturreservat en timme bort. Vid havet. M föreslog en liten fågelsjö i närheten där det tydligen finns massor av sjöfåglar och rovfåglar. Vi käbblade. Jag hötte med fingret. Argumenterade. Satte mig tvären. Karln är verkligen envis som synden.
Jag gav till slut upp och vi åkte till sjön. Inte en fågel i sikte. Jävligt bra fågelsjö. Verkligen.
Efter en timme hade vi bara sett en ödla och hare. Ödlan kilade uppför en björk och när jag skulle plåta den så kilade den runt trädet till andra sidan. Jag sprang runt trädet och den också och så fortsatte vi runt runt i säkert fem minuter. Jag svor åt ödlan. Snubblade över en rot och stod på näsan bland vitsipporna och kom på fötter i raketfart eftersom jag lyckades sätta ena handen i en myrstack. Efter några sekunders panikslaget viftande var jag myrfri och efter sisådär tjugo varv till runt björken fick jag en bild av reptilen. Jag var helt utmattad, ödlan smet iväg och en duvan sket på min axel. M stod två meter ifrån och betraktade det hela.
“Du och naturen kommer inte så där jättebra överens med varandra, va?” frågade han.
Jag fnös och gick i förväg till bilen med raska steg och sa inte ett ord till honom på säkert en kvart. Precis när vi lämnade sjön flög en kärrhök förbi. Den var så snabb att jag inte hann göra rätt inställningar i kameran utan fick smattra iväg en serie bilder på vinst och förlust. Mest förlust.
Kort sagt var det en ganska misslyckad utflykt ur fauna-synpunkt. Men dagen var långt ifrån slut och vi hade många timmar kvar.
Jag föreslog naturreservatet igen. M föreslog skärgården i Arkösund för “där ser man ju aaaalltid havsörn”.
Vi käbblade. Jag gav upp. Hade inget att välja på eftersom han snott mina bilnycklar vid ett obevakat tillfälle. Vi åkte till Arkösund och såg bara måsar, trutar och tärnor. Och två ejdrar. Samt en strandskata.
M var i extas över strandskatan.
Jag var inte fullt lika imponerad över den enbenta svartvita bollen som stod helt rigid på en kobbe och gjorde absolut ingenting. Ja, i en timme gjorde den absolut ingenting. Sen bytte den ben.
Måsfåglarna däremot, de kopulerade som tankade tonåringar på en ravefest. Och det var inte bara han på hona utan även hane på hane på hona. Mitt bland alla andra fåglar! Inga försök att hålla det lite privat, liksom. Jag är allmänt positiv till pride och HBT-rörelsen och hela karusellen. Folk och fä får väl ha sina egna små böjelser och läggningar, vare sig de har fjädrar eller inte, men ska andra verkligen behöva se…?
“De har verkligen ingen skam i kroppen!” sa jag upprört och kollade genom teleobjektivet med stor fascination på en amorös trio som hållit på i säkert tre minuter att bygga sin orgie på höjden, och jag fortsatte: “Hur tänker den där översta hanen att han ska kunna…jag menar var ska han stoppa in….hmmm, vid närmare eftertanke ser jag inga fågelsnoppar någonstans där. Hur sjutton bär de sig åt egentligen?”
Ibland ställer man frågor som man ångrar att man ställde. Ibland ställer man frågor som man verkligen ångrar att man ställde.
“Jag tror inte de har några hm…snoppar….de har kloakhål. Både honorna och hannarna” sa M.
“Kloakhål?!”
“Ja, det är öppningar som liksom innehåller allting som har med fortplantning, äggläggning och avföring osv att göra.” sa M lugnt och skalade en banan.
Jag höll på att spy.
“Hur kan du sitta där och äta banan och prata om kloakhål samtidigt?”
“Inga problem. Ska du inte ha din banan? Kan jag ta den?”
