Fick ett mail nyss:

”Jag förstår att mailet kan hamna i bloggen och det gör inget för ingen vet vem jag är ändå.
Jag måste göra saker för att inte deppa ihop, mitt liv är som en skör tråd, och livsgnistan har väl aldrig funnits där. Allt efter som åren har gått, så har jag fått bekräftelse från alla möjliga håll och kanter där jag helt enkelt får finna mig i att vara den person som blir utanför, dissad, missad, undanstött etc. Med åren har det lett till mer eller mindre isolation från människor, blir så osäker när jag ser eller är med andra folk, inte konstigt kanske, för att när man för det mesta får höra att man inte duger till (eller får det visat på diverse sätt), då är det ett faktum. Vissa människor tar livet av sig, vissa begår idiotiska handlingar och en del psykar ner sig själv, det sistnämda är jag iaf. Hur som helst, tro mig, min dröm om livet var verkligen inte socialfobi, sjukskriven, ensamhet, ångest, självmordstankar var och varannan dag, men jag har lärt mig att leva med det, för mig är det mitt liv och det är verkligen inget som är lätt att ändra på efter att levt såhär större delen av sitt liv. Jag försöker på det sätt som jag klarar av, nätet, det är den enda stället jag har kontakt med männsikor, men när man inte ens som oftast får en chans här heller, då är det inte mycket man kan göra, kanske skulle hänga sig i snaran istället? Ja jag vet inte, men men, gulligt om du hörde av dig, det skulle ge mig hopp iaf…..
Förstår om du inte har problem och njuter av singel, du är ju hur vacker och fin som helst, tror du får din beskärda del bekräftelse och så, då tror jag även det är betydligt enklare att tycka om sig själv, i mitt fall är det tyvärr tvärtom, har även genom åren fått vissa handikapp och så, något som ger som ringar på vatten. ”

Vad ska jag säga? Hemskt när man mår dåligt i själen och inte kan göra något åt det på egen hand, jag lider med dig. Samtidigt måste jag påpeka att jag inte bloggar för att agera kurator eller ge råd åt andra. Inte heller använder jag bloggen för att skaffa nya bekanta.  Jag har knappt tid med de jag räknar till mina bästa vänner och därför kan och vill jag inte lägga tid på nya bekantskaper, i synnerhet som jag inte tror att jag kan hjälpa dig.  Jag vill inte vara taskig, men det är en ganska vanlig missuppfattning att det här är någon form av kontaktsida. Vilket det alltså inte är.
Samtidigt känner jag att jag inte vill avfärda ditt mail eller låta bli att svara, så jag gör det offentligt så att andra kan få svar om de också funderar på att skriva till mig om liknande saker.
Jag tror inte man kan hela sig själv genom någon annan, man gör sig beroende av den personen och projicerar sin sina problem på fel saker. Många tänker nog ”Om jag bara hade en flickvän/pojkvän/ny vän skulle jag vara lycklig och mitt liv skulle bli bra”.  Jag tror inte det stämmer riktigt. Någon annan kan inte göra dig hel eller få dig att älska dig själv om du inte kan leva med dig själv i första hand. Dessutom, ska man verkligen skaffa en partner eller vän enbart i syfte att läka sig själv? Är det inte ett orimligt ansvar att lägga på en annan person? Är det rättvist? Hur skulle den person känna om han/hon kände till syftet med förhållandet/vänskapen?
Det bästa du kan göra är att söka hjälp av någon som kan läka trasiga själar så du lär dig att acceptera dig själv med fel och brister (som vi alla har). Genom att tycka om dig som du är så kan du vara fullständigt lycklig även som singel.
Ja, jag älskar mitt singelliv och värderar det otroligt högt. För mig är lycka att fylla dagarna med sådant jag tycker är roligt, oftast gör jag saker helt ensam men ibland med vänner eller familj. Jag tycker själv att mitt liv är komplett utan partner och jag är trygg i mig själv och tycker om mig själv trots att jag är överviktig och har skavanker både här och där.
Jag har levt i förhållanden där partnern förväntat av mig att göra dem kompletta, läka dem och ständigt stötta. Det blev ett heltidsjobb och jag insåg till slut att jag bara var ett redskap för att hjälpa de här personerna med deras dåliga självförtroende och obefintliga självkänsla.  I grund och botten kunde dessa partners lika gärna valt någon annan än mig  för det var inte mig de tyckte om; det var stödet att ha någon som fixade allt, som stöttade och höll deras näsa över vattenytan. Resultatet blev att jag blev helt dränerad på energi och inte pallade med de här personerna längre.
Jag är inte bra på att ge råd i sådana här frågor eftersom jag har en lite annorlunda livsinställning än många andra, men kanske kan läsarna ge lite råd och kommentarer?
Önskar dig varmt lycka till.