Det blir ju lite si och så med bloggandet när syrran är här men nu är det sista dagen och jag ska skjutsa hem både syster och Skorpan om någon timme. Dottern ska skjutsat till sin kompis och ska sedan vara hos pappa några dagar. Kvar blir jag med katterna och allt återgår till ordningen.

Vi hann med en sväng på Konstrundan(årligt evenemang i regionen) igår. Regnagården hade bestämt sig för att delta i år och det ligger bara 100 meter från mitt hus så det var iungefär så mycket jag pallade mellan däckbyten och långpromenader. Det var 3 olika konstnärer som ställde ut och för att vara utställning i en by med bara 65 innevånare så var det imponerande mycket folk här.  Jag såg flera objekt som jag ville ha men som tyvärr låg utanför min prissklass.  Det jag tycker är mest trevligt med konstutställningar är att få byta några ord med konstnären.  Till skillnad från de poppiga konstnärerna som ställer ut på hypermoderna gallerier så är landsbydgskonstnärer oftast väldigt pratvilliga och de klär sig dessutom annorlunda. En silversmed hade halmhatt med svart band runtom så som man ser på Carl Larssons tavlor och en kvinnlig konstnär satt i kofta och blommig långklänning.

Vi tog vår långpromand som bestämt men inte förrän jag hade bytt däcken. Efter att man grävt upp runt huset och bytt dränering så har jag fått en invasion av skogsmyror som går till attack mot alla som befinner sig på uppfarten. Jag hade en slägga för att lossa framdäcken på bilen men det slutade med att jag stod och slog vilt på marken för att krossa så många myror som möjligt.  De krälade över hela benen och bet överallt. Förbannade skitinsekter! Jag ska hämnas på ett eller annat sätt.
En miljard myrbett senare var däcken på och vi begav ut i skogen där det var förhållandevis myrfritt. Syrran såg en kopparorm och studsade som en juttaperkaboll men den här gången varken skrek eller svimmade hon och jag slapp till och med att bära henne.  Jag ser det som ett tecken på att hon har härdats.
Det står en gammal arbetsbod i skogen som jägarna använder på hösten att värma sig i under älgjakten och nu var det inte mindre än 8 gubbar där och bråkade med en presenning som de lade över boden.  Jag frågade dem om de var där för att ”se över sommarstugan” och de skrockade lite. Tydligen fanns det någon slags hierarki i gruppen efter de två yngsta gubbarna (ca 65-70 bast) var de som fick utföra själva jobbet medan de andra satt i solstolar och tittade på.
Vi gick förbi kohagarna och dottern och syrran höll på att kräkas när de så en kossa med navelsträngar och annat slabbigt som hängde ut där bak. Den nyfödda kalven låg på marken och var blöt och hade ännu inte försökt resa sig.
Tänkte först lägga ut bild på det men kom att tänka på hur många känsliga stadsbor som läser den bloggen.  Märkligt hur många kan sitta och se blodiga slaktar-skräckfilmer utan att blinka  men när det kommer till förlossningsbilder så vänder sig magen ut och in.
Bara en reflektion i all stillhet.

Nu är gräset så intensivt grönt på sina ställen att man nästan vill lägga sig på marken och beta. Jag blir varm i hela kroppen av att tänka på att hela sommaren ligger framför oss.  Få saker är så deprimerande som när augusti övergår i september och jag vet att den förhatliga vintern och mörkret kommer. Det tar dessutom på krafterna att vara förbannad på vädret och kylan i ett halvår.
Därför har jag nu årets lyckligaste stund och sprätter omkring i hagarna precis som kalvarna och gör till synes omotiverade skutt och krumsprång. Detta lyckorus brukar hålla i sig tills jag upptäcker att det är dags att klippa gräsmattan och rensa ogräs.