Visst hade jag en del följdfrågor kring hur det praktiskt går till vid parningen men jag var rädd för att fråga. Vill inte veta. Vill INTE veta.
Sedan klättrade vi upp till utkiksplatsen på badholmarna. Inga havsörnar dök upp. Inget annat av intresse heller. Min högra höft började ge sig till känna. Jag har haft problem med den i tre veckor och nu började den bråka lite igen. Vi stod och småmyste en stund och jag föreslog återigen att vi skulle åka till naturreservatet men M hade då en idé om att ta en promenad längs en “jäääättemysig skogsväg” som han kände till.
Vi småkäbblade eftersom jag väldigt gärna ville till naturreservatet och ja… jag gav upp.
På väg in mot fastlandet hopade sig molenen stora och svart på himlen och halvvägs mot Zombietown brakade åskan lös och ett slagregn överföll oss. Vindrutetorkarna hann inte med och vi fick krypköra i 40 km/timmen. Alla andra bilar hade parkerat i vägrenen. Blixtarna for över himlen, det dånade från regnet och mullrade av åskan. Det höll på i närmare 15 minuter och sen blev det plötsligt soligt igen. Bara så där.
Vi gjorde en mellanlandning hemma hos M där det bildats sjöar och floder av regnvatten och jag svängde ihop middagen så att vi fick något i magen innan promenaden. Jag tog en värktablett för att lindra molandet i höften och försäkrade M tusen gånger om att jag visst kunde gå promenad och sa åt honom att sluta pjoska med mig.
“Fast vi kan strunta i skogspromenaden och stanna hemma. Det kanske börjar regna igen” sa M och kollade ut genom fönstret mot himlen.
“Inte då! Min väderapp har sagt att det ska klarna upp och bli fint väder nu ikväll, med strålande sol.” sa jag.
M fipplade med sin mobil.
“Min väderapp säger att det ska bli regn” sa han.
“Din väderapp är bara skit, nu går vi!”
Och visst, det var ju en mysig väg. Om man gillar träsk. Och halvmeterdjup blålera. Och sniglar. Och att klättra över nedfallna hala, murkna och mosslupna träd som barrikaderade vägen. Och om man gillar älgar som är så rabiata att de är vindögda av raseri. Då är det en skitmysig skogsväg.
Och vi såg en spännande fågel. Jag är lite osäker på vad de kallas. Jag måste fråga Denada.
Och så började det regna. Ösregna.
“Du och din jävla väderapp!” tjöt jag.
“Vad då? Den hade ju rätt!” ropade M för att överrösta regnet.
“Hade vi gått efter min väderapp hade det varit soligt nu!” skrek jag.
“Aha, du menar att regnet är en konsekvens av att jag kollade min väderapp…jag förstår” mumlade M.
“Ja det är precis vad jag menar!!” skrek jag.
“Ibland märker jag knappt att mina egna barn flyttat hemifrån. Mister man en unge står det mig tusen åter.”
Väl hemma hos M tog jag av mig skorna, höften högg till och jag pep av smärta. M bar in mig till soffan. Mina strumpor var genomsura och gympadojorna hade bakats in med så mycket lera och vegetation att de praktiskt taget utgjorde egna ekosystem.
“Är inte du blöt om fötterna?” frågade jag M.
“Nä, de är väldigt täta de här gympadojorna” sa han förnöjt.
“Är det de nya skorna som du hade på dig i Paris?”
“Ja? Vad då då?” sa han och började ta av dem.
“För i helvete! jag vet preics hur täta de är. Ta inte av dem i närheten av mig!” utropade jag skräckslaget, som hade färskt i minne hur jag på vårt hotellrum febrilt öppnade alla fönster, drog igång badrumsfläkten och öppnade dörren till korridoren och ändå tårades mina ögon och flimmerhåren dog när han fick av sig pjucken.
Han tog av dem och jag höll på att kvävas.
“Jag tar en dusch” sa M och slängde av sig paltorna.
