Vi parkerade bilen där asfalten tog slut och traktorspåren tog vid. Linnea tassade knäpptyst bredvid mig och jag drog upp dragkedjan i munkjackan för att slippa frysa. Trots att den nedgående solen värmde var det kallt i de skuggiga partierna och en kall vindil gjorde våra öron röda.  Bortom vägkröken, i en öde trädgård där häggen blommar, stod tornet och väntade på oss. Runtom gröna fält och längre bort den täta skogen. Jag klättrade upp i tornet först och dottern tittade skeptiskt på stegen som knakade under min tyngd.  Jag slog mig ned på stolen som väntade på mig sedan förra gången och strax dök Linneas mössklädda huvud upp.  Hon var inte höjdrädd och hon tittade sig nyfiket omkring åt alla håll.  Hennes första besök i tornet. Min hemliga plats där jag mediterar och bara tittar.
Jag packade upp kameran och ställde den på den lilla bänken, redo att grabbas tag i och avfyras om hjortarna skulle dyka upp.  Linnea satte sig i mitt knä och vi väntade. Och spanade.
Hon visste att hon var tvungen att vara tyst som en liten skogsmus och inte göra några häftiga rörelser.  Vi viskade så lågt till varandra att vi knappt hörde själva vad  vi sa men det bidrog till en nästan andäktig stämning som förstärktes av det fantastiska gula solljuset.  Solstrålarna fick barken på träden att lysa saffransfärgade.  Man kan ju bara älska det där stunden, precis innan den riktiga solnedgången börjar, och när fåglarna tar i lite extra för att få ut så mycket som möjligt av den sista stunden innan skymningen.
Vi hörde fågelljud som vi aldrig hört förut och det knarrade i grenarna på en ek bredvid. Inga hjortar.
Skogsduvor flappade förbi med vingslag som fick oss att fnissa.
”Du får inte skratta” viskade jag samtidigt som jag visste att det skulle få henne att fnissa ännu mer. Det gjorde hon och snörvlade till.
”Inte snörvla högt heller” log jag.
”Och framför allt…får du inte prutta!” tillade jag.
Hon började fnissa hysteriskt och slog händerna för munnen så att det inte skulle höras. Det finns inget som är så skoj som att fnissa när man inte får. 
En amorös skogsduva slog sig ner i trädet intill oss och började kuttra och göra sådana där märkliga ljud som bara duvor begriper sig på. Jag funderade på att kasta en kotte på den så den skulle flaxa bort men beslöt att låta bli. Häftiga rörelser var ju förbjudna.
”Vet du” viskade Linnea. ”Jag tror jag avskyr skogsduvor.”
Jag kunde bara nicka instämmade och önskade fjäderfät åt skogen. Duvan tycktes inte fatta att vi står högre i näringskedjan eller också brydde den sig inte, den var väl lika förtrollad av kvällen som vi var.
Vi pratade viskande om saker som egentligen inte är viktiga men som är mysigt att prata om när man sitter i fullständigt lugn och ro och är nära varandra. Vi glömde nästan varför vi var där och när en och en halv timme gått och jag visste att vår middag var klar i ugnen där hemma, så klättrade vi ned och strosade mot bilen igen.  Vi plockade häggkvistar i den övergivna trädgården och satte i en vas i köket.
Det blev inga hjortar men var ändå en underbar stund i total frid.