Hade ju trott att dottern skulle spendera valborg och helgen med mig men hon hade planer med kompisar så jag och syrran (och alla katter) får klara oss själva.
Planerna för veckan blir därför lite ändrade:
Torsdag så åker jag till Norrköping och firar valborg med syrran och ser på majeld och skrålar “Viiiintern rasar ut blan våra fjällar”. Vi ska ladda med en öl på en närbelägen pub innan för att kunna sjunga med rätt känsla och darr. Risken finns att det inte blir nåt bloggande den kvällen.
På fredag åker vi och handlar mat innan vi beger oss ut hit till vischan. Syrran lägger sig och solar inom tio sekunder efter att vi klivit ur bilen.
Jag ska passa på att gå ner och rengöra båten och laga det jäkla hålet som jag fortfarande inte fixat. Syrran solar under tiden.
Ska ställa batteriet till båtmotorn på laddning och leta rätt på grillen som står bakom all ved i garaget. Tänker laga en superb måltid. Syrran solar.
Lördag: en utmärkt dag för långpromenad hoppas jag. Naturligtvis tar jag med kameran. Syrran kommer garanterat gå i sollinne och med solglasögon. Jag kommer vilja krypa på backen och fotografera myror och annat spännande som jag hittar. Syrran lägger sig bättrar på brännan under tiden.
Vi tar en båttur och upptäcker snart att hålet jag lagade inte alls är lagat. Båten sjunker som en gråsten och vi får årets första dopp.
Framåt eftermiddagen är det dags för grillen igen. Jag försöker starta grillen och upptäcker att jag köpt bricketter istället för kol och blir allmänt förbannad när de inte går att få fyr på. Syrran solar.
Jag spiller marinad på min brallor och eftersom jag inte tvättat så blir jag tvungen att byta till alledeles för trånga jeans utan fungerande blixtlås.
Grillen ryker så in i helvete men nån eld blir det inte. Syrran solar.
Jag blir förbannad och sparkar grillen åt helsefyr och glöden får gräsmattan att fatta eld som sprider sig så hela huset snart står i ljusan låga.
När brandkåren gjort sitt återstår bara skorstenen och vi får sova på vedhögen i garaget. Syrran klagar över att det inte finns ett takfönster med sol i garaget.
På söndagen skjutsar jag hem syrran som försöker sola via det nedvevade fönstret. Ingen av oss säger ett ord! Jag släpper av syrran och åker sen till ÖB för att köpa en sovsäck och spenderar sedan återstoden av mitt liv i garaget, i för trånga byxor.
“DU HAR EN BLOGG!” var det första Alex vrålade i mikrofonen när han ringde igen för femtioelfte gången idag. “Varför har du inte sagt det? Jo, för att du skriver en massa dumheter om mig!”
“Precis!” sa jag.
“Subba!” fräste han. “Du får mig att framstå som en riktigt bitch.”
“Du är ju en bitch!”
“Ja, men det behöver du väl inte tala om för folk?”
“Jo, de tycker om att läsa om dig. Du är närapå kändis nu ju. Nåja, nästan.”
“Pah! Hur många läser din blogg om jag får fråga?” jag hörde nog nyfikenheten i hans röst.
“Ungefär femtonhundra om dagen.”
Tystnad.
“Oj..det var ganska många.” sa han till slut. “Och de gillar att läsa om mig?”
“Hittills är det ingen som klagat. Kanske kan det bli en push för att hitta dejt och för att få fart på stå-upp-karriären? Ska jag lägga ut en bild på dig?”
“NEJ! Mina föräldrar kunde ju se..” pep Alex förskräckt.
“Vad spelar det för roll?”
“Då får de ju veta..”
“Att du ska slopa din karrär och utbildning och..?”
“Nej, det andra.”
“Att du är bög?”
Tystnad igen.
“Alex, har du inte berättat för dina föräldrar? Jag trodde du kommit ut?!”
“Det har jag ju…nästan helt.”
“Men fortfarande lite smygbög…inför mamma och pappa? Du måste ju berätta det för dem. Det är ju bara en tidsfråga innan de får höra det från annat håll.”
“De skulle bli väldigt upprörda.”
“Inte mer upprörda än de blir när de får höra om dina nya kärriärsplaner. Om du först berättar att du är gay och sen berättar om stå-uppandet så kommer det sistnämnda vara så chockerande att det tar udden av bögeriet. Troligen dör de av hjärtattacker i vilket fall så du behöver nog inte bekymra dig om reaktionerna.”
