Jag fick en fråga av en läsare som undrar hur livet egentligen är efter 30?  Ett ämne som är outtömligt men jag ska försöka att inte skriva en hel roman.
Nu är det tajm för den inbitne cynikern i mig att kliva ut i det grådassiga ljuset.

Jag tycker inte att jag blivit vare sig klokare på min omgivning eller uppnått den grad av mognad som förväntas av en 30-plussare. Inte heller har livet blivit mindre komplicerat eller säkrare på något sätt. Lägg där till att kroppen rasar som ett korthus och man orkar inte med saker man fixade när man var 20-nånting.
För 10-15 år sedan var det skitkul att partaja och hänga med kompisar. Idag glädjs jag åt att få lägga mig skapligt och få en hel natts sömn. Har det dessutom varit något bra på teve innan jag somnar, så är lyckan gjord.
Jag kämpar emot in i det längsta och framstår nog som ganska patetisk i många jämnårigas ögon när jag jublar över att ha rankat upp i det senaste dataspelet eller att ha lyckats trimma moppen och komma upp i 70 km/tim.
Man förväntas ha uppnått en viss ”status” och ha ådragit sig livs- och arbetserfarenhet som många inte uppnår ens efter ett helt liv. Kraven blir med andra ord inte mindre bara för att man kliver över gränsen och ansluter sig till 30-klubben, tvärtom. Däremot är man i gott sällskap med de andra ruinerna som käkar en tallrik psykofarmaka med mjölk på morgonen och går på stressterapi mellan hämtning på dagis och möte med skillsmässoadvokaten.

Det positiva, som jag ser det, är att man resignerar och ger upp. Det finns ingen mening med att kämpa emot åren som svischar förbi och man får väl helt enkelt bocka av de få punkter som man klarat av på ”Att göra innan jag blir gammal”-listan och hoppas på att man hinner med lite till innan det är slut. Man inser försent att man har satt sig i en rostig radiobil som accelererar i halsbrytande fart på en flygraka mot helvetet. Halvvägs kommer minst en mötande långtradare.

Ingenting blir någonsin som man planerat, inte i det långa loppet åtminstone.  När jag pluggade juridik på Linköpings Universitet var visionerna ljusa och positiva och utbrändhet fanns inte med på kartan.  Så fel man kan ha.  Jag trodde också på rättssamhället och att det fanns en mening med att plugga för att hjälpa dem som krossas i statsmaskineriet. Idag använder jag bara min utbildning för att slå tillbaka på samhället när jag hotas att blir överkörd. År 2007 var jag glad att jag har den utbildning jag har. Värsta året i mitt liv.

Att vara i 20-årsåldern är nog en mardröm för många. Inte minst för att man sällan ges chansen i arbetslivet och avfärdas som en snorvalp när man säger att man klarar av saker och ting. Efter 30 är det lättare att bli trodd, det ska inte förnekas, men samtidigt upptäcker man också att man ofta är omgiven av sällan skådad dumhet, lathet och inkompetens. Det är inte bara jag som tycker, det är ett vanligt förekommande samtalsämne i min bekantskapskrets.
Jag kan inte låta bli att avundas 20-åringarna. De har fortfarande drömmar och tro på en framtid.
Förhoppningsvis.

Ambitionerna förändras. Åtminstone var det så för mig.  Mellan 25-29 års ålder  klättrade jag på prestigestegen och ville nå högre och högre (och gjorde det också) men idag flyr jag om någon frågar om jag kan tänka mig ett mellanchefsjobb eller att rentav vara VD på ett företag igen. Man blir väl luttrad. Status på bekostnad av sitt eget välbefinnande är gambling som man inte har råd att förlora och där oddsen inte är på din sida. Dessutom sitter dealern med ett hånflin hela tiden.

Men kanske ska det vara så, kanske är 30+ en förberedelse och upptakten till det verkliga helvetet som börjar vid 40? Den som lever får se…

I min värld är livet som att spela schack emot Döden där jag har bara bönder medan Döden sitter med 16 drottningar, så jag kan lika gärna luta mig tillbaka i den stupade rutschkanan,  njuta när lasangen inte blir bränd, när det finns en bra film på teve och vara trygg i förvissningen att bättre än så här blir det inte.