Jag vågar knappt tro att det är sant. Verkar som om husköparna och jag kan mötas på halva vägen och faktiskt göra affär i nästa vecka.  Med tanke på det strul som varit så är jag fortfarande inte helt säker på att det går i lås förrän jag står med påskrivet avtal och nycklarna till nya lägenheten i handen, men visst känner jag hoppet spira igen. Faktum är att jag sitter med brett och fånig flin och lyssnar på den gamla dängan av Timbuktu ”Det löser sig”.

Jag pratade med köparna i dag och jag sa till dem att vi helt enkelt får bestämma oss för att det ska funka och då brukar det göra det. De höll med.

Dottern ska med en kompis och hennes föräldrar till Öland och de blir borta en vecka. Det betyder att hon inte är hemma på sin födelsedag och jag kan inte fira henne.   Trist, men vi får ta det lite senare.

Dags att säga adjö

Ringde nyss morsan för att berätta om läget och flytten och som vanligt var hon tvungen att sprida negativ skit över alltihop. Det var fel på än det ena och än det andra och lägenheten jag ska ha är inte bra (hon har inte ens sett den) och bla bla bla.  Det slutade i tre kvarts oavbruten svada om hennes fyllekompisar som jag ger fullständigt tusan i.  Hon har börjat ta efter den värsta av dem och uttrycker rasistiska åsikter och homofobi som jag inte alls känner igen hos henne. Det är verkligen obehagligt och skrämmande. Man tror att man känner någon…..

Sorgligt när folk inte kan ha egna åsikter och använda sunt förnuft utan genast tar efter den skränigaste personen (även om den personen är högerradikal och/eller nazist)  i gänget bara för att  känna samhörighet.  Sådant är kanske inte så ovanligt hos unga personer som fortfarande söker en identitet, jag har varit där själv, men när det är ens egen förälder så blir man faktiskt rädd. Jag undrar hur det blev så här? Hur kunde hon förändras så? Visst, en stor del av svaret i ligger naturligtvis i 15 års kronisk fylla, men alla alkoholister blir väl inte helt personlighetsförändrade?
Hon är en främling nu. En främling som jag inte vill lära känna. 
Det är bara att konstatera att den mamma jag en gång hade är borta för alltid. Jag saknar henne och har hoppats i 16 år att hon skulle komma tillbaka.
Det är kanske dags att släppa taget och säga adjö. Hon kommer ju inte återvända och det gör bara ont att hoppas.