“Det där var inte roligt!” sa han surt.
“Roligare än din stå-upp-show!”
“Du är ingen jävla Bert Karlsson och du kan inget om nöjesbranschen. Fast du ser lite ut som Bert, men där slutar likheterna.” sa han med sin bitchigaste röst.
“Äh håll tyst, wanna-be!” sa jag argt.
“Tjockis!”
“Kines!”
Hans illvrål fick högtalarna att skorra.
“Jag är ju halv-korean för i h**vete!”
Det är få saker som gör honom mer arg än när jag kallar honom kines. Det är det perfekta vapnet i alla gräl. Jag har aldrig påstått att någon av oss är politiskt korrekt mot varandra. I våra gräl är alla svinhugg obligatoriska.
“Gå och tröstät eller nåt!” skrek han.
“Har redan ätit varmkorv,vilket är mer än vad du har fått” flinade jag.
Det tog några sekunder innan han fattade vad jag menade. De ord som följde är alltför grova för att publiceras här. Jag lät honom skrika av sig en stund och jag hade svårt att hålla mig för skratt. Normalt ogillar jag sexuella anspelningar men den här gången kunde jag inte låta bli. Det märkliga var att Alex inte blockerade mig från skype och stängde av videosamtalet som han brukar. Efter ett par minuters oavbrutet skrikande var han helt utmattad och pustade ut.
“Det där med korven var en ganska bra replik i sitt sammanhang.” sa han efteråt. “Kanske kan jag använda det i min show?”
“Nej, såna skämt är bara smaklösa. Du vill väl inte att det ska bli buskis?”
“Nej, för guds skull! Jag vill ha stil på det hela.” Vilket i sig är en orimlighet med tanke på vem som framför det hela, tänkte jag men tordes inte säga något. Han lär läsa det här i bloggen i vilket fall.
Alex loggade ut för att fortsätta skriva på sitt manus och jag satt en stund och funderade på vilken tur det är att Alex och jag har varandra så vi kan får släppa ut ilska och ånga och rensa systemen med jämna mellanrum.
Det hjälper också att ingen av oss tar förolämpningarna på något större allvar eftersomvi vet att vi gillar varandra innerst inne. Även om det är svårt att tro.
Har spenderat en och en halv timme av eftermiddagen i ett jakttorn för att knäppa kronhjortar. Jag menar givetvis fotografera dem (råkade skriva fel först och skrev fotogratinera,vilket jag tyckte var rätt kul ord). Precis när jag parkerade bilen så såg jag en hel flock av dem springa in i skogen med en mycket ståtlig hanne i spetsen. Hornen var enorma! Dessvärre kom de inte tillbaka under den tiden jag satt där. Jag funderar på att åka tillbaka dit vid 18-tiden eftersom det då är mer sannolikt att det kommer fram, men jag känner mig enormt trött och mentalt utmattad så jag vet inte om jag orkar.
Jag skulle kunna ta med kaffe men eftersom jag lagt ut en säck mat åt hjortarna bara 20 meter från tornet så skulle de känna lukten av kaffet och fly.
Dagens andra inlägg. För att begripa vad det handlar om så bör du läsa dagens första inlägg först, om du inte redan gjort det. Inlägget är här
Den pappskalle som anlitat Alex som stå-uppare visade sig vara en kollega och vän på ett annat revisionsbolag. Den vänskapen kommer få ett abrupt slut i samma sekund som Alex kliver upp på scenen, den saken är helt klar. Lägg därtill skammen och pinsamhetsfaktorn för Alex, hans vän och alla gäster som ska behöva genomlida hans “show”.
Jag sitter med skammens rodnad på kinderna (å Alex vägnar) vid blotta tanken.
Innan vi avslutade samtalet inatt så sa Alex att han skulle fila på sitt manus i några timmar och återkomma med ett nytt nummer senare under dagen. Jag vet inte om jag klarar mer. Hans manus behöver inte filas på så mycket som det behöver brännas upp och förintas.
Jag har blandade känslor inför den här tragikomiska situationen; samtidigt som jag skulle ge nästan vad som helst för att få se showen så skulle jag samtidigt vilja sjunka genom golvet alternativt försöka avstyra den kommande katastrofen. Ni fattar vad jag menar.
Hur långt ska man låta en polare gå när man vet att det kommer sluta med den totala förödmjukelsen och fullständigt fiasko? Å andra sidan, att försöka stoppa Alex när han väl bestämt sig för något är som att springa med huvudet före rätt in i ett mötande godståg.
