Annonser från BloggPartner
19 « april « 2009 « Sachiko's Fotoblogg – mellan himmel och helvete.

 

april 2009
m ti o to f l s
« Mar   Maj »
 12345
6789101112
13141516171819
20212223242526
27282930  

Arkiv

april 19, 2009, at 8:43 e m

Naturfotografen som gud glömde

Snart är helgen till ända och måndagen med dess nya gråa hår står och bultar på dörren.
Jag har vistats utomhus mesta delen av dagen så därför blir det bara två blogginlägg idag (varav detta är det andra).
Ja, det vill säga om jag inte får ett ryck och skriver i natt.

Så här i uppbrytartider då jag förhoppningsvis ska flytta så passade jag på att ta en rejäl åktur för att se omnejderna igen. Efter två timmar i bilen så insåg jag varför jag ville flytta till att börja med.
Det är otroligt vackert här på sommaren,  så vackert att det nästan gör ont. Men resten av året är det skit rent ut sagt.
Efter att min goa granne Nisse flyttade och den andra grannen, Kalle, dog så var jag i stort sett ensam i en ödeby. Husen stod öde och fönstrena gapade tomma. Det enda som lystes upp under kolsvarta vinternätterna var kyrkogården som ligger ca 150 meter härifrån. Snacka om Stephen King-känsla.  Sen flyttade den nya grannfamiljen hit och allt blev ännu värre. Föredrog ödebyn.

Hursomhelst hade jag givetvis kameran med mig under min åktur idag och här får ni bevis på att hjortskrällena står som spön i backen. På en del fält är det bortåt femtio djur.

april19

Jag stannade och och fotade scilla (de blå blommorna) vid ett gammalt ödetorp och bäst jag kröp omkring för att hitta en bra kameravinkel kom en bonde i sin traktor och stannade och glodde misstänksamt på mig. Han trodde nog jag skulle göra inbrott eller något.  Jag försökte ignorera honom men kände mig en smula fånig där jag krälade på marken med kameran i handen och stativväskan på ryggen. Märk väl att jag inte var inne på tomten utan kröp i vägkanten. Jag gjorde alltså inget olovligt.
Den här gången.
Bonden stod bara där i dryga fem minuter och glodde innan han slängde upp dörren och frågade vad jag höll på med? Jag hade då tagit ett tiotal kort från olika vinklar,vilket han omöjligtvis kunde ha undgått att se. Trots allt befann han sig bara 3-4 meter ifrån mig.
”Låt oss se….” sa jag. ”Jag har en kamera i handen och ett kamerastativ på ryggen. Gissa tre gånger vad jag gör?”
”Ööööh….?” sa bonden. ”Plockar blommor?”
”Jag FOTOGRAFERAR!”
”Jaså, jaha…hm…”
Traktorn brummade igång och försvann längs vägen. Inte fort nog.
Ibland undrar jag om folk är så korkade på riktigt eller om de bara spelar?

Jag hade tänkt åka genom Vingåker och ge mig ut på okänd mark men hittade en spännande avtagsväg utan skyltar, vid Basnäs, som jag bara var tvungen att svänga in på. Dum idé! Jag hamnade efter en halvtimme vid Basnäs igen. Bestämde mig för att lägga mig på ett fält vid en sjö och se vilka djur som kunde tänkas dyka upp. Parkerade bilen i skogsdunge och smög ut på fältet. Jag låg där i gott och väl tjugo minuter utan att något hände men sen prasslade det till en bit bort.  Jag var på helspänn och slog på kameran i förberedande syfte. Sekunderna tickade förbi och jag började ge upp hoppet när prasslandet hördes närmare. Det lät högt men jag kunde inte se någonting och mina ben var så kalla att de börjat domna av.  Kom igen då,visa dig!
Det kan låta löjligt men spänningen var verkligen på topp och jag hade nästan hjärtat i halsgropen där jag låg. Man känner sig ju ganska sårbar och utsatt när man ligger platt på marken.
Döm om min besvikelse när det visade sig vara en åkersork som kilade förbi mitt framför näsan på mig med ett stort smaskigt löv i munnen. Jag blev så paff att jag inte ens hann ta en bild. Istället for jag upp med ett tjut så mina frusna knäskålar knastrade. Snubblade till bilen och låste upp med fjärrkontrollen. Blip-blip!
Då brakar det till fem meter ifrån mig och en älgko sätter iväg i femtio knyck in i granskogen. Jag fipplade febrilt med kameran och sket i att ens försöka ställa in fokus och zoom. Här gällde det att vara snabb!
Precis när jag knäppte bilden försvann älgen och när jag kollade senare på bilden syntes inget annat än granar.
Jag åkte hem.
Jag hatar naturen!

april19_2

signatur1

april 19, 2009, at 10:31 f m

Se upp för Dårarna!

