Jaha så nu är våren officiellt här fast det egentligen känns som högsommar. På altanen är det stekhett och svetten rinner på ryggen. Getingarna störtdyker mot huvudet och huggormarna rasslar i rabatterna. Precis som det ska vara.

Syrran och jag hade tänkt fira valborg genom att försst ta en pilsner på puben men när jag kom till Norrköping var det svinkallt och blåsigt där så jag förslog att vi skulle skippa hela pub-biten och ta bilen till folkparken istället. Vi var där alldeles för tidigt och stod och huttrade i en timme medan hemvärnsorkestern blåste i sina bastubor för brinnande livet. Fömodlingen för att försöka hålla sig varma.
Oset från varmkorvsstånden och sockervaddsmaskinerna fyllde luften och överallt satt grupper av småhuliganer runt sina rykande grillar. De hade byggt upp veritabla fästningar omkring sig av tomma ölburkar och jag mindes tiden då man själv körde stenhårt på ”fullast vinner”. Vilka tider!
Därefter klev en medioker manskör upp och sjöng med gamla gubbröster ”Vintern rasar uuuuuuut…..”. På den gamla goda tiden brukade det vara stil på körerna men det verkar som om det håller på att dö ut helt och hållet.  Sedan klev landshövdingen Björn Eriksson upp och höll ett energiskt, kraftfullt men alldeles för långt tal. Han kände nog på sig att folk höll på att somna för emellanåt tog han i med sin lungors fulla kraft så hela församligen hoppade till.

Landshövdingen hade säkert sina poänger med sitt tal och det var välskrivet men låt oss inse faktum, det är ju elden och fyrverkeriet som är höjdpunkten. Dessutom tycker jag personligen att ”Vintern rasar ut bland våra fjällar” ska sjungas när elden tänds men det var jag tydligen i minoritet om. Istället blev det nationalsången och de berusade ungdomarna skrålade för full hals och bidrog till stämningen.

Vi hade varit taktiska nog att ställa oss i vindriktningen så vi blev varma när elden tändes. Efter några minuter hade vi inte längre vare sig näshår eller ögonbryn men vi frös i alla fall inte. Då drog fyrverkeriet igång och åtföljdes av de sedvanliga ”Aaaah!” och ”Ååååh!” från publiken.

Så snart fyrverkeriet var över så skyndade vi oss til bilen för att inte hamna i kö men naturligtvis tog det ungefär en halvtimme att komma ut från parken. Kvällen avslutades med grönsaker, dipp, alkoholsfri päroncider och en film.
Trots att vi tog det lugnt så kände vi oss gravt bakis imorse,både syrran och jag. Det måste varit yttre påverkan av alla redlösa ungdomar i parken och vi smittades nog av alkoholen i deras utandningsluft.