Alldeles nyss fick jag ett sms där han skrev “Jag tror jag lägger till ett dansnummer också. Vad tror du?”. Jag skrek spontant rätt ut av fasa så kattungarna flydde i panik åt alla håll, när jag läste det.
Alex är till och med värre än jag på att dansa och det betyder att han rör sig som ett likstelt kassaskåp. I och för sig kanske det är komik? Det kommer onekligen få en del människor att dra på munnen och det är ju hela syftet, eller?
Kan tänka mig att Alex funderar på något i stil med Evolution of Dance.
Den som inte sett den videon kan kolla här:
Det finns Evolution of Dance 2 också men den är inte alls lika bra.
Jag lär återkomma till händelserna utveckling i den här saken, var så säker.
Alex hade mycket riktigt varit igång med ytterligare ett vansinnesprojekt, därav hans tystnad under nästan hela 24 timmar. När han ringde (videosamtal på msn) så hade han tagit på sig en mycket åtsittande limegrön tröja och brallor som liknade tajts. Hans hår var inte det vanliga välfriserade utan han hade spikes med mängder av gelé. Med andra ord; han såg helt vansinnig ut.
“Varför ser du ut som en igelkott i kroppstrumpa?” undrade jag fast jag egentligen inte ville veta svaret.
“Det är min scenkostym” jublade Alex och såg mycket nöjd ut.
“Scenkostym?! Har du smink på dig också?”
“Ja, man har det på scenen för att lamporna ger konstig hudfärg annars.” förklarade han med en ton som när man uppfostrar barn.
“Vilken scen pratar vi om nu? Säg inte att du varit på Talang 2009′s audition?” utbrast jag med växande fasa.
“Nej, jag har övat hemma på mitt framträdande.”
Jag svarade inte utan satt helt perplex. Det uppstår ibland sådana situationer då man vet att man ska få höra något obehagligt och man vågar inte ställa nästa fråga för då vet man att ovetandets lyckliga bubbla spricker och ingenting blir därefter sig likt. I Alex fall vet man att oavsett om man deltar i konversationen eller inte så får man i alla fall veta.
“Jag ska bli stå-uppare!” tjoade han.
“Jag… ähum..vet inte vad jag ska säga.” mumlade jag.
“Säg att du vill se mitt nummer! Säg att du vill se mitt nummer!” han var så ivrig att jag trodde han skulle få en hjärtattack.
Jag tog ett djupt och olyckligt andetag.
“Okej, jag vill se ditt nummer.” sa jag pliktskyldigt.
“Men du måste lova och svära att du inte avslöjar mina gags till någon.”
“Jag lovar.”
“Sträck upp högra handen så här och lägg den andra på ditt hjärta och säg att du lovar på heder och samvete….”
“För helvete! Jag säger ju att jag lovar.” fräste jag.
“Okej okej, jag ville bara försäkra mig.” sa Alex lite trumpet. “Det vore en katastrof om någon snodde mina skämt. Branschen är så konkurrensutsatt och…”
“Ska du visa numret eller inte?!” sa jag otåligt och funderade på att fejka en datorkrasch och koppla bort honom.
Eftersom jag nu lovat att inte avslöja något så får jag helt enkelt säga att jag satt med gapande mun och fånstirrade när Alex drog igång sin “stå upp” show. Han hade ställt en mikrofon med stativ på sovrumsgolvet och när jag såg honom i helfigur såg jag att han hade cowboystövlar på sig. Han ska ha extra poäng för orginell scensklädsel i alla fall.
Efteråt satt jag tyst medan Alex rusade tillbaka till datorn och han försökte närapå krypa in i webbcammen när han frågade vad jag tyckte?
“Det var…hm…inte helt dåligt” ljög jag.
“Skämtet om revisorerna var skitkul, eller hur?”
“Hm, jo…eller..nej inte direkt.”
“Kom igen nu..vad tyckte du om numret som helhet?”
“Låt mig säga så här; don’t quit your day job.”
Alex sjönk tillbaka ner i stolen och hans humör byttes från iver och glädje till besviken och snarstucken.
“Så du tyckte inte det var bra?”
“Nej, tyvärr.”
“Du tyckte det var dåligt?”
“Eh..ja.”
“Uselt?” sa han och bleknade.
“Jo.”
Det följde en minuts talande tystnad och Alex såg ut som en olycklig clown i sin kroppsstrumpa och sitt grälla smink.
“Vad var det som var dåligt?” viskade han till slut.
Var skulle jag börja? Det vore lättare att räkna upp det som var bra.
