Jag är lite ovan att själv få ringa upp Alex för att kolla läget och jag kan inte säga att jag gillar den nya rollfördelningen. Det ska ju vara han som ringer mig tio gånger om dagen. Nu är det bara en vecka kvar tills han ska göra debut som komiker på en jättestor fest och tydligen gick det hela inte avboka eftersom de redan tryckt inbjduan och skickat iväg dem. Alex vägrar fortfarande prata om showen och han vill inte heller visa vad han förberett. Jag tolkar det som att hans nummer fortfarande är lika uselt som när han visade upp det för mig. Och det, mina vänner, var riktigt riktigt illa.
Varje gång jag tar upp ämnet blir han alldeles blek och vill ta en stor whisky. Jag börjar faktiskt tycka synd om honom på riktigt.
Å andra sidan kanske det är dags att han lär sig att inte vara så impulsiv? Som grädde på moset vet jag att han har enorm scenskräck. Vad tänkte han egentligen? Alex som komiker är ungefär som om jag skulle dra på mig trikåer och börja dansa balett inför publik. Vi skulle båda bli deporterade och stenade ut ur landet.
Jag har förslagit att han ska fejka sjukdom eller ett brutet ben. Han såg ut som om han övervägde saken.
Inatt kollade jag på två skräckfilmer; My Bloody Valentine och The Uninvited. Bägge var så läskiga och äckliga att jag stängde av och inte kunde se färdigt. Det är något jag märkt att jag får allt svårare för, att se skräck och splatter på film/TV. Jag blir så uppjagad och skräckslagen att jag inte kan sova. Den sista skräckisen jag såg helt handlade om att Skottland var försatt i karantän och att de var helt avskärmade från resten av världen. Någon sjukdom hade spridit sig i landet och gjorde folk galna (lite som i ”28 veckor senare”) och de som inte var smittade verkade ha ballar ur helt och blivit kannibaler. En forskningsgrupp tar sig in i zonen för att undersöka om smittan finns kvar och möts av dessa vildar. Kommer inte ihåg vad filmen heter nu, men den var sevärd och välgjord.
Fast väldigt otäck.
Har svårt för ”28 Dagar/Veckor Senare”-filmerna eftersom mitt ex jämt tjatade om de filmerna. Jag såg 28 veckor senare i Milton Keynes, England på bio och jag tyckte den var sådär. Allt eftersom exet ständigt pratade om filmen och tjatade ut ämnet började jag avsky filmen. Det var lite som att höra på en papegoja som upprepar samma sak om och om igen tills man vill flyga på och strypa fjäderfät.
Min morsa är expert på att göra samma sak, men då handlar det om att hon ringer femtioelva gånger om att vi ska ses en viss dag. När dagen äntligen kommer har hon tjatat ut ämnet så att man är spyfärdig och man kan ge sig tusan på att hon börjar ringa en timme innan vi ska ses och säger ”När kommer du?” fast hon vet exakt vilken tid vi ska ses. En kvart senare ringer hon för att fråga om jag är på väg och så håller det på var tionde-femtonde minut. Blir på dåligt humör bara jag tänker på det och ådern i vänstra tinningen börjar bulta.
Ska börja designa en webbsajt för att delta i en tävling där man kunde vinna en hel del fina priser. Det är en resesajt så jag håller på att bygga en tropisk ö i 3D format som ska utgöra basen för sajten. Har bara börjat lite smått men ska fortsätta jobba på den under dagen. Första priset är tiotusen dollar så det är ju värt att lägga lite energi på, dessutom är det lite som terapiarbete att sitta och fippla med vertex-punkter och texturer.
Senaste kommentarerna