En spekulant på huset har ringt två gånger idag och nu ska de resa från Skåne hit på lördag och kolla. Panik! Städning!

Började bära undan kartonger som jag packat redan och ställa dem i ett bakre rum. När jag bar undan de sista kartognerna höll jag på att börja kräkas för kattungarna har tydligen hittat ett ställe som var närmare än kattlådan. Fyy fan! Tog över en timme att göra rent och skrubba!
Här har jag i min enfald trott att de var helt rumsrena men de har alltså bara gått till ett undangömt ställe. Undra på att jag tyckt det luktat skunk emellanåt. Nu kan de i alla fall inte göra om det för gömstället är borta och jag kommer ha blomsprutan beredd ifall de ens försöker igen.

Jag fattar inte att vissa djuruppfödare står ut med att bo i lort.
Har sett en del skräckexempel på TV där golven i hela boningshuset är insmetat med hundträck eller kattskit. Det finns en kennel inte långt ifrån där jag bor som ser likadant ut. Hela köksgolvena, hallen osv är helt täckta med hundbajs och man kan inte gå på tomten utan att trampa i det. Hur kan man leva så? Inte kan man väl bli så hemmablind att man inte ser det?

Minns några grannar jag hade som hade en kungspudel. Hunden sprang omkring i hela nejden och in på andras tomter. Det var väl säkert tjugo gånger jag hittade hundskit på altanen och en dag ertappade jag kunden med att pissa mot en av mina blomkrukor på trappan. Jag sade ifrån till grannen att nu fick det vara nog. Grannen sa ”men det är ju skogen”. Jag replikerade att det fan inte var skogen utan min trädgård och att jag dessutom hade en liten 3-åring som sprang omkring barfota och lekte i trädgården. De höll hunden under uppsikt efter det och jag slapp få in den på tomten.
Att man ens ska behöva säga till om sådana saker……. trodde det var vanligt bondförnuft.
Likadant med folk släpar med sina husdjur hem andra. Jag tar inte med mig mina katter hem till folk så varför tror de att det är okej att släpa med hundar hem till mig?
Blev vansinnig en gång när en fördettas föräldrar släpade med sina ouppfostrade hundar hem till mig och det första som hände var att de hoppade upp på mig och skitade ner mina vita linnekläder. Jag var precis på väg till ett möte dessutom. Jag tror inte jag skrikit så högt åt någon förr att ta väck deras äckliga lopphögar och försvinna därifrån.
Om jag ska vara ärlig så såg jag det som en ursäkt för att bli av med svärföräldrarna också för kvinnan var rent ut sagt vidrig i sin personlighet och brukade snoka i mina garderober helt ogenerat. Hon brukade dyka upp oannonserat och kräva att jag skulle släppa allt jag hade för händer för att umgås med henne. Så fort jag såg att hon var på ingång brukade jag plocka upp telefonen och ringa syrran och låtsas vara inbegripen i ett samtal och bara ge svärmodern en kort nick och samtidigt ge en blick mot telefonen som för att säga ”Sorry, upptagen i telefon!”. Hon brukade stå kvar och vänta en kvart innan hon gav upp och åkte igen.

Tro nu inte att jag bara haft pestiga svärmödrar, även om de varit i majoritet. Min dotters pappas mamma, Britt-Marie, var den raraste och finaste människa jag känt och vi höll kontakt även efter att jag bröt med Linneas pappa. Hon var som min egen mamma och vi kände varandra i nästan 20 år tills hon hastigt gick bort förra året. Min egen mamma var med som stöd på begravningen (jag var helt knäckt) och hon sa ”Ja, jag förstår att du är ledsen för hon var ju mer som din riktiga mamma än vad jag varit.” Det hade hon helt rätt i och jag börjar fortfarande gråta så fort jag tänker på Britt-Marie. Har funderat på att göra en minnes-webbsida för henne men jag måste prata med de övriga i familjen först och höra vad de tycker.

Dags att torka tårarna och fortsätta städa.