“Ta med skorna in i duschen också…skrubba dem….hallå? HALLÅ?! Lämna dem inte här. Jag dö…..”
Selektiv hörsel kallas det va? Och jag som inte kunde röra mig ur fläcken fick sitta där i den grönaktiga röken från gympadojorna från helvetet. Jag hade tänkt sura en stund över det men när kom ur ur duschen igen så började han med en rigorös övertalningskampanj för att få mig att sova kvar hos honom. Det gick till ungefär så här:
M: “Jag vet att det är jobb och plugg imorgon, men kan du inte sova öv….”
Jag: “JA! Du har övertalat mig.”
På natten var höften värre än någonsin. Jag kunde inte ligga mer en någon minut i en och samma ställning och jag vred och vände på mig. Stönade, stånkande och kved.
Vid fem imorse gav jag upp om sömn och väckte M.
“Sover du?” viskade jag och skakade honom så tänderna skallrade.
“Ja!” sa han.
“Du svarade ju!”"
“Jag pratar i sömnen.”
“Fan heller!”
“Dig lurar man inte så lätt va?”
“Ring läkare. Jag måste få höften kollad. Nu!”
Och så kom det sig att jag imorse låg på en brits på vårdcentralen medan doktor Inger (fantastisk människa, verkligen) vred och vände på mitt ben, jag tjöt och var allmänt besvärlig men Inger var tålmodig och blev inte alls arg när jag bet henne i handen när hon vred min höft så jag såg stjärnor. Och så gav hon mig en bedövningsspruta och något piller som fick mig att sjunga “Och Baaaacchus spelar på gitarren, Satan spelar på sitt handklaveeeeer, och alla jävlar dansar tango…..” och sen fick jag en kortisonpruta. Och sen fick jag antinflammatoriskt som jag ska äta i några veckor.
Eftersom jag inte kunde köra bil, under inflytande av pillret, så fick Inger ringa M. Jag var liksom inte i stånd att göra det heller. Det samtalet lät ungefär så här:
“Hej det är Dr Inger X från Vikbolandets Vårdcentral. Jag har haft din fru här på morgonen och …okej, ni är inte gifta…din flickvän…nehej, inte det heller nej..men ni känner varandra i alla fall? Okej, bra. Jo, hon mår bra, hon har fått lite smärtstillande. Morfin och ja..förlåt vad sa du? Det är lite hög volym här så det är svårt att höra vad….Nej, det är inte radion, det är din fru som sjunger….förlåt, din icke-fru, icke-flickvän som sjunger. Hon blev lite mer påverkad av morfinet än vad jag trodde och nu skulle hon behöva skjuts härifrån. Vad..? Nej, vi kan inte ha kvar henne här!! Ja, hämta henne NU!”
Fridens!
Sachiko
Bloggat av Sachiko, May 8, 2013, at 6:33 am Vid tjugo i fem på morgonen var det inte en jäkel vaken. Utom möjligen den ena skribenten på den här bloggen.
Så jag gick ut och väckte korna genom att skramla betänkligt med skottkärran (fråga inte, det verkade som en bra idé just då) , skickade ett God Morgon-sms som väckte M (nej, han blev inte översvallande glad precis) och kröp sedan runt på den daggvåta gräsmattan och plåtade så jeansknäna blev alldeles genomsura. Och fingrarna var stelfrusna.
Nu sitter jag och försöker tina upp och torka, och funderar över varför jag gick upp så tidigt egentligen?
Och så har jag kommit på hur man kan knyta den hårdaste knuten i historien: stoppa hörlurarna till din iPhone i fickan. Vänta en minut.
Klart.
Fridens!
Sachiko
|
Copyright & Upphovsrätt
Allt material på Sachikoblog.com skyddas av såväl copyrighträtten och upphovsrättslagen. Du får inte kopiera bilder eller texter att använda på din egen blogg eller sajt utan skriftligt medgivande.
|
Senaste kommentarerna