Att dissociera eller vara dissociativ innebär att man under krissituationer stänger av känslorna för att kunna hantera situationen. Till exempel om man bevittnar en bilolycka så stänger man av eventuell skräck för blod för att kontroller om föraren lever, trots att halva magen är uppsprättad. I krig, under pågående eldstrid, skjuter man fienden för att rädda sitt eget liv och man tänker inte på att man berövar en eller flera personer livet.
Kvinnor som våldtas berättar ofta att de ”kliver ur kroppen” och är knappt närvarande mentalt under våldtäkten. När krissituationen upphört släpper dissociationen och man kommer i konktakt med sina känslor igen. Det är därför många personer upplever en chock kanske flera timmar efter att en olycka hänt.  Folk som sett sina familjer bli lemlästade kan fly i flera dagar och sätta sig själva i säkerhet innan de tillåter sig släppa loss sorgen.
Det handlar helt enkelt om hjärnan sätt att låta oss klara av en krissituation utan att bryta ihop fullständigt.
Jag själv kan hålla huvudet kallt när kriser uppstår och det brukar ta upp till 4-5 timmar efter att saken är utagerad eller krisen över, innan själva reaktionen kommer.  Min terapeut berättade varför jag kunde vara så lugn när min mamma fick stroke och hur det fungerade. Hon berättade också varför jag bröt ihop flera dagar senare när läkarna sade att mamma skulle överleva.  Jag tyckte det var märkligt att jag inte bröt ihop när situationen var som allvarligast.  Läkaren berättade att det var för att jag kände att jag var ”tvungen” att ta hand om min lillasyster och vara ett stöd för henne. Jag hade aldrig hört talas om uttrycket/fenomenet ”dissociera” förut.

Mitt ex älskar att ta upp min dissociativa förmåga i allehanda sammanhang. Så som folk, som är mindre bemedlade i huvudet, ofta gör så har han rört ihop allting och tror att dissociation handlar om ett permanent tillstånd, ungefär som en psykos eller liknande.  Han har inte fattat att dylikt bara uppstår i riktiga krissituationer. Istället tror han att det är därför jag inte har en gnutta av känsla kvar i kroppen för den pojkspolingen.
Nog för att han är en vandrande katastrof men här ger han sig själv alldeles för stor betydelse. För mig är han ingen kris eller katastrof, utan bara en fullkomligt ointressant nolla och lögnare som jag är färdig med.  

Jag skrattade en hel del när jag såg att han precis börjat göra modeller av min drömkatamaran som jag ville köpa. Han var väldigt negativ till det hela när jag tog upp det, men jag höll min dröm vid liv eftersom jag visste att han aldrig skulle bli en del av mina drömmar eller kunna hjälpa till att förverkliga ens ett uns av dem. Han förösker också arbeta med exakt samma saker som jag. Det känns som att ha en liten ”härm-apa” efter sig.  Var det inte det man brukade kalla sådana som jämt tog efter andra, när man var liten?
Lite sorgligt att en del inte har en egen vilja eller egen fantasi och kan skapa sina egna drömmar.

Jag har träffat många människor som inte kommer någon vart i livet därför att de inte vågar prova att förverkliga sina drömmar. Oftast behövs det bara en hjälpande hand eller en vänlig puff i rätt riktning för att deras självförtroende ska öka och de kan ta de första stegen i rätt riktning. Det handlar ju ofta inte om att de inte kan, utan om att de inte vågar. Kanske är det rädslan för att misslyckas som är det största hindret?  Och misslyckas man en gång kanske man inte törs prova igen? Men tänk om alla gav upp efter första misslyckandet? I sådant fall skulle det mesta av den teknik vi har idag inte finnas.
I fallet med exet var det dock hopplöst. Det låter ju hur överdrivet som helst att skriva det här men varje ord är helt sant och folk i min omgivning reagerade på hur pass blåst han var.  Ta bara när jag bad honom skala morötter och gav honom grönsakerna och en potatisskalare….han satte igång och skalade. Och skalade. Och skalade. Till slut var morötterna borta och vasken var full av tunna tunna strimlor.  Morotsskalning var uppenbarligen för svårt för honom. Jag bad honom istället torka av diskbänken och sedan hänga upp tvätten.  Han torkade av diskbänken med kökshandduken som han sedan slängde ihopknölad på spisen…som var på (logiskt, eftersom jag höll på och lagade mat). Kökshandduken brändes och fattade eld och jag fick släcka eländet. Han stod bredvid och flämtade och suckade som om världen var på väg att gå under. Han gjorde alltid det så fort han ställt till med nåt, vilken mer eller mindre innebar att han hyperventilerade dagarna i ända. Man tycker att något av allt det syret borde nått hjärnan, eller?
Väl ute i tvättstugan kunde han väl inte göra någon skada? Hänga tvätt på en ställning kan väl inte vara så svårt? Jo tydligen! Han hängde all tvätt snyggt och rakt……. ovanpå varandra i en enda hög! Jag upptäckte det efter två dagar då all tvätt börjat mögla.
Samma vecka körde han sönder nya gräsklipparen  och förstörde min dator genom att vildsint rycka i varenda sladd på baksidan för få ut nätverkssladden.
Jag förbjöd honom att ens gå i närheten av tvättmaskinen eftersom jag var helt säker på att han skulle ha sönder den med.  Ni kan ju gissa vem som fick reparera och betala för allt han hade sönder…

När vi gifte oss var det enbart för att han psykmorsa hotade ringa Migrationsverket varje gång exets tillåtna månader i Sverige höll på att ta slut.  Vi hade ingen lust att resa till hans hemland England titt som tätt och därför var det bekvämast att gifta sig.  Vi förklarade läget för våra kompisar så att de inte skulle springa iväg och köpa presenter eller liknande och alla fattade att det var bara en ren formalitet och att vi mer eller mindre tvingades till det.
Nu verkar exet helt glömt bort den egentliga anledningen till att vi gängade oss och han gafflar om att äktenskap ska vara för evigt osv.  Han får det att låta som om vi lovade varandra att hänga ihop livet ut och inte att vi gjorde det för att slippa undan hans galna morsas ständiga hotelser.

Han har fortfarande inte tagit av sig ringen fast jag slängde ut honom för snart ett år sedan.

Dissociationen släpper som sagt när katastrofen är över, men ren jäkla dumhet blir man aldrig av med.