“Skämten är inte direkt nya. De flesta har jag hört förut.” sa jag prövande.
“Jaså..? Jaha. Vad mer?”
“Du har dålig tajming. Man vet precis vad du kommer säga och vad slutpoängen blir så hela skämtet faller helt platt.”
“Jag förstår..”
“På det hela taget kändes det som en sämre variant av Roliga Timmen i småskolan.”
Alex flög upp från stolen och försvann ur bild. Jag hörde skramlande, svordomar och vatten som spolade. Jag började tro att han var i färd med att hälla upp ett bad, ta fram rakbladen och lägga en hårfön på badkarskanten.
Ett par minuter senare kom han tillbaka med nyskrubbat ansikte och med håret nedkammat som vanligt. Han hade också bytt till sina vanliga kläder.
“Alex..? Är du okej?” undrade jag försiktigt.
“Nej! Du har precis krossat min karriär!” tjurade han.
“Du har redan en karriär och en magisterexamen i nationell ekonomi! Du tjänar dubbelt så mycket som vanligt folk och har en chefsposition. Du kan väl inte mena att du tänkte sluta på jobbet och bli stå-uppare?”
“Jo, det är precis vad jag menar!”
“Jag har alltid trott att du var en smart person, Alex. Men nu…”
“Jag håller på att förändra mitt liv. Jag vill inte jobba med ekonomi och revisioner och bokslut. Jag hatar mina anställda, jag hatar mina kunder! Jag vill stå på scenen!”
Viljan att förändra sitt liv kunde jag visserligen förstå eftersom jag befinner mig i en sådan fas själv, men borde man inte sträva efter en förändring där man faktiskt passar in?
“Okej, men i sådant fall måste du bli bättre. Du kan ju gå nån skådespelarkurs eller teaterskola.”
“Jag vill inte bli skådis. Jag vill bli komiker.”
“Jo, men du behöver scenvana och tajming och kunna leverera repliker.”
Alex begrundade detta och han tinade långsamt upp.
“Okej,så om jag gör ett hundår på Dramaten så kan jag kanske…?”
“Dramaten?!” utbrast jag. “Hundår!? Dramaten är slutstationen och det högsta målet för många skådespelare. Det finns inte en chans att du….ähum….jag menar, det är högst osannolikt att de tar emot oerfarna skådespelare. Jag tror du får sikta på en folkhögskola eller gå med i en lokal teatergrupp. Eller ta en kurs på ABF.”
“Folkhögskola?! ABF!? Är du inte riktigt klok?” skrek Alex. “Ska jag beblanda mig med obildat patrask? Jag har faktiskt en magisterexamen!”
Jag hade glömt hur elitistisk, snobbig, fördomsfull och politiskt inkorrekt Alex kan vara.
“De är inte patrask! De brinner för sina skådespelardrömmar precis som du drömmer om att bli stå-uppare.” sa jag trött. “Alla kommer inte in på scenskolan i Stockholm och även om de gör det är det inte säkert de har möjlighet att flytta. ”
“Pah! Sådant säger de bara för att de är lata..”
“Fan heller! Du vet att jag drömmer om att få plugga 3D-design på Gotland men jag kan inte flytta eftersom jag har min dotter som har både pappa och skolan här. Ibland får man helt enkelt ge upp drömmarna eller hitta andra lösningar. Det kallas att kompromissa.” fräste jag och började bli uppjagad och småförbannad.
“Hmmm, du har nog rätt. Jag har inte tänkt på det.” sa Alex med betydligt mer ödmjuk stämma. “ABF säger du?”
“Ja, jag tror Medborgarskolan eller Folkuniversitetet har ett skådespelarprogram också.” sa jag.
Alex började knappa vilt på tangentbordet och letade fram respektive webbplats.
“Två år?” tjöt han. “Det tar två år att bli skådis. Så lång tid har jag inte på mig. Jag har ju föreställning om tre veckor.”
“URSÄKTAVADSADU?” skrek jag och nackhåren reste sig.
“Jag har föreställning om tre veckor på en stor företagsfest. Massor av folk. Internationell representation.” sa Alex panikslaget.
Du stora gudinna!
Eller som jag skulle sagt i spelsammanhang. Oh my fucking godess!
Precis när jag tror att Alex inte kan hamna mer i klistret……
Allt material på Sachikoblog.com skyddas av såväl copyrighträtten och upphovsrättslagen. Du får inte kopiera bilder eller texter att använda på din egen blogg eller sajt utan skriftligt medgivande.
Senaste kommentarerna