Tänk om man sade alla saker högt, som man tänker?  Jag är tacksam för att det finns någon form av spärr som slår till när man sitter och retar upp sig och vill skälla ut en person som man tycker borde ta sig i kragen och tänka logiskt,  för en gångs skull.
Jag satt och pratade med en bekant på nätet alldeles nyss och hon gnölade över sitt jobb och sin livssituation, rent allmänt.  De första 500 gångerna (genom åren) jag hörde samma gnäll försökte jag ge uppmuntrande ord eller rentav lite tips på vad hon kunde göra för att förbättra saker och ting. Dessvärre tillhör hon kategorin som bara vill gnälla men inte göra något åt det.   Nuförtiden bryr jag mig inte längre och jag svarar bara enstavigt när hon orerar.
Det är ingen mening med att försöka hjälpa till för vad man än säger så förkastar hon det med ”för jobbigt”, ”tar för lång tid” eller ”det är inte min grej”.  Tydligen så var hon inte beredd på att jag inte skulle erbjuda min hjälp för efter en halvtimmes gnällande så frågade hon faktiskt om jag kunde hjälpa henne och lära henne en del saker om att driva företag.  Jag sa att det kunde jag inte eftersom jag har nog med mitt eget liv. Hon blev skitsur och sa att jag hade ju ”lovat” att hjälpa henne för ett år sedan.
”Jo, men för ett år sedan hade jag tid och du var ju inte intresserad då. Sorry, men du är försent ute.”
Saken är den att jag inte hade lovat henne dugg, jag hade erbjudit mig att lära ut vissa saker men sedan skulle hon få läsa sig till resten på de sajter jag rekommenderade.
Hon fortsatte tjata och jag skickade till slut länkarna till de sidor som har handböcker/guider och som jag rekommenderar alla att läsa som ska starta eget.  Genast fick jag svaret:
”Vad då? Ska jag sitta och läsa allt det här? Nä, fy vad jobbigt.”
”Okej, strunta i det då.” sa jag obekymrat. Jag visste ju, redan innan jag ens skickade länkarna, att hon skulle säga det .
”Men hur ska jag göra då? Jag står inte ut på mitt jobb.”
”Du får väl söka nytt jobb eller börja plugga igen eller nåt.” sa jag.
”Vad ska jag söka för jobb som inte har nån utbildning? Jag får ju bara skitjobb.”
”Skaffa en bättre utbildning då.”
”För jobbigt! Tar för lång tid och jag kan inte leva på studiemedel.”
”Men då får du väl jobba och plugga samtidigt för att dryga ut inkomsterna.”
”Nej, det pallar jag verkligen inte.” gnällde hon.
”Okej, men då får du ha det som du har det.”
”Värst vad du var hjälpsam då” fräste hon med rösten drypande av sarkasm.
Här tappade jag tålamodet på riktigt och det fanns tusen saker jag ville säga till henne men jag valde att bara säga:
”Ditt liv är inte mitt ansvar! Du är inte villig att göra någon ansträngning för att förbättra din situation så du har egentligen ingen som helst rätt att gnälla. Du vill ha ett bra jobb och en lyxtillvaro utan att du ens har utbildning. Well, dream on! Jag har lyssnat på ditt gnäll i 15 år och nu har jag fått nog.  Med din inställning kommer du aldrig komma någon vart, du sitter i den sitsen du är i för att du resonerar som du gör. Lycka till med ordna upp ditt liv, jag orkar inte höra på det längre. Good bye!”

När jag kopplade ner samtalet tänkte jag att det var det sista jag skulle ha med henne att göra, men nyss, alltså en timme senare, kom ett meddelande där hon undrade om det fanns något bra sätt att översätta webbsidorna från engelska till svenska?
Hehehe! Tydligen tog det skruv trots allt. Märkligt bara att jag blev tvungen att vara elak och arg för att hon skulle få tummen ur?

Nåja, jag vet att hon kommer lägga ner alltihop inom max ett par veckor. Hon är inte typen som slutför någonting och i synnerhet inte om hon själv måste anstränga sig.  Jag hoppas jag har fel!
Tanken har slagit mig att säga åt henne att jag tror hon kommer ge upp eftersom jag tror att hon i ren ilska då skulle kämpa på för att motbevisa mig.  Hon skulle visserligen hata mig som pesten men å andra sidan kanske hon får till den förändring hon vill ha och behöver?
Nåt att fundera på.