Att gå upp vid nio på en söndag tillhör inte vanligheterna i mitt fall, men jag somnade skapligt igår, ledbruten efter allt skurande. Jag orkade inte ens se färdigt filmen The Color of Magic (Terry Pratchett) och det är ganska ofattbart eftersom jag är ett hängivet fan och bodde jag i England skulle jag bli hans stalker.

Dåre..

Upptäckte till min fasa att en rabiat kvinna valt ut mig som måltavla (på Fejsbok) för att hålla föredrag i allsköns oviktigt vetande och dessutom läxa upp mig. Jag vet inte vem hon är eller varför hon skriver till mig och minst av allt begriper jag varför hon tror att jag vill få dessa lektioner och uppläxningar?? Jag undrar lite stillsamt varför jag alltid är den som drabbas av Dårarna? Jag svär att om jag står mitt i en folksamling och det kommer ett skrålande fyllo eller en renodlad galning så ställer han genast in siktet på mig och ska komma fram och prata/tjafsa/bråka.  Detta trots att jag:

1) Undviker ögonkontakt in i det längsta
2) Kryper ihop och försöker göra mig osynlig
3) Agerar hemskt upptagen och ointresserad av omgivningen

Eftersom jag inte kan hålla käft om någon kommer fram och drygar sig så slutar det ofta med att jag vrålar åt fanskapet att lämna mig ifred och galningen börjar bråka ännu mer.  Bara en gång har jag behövt ta till nödvärnsrätten och alkisen lommade till slut iväg med färre tänder än innan han började bråka med mig.

Undersökning

Detta leder osökt fram till dagens undersökning. Rösta nu och var inte blyg! Om du skulle göra nåt annat än de alternativ som finns så skriv gärna en kommentar.

[poll id="9"] Äsch,det verkar vara nåt knas med undersökningsskriptet. Om det inte funkar så drabbas inte av panik, det verkar funka då och då

Åter till den galna kvinnan och hennes ”lektioner”…..
Jag skrev tillbaka  att jag inte ville ha hennes föreläsningar och fick svaret att jag var oförskämd, bitter och så vidare. 
Faktiskt de finaste komplimangerna jag fått den här veckan. I förra veckan blev jag kallad ”barbar” och det gjorde mig nästan tårögd av stolthet och jag ser det som ett bevis på att jag inte tappat stinget än.

Alex Alex Alex…

Jag hade fått ett sms från Alex inatt där han skrev att han hade en fantastisk kväll bland kändisar osv. Det faktum att han skrev till mig tyder på att han inte hade det. Jag svarade inte på det eftersom jag sussade sött på rosenör…ähum..blomkålsörat då.
Jag trodde faktiskt inte han skulle höra av sig då han tror att jag hade fest igår som han inte var bjuden till.

Kriminella hjältar

Jag noterade att grabbarna från The Pirate Bay anser sig själva vara någon slags actionhjältar trots att de fått 1 års fängelse var. Jag är inte förvånad. Annica Östberg hyllas ju som en hjältinna i media. Har hon inte slagit ihjäl en eller flera personer?  
Jag trodde det bara var i Jönssonligan som folk faktiskt sympatiserar med de kriminella? Jag misstänker att jag varit borta från det sociala livet för länge. Jag vet inte längre vad som gäller och vad som anses normalt. Kanke kommer jag upptäcka att folk går omkring med t-shirts med Charles Mansons och Knutbypastorns idolbild tryckta på sig? Kanske är Jackie Arklöw med i Let’s Dance i nästa säsong? Clark Olofsson (kommer inte ihåg hans nya namn) kanske blir hedergäst i På Spåret?
Jag kan bara skylla på att de enda nyheter jag får mig till livs är Finspånssidorna i NT och de täcker ju bara ”Asta,73, har äntligen lärt sig använda sin mobil” och ”Sigfrid hittade en bäver i trädgården” (inte hennes egen får vi hoppas)

signatur1