Sachiko

Jag är friiiiiiiii!

Ungefär så här måste en fånge känna sig när han/hon släpps ut från fängelset.  En känsla av lättnad och en chans att börja om på nytt.

När jag äntligen lämnat över nycklarna och banken sade “Du är nu helt skuldfri” åkte jag hem och började maniskt meka moppe. Jag bytte batteri, säkringar, tändstift och bensin men ändå ville inte moppen starta.  Jag tror jag behövde nån timme eller så att smälta allt och när jag väl fattade att jag är fri..slockande jag i soffan. Som att blåsa ut ett ljus.

Svårt att förklara hur det känns när det varit en enorm börda under lång tid och dessutom har jag bott ihop med två män i det huset och jag vill inte leva bland gamla minnen av dåliga förhållanden.  Därför känns det nu extra fint att ha lagt det bakom mig och äntligen ha tagit ett steg i rätt riktning.  Dessutom känner jag mig hemma i Norrköping och det är underbart att vara tillbaka efter 12 år.

Imorgon smäller det. Jag lämnar över nycklarna till huset och som tur var fick vi ordning på avlopp och alltihop idag.  Har lagat middag med syrran och vi har kollat på våra älskade TV-serier. Syrran blir mer och mer besatt av samma serier som jag och det känns som jag nu är i gott sällskap.  Hehehe! Med lite tur kan jag få henne att kolla Nurse Jackie också och då är allt perfekt.
Måste upp tidigt imorgon men det gör inget för snart är jag helt fri från huset med allt vad det innebär. Jippi!!!

Känner mig generellt misstänksam mot folk som ger sken av att leva perfekta liv och skriver om det i kommentarerna på Fejsbok. Det var syrran som gjorde mig uppmärksam på hur otäckt klämkäcka en del verkar vara. Jag började då läsa vad folk verkligen skriver…..och kan konstatera att det verkar råda någon tävling om vem som lever det mest fantastiska, spännande och underbaraste livet.

“Är i Smögen. Har det skitbra och tycker livet är toppen. Imorgon mot Köpenhamn! =) Tjohooo!”

“Älskar livet och vill dela ut kramar till alla”

“Äntligen är semestern slut och jag ser fram emot nya arbetsuppgifter! Jippi!”

“Det regnar men jag har superdupermys med barnen i husvagnen. Det smattrar så härligt mot taket!”

“Är rödbränd på en strand på Rhodos men tycker att livet är kanon!”

“Har bokat en svit på spa och ska njuuta i två dagar. Kan det bli bättre?”

“Har en fantastisk kväll med tjejerna och är idel leenden”

Och så fortsätter det…….

Visst är det trevligt att folk har en positiv inställning men när de skriver att deras liv är sååå perfekta, dag efter dag, så känner jag att jag vill höja en smula på ena ögonbrynet och se en smula skeptisk ut.

Min kommentar på fejsan idag blev “Tycker inte alls att livet är så fantastiskt som det skulle kunna vara.”

Ja det är frågan jag ställer mig idag efter en hel dag av osannolika händelser.  Är det möjligen höjden av ironi när man lyckats frakta hem en skör vas tio mil, utan emballage,  för att sedan lyckas krossa den på köksgolvet när man ska ställa den på hyllan?
Är det att man precis dammsugit och torkat golvet för att sedan spilla ut en full kaffemugg så det skvätter ända upp på väggarna?
Är det att gå med en skurhink full med smutsigt vatten och halka på det nyskurade golvet, så allt skitvatten åker ut och man får börja om från början? 
Är det möjligen att man äntligen samlat ihop allt skräp som ska eldas, i en fin hög, svurit i en kvart över att det inte tar fyr och när det äntligen börjar brinna börjar det dessutom ösregna och allt slocknar?
Kanske är det att jag på väg hem upptäcker att någon slängt en rostig cykel i skogen. Naturälskare som jag är, plockar jag upp den och åker till tippen. Bara för att upptäcka att de just stängt.  Är då höjden av ironi att jag får en utskällning av en vakt när jag ställer cykeln utanför tippens grind och att vakten vägrar tro på mig? Eller är det möjligen höjden av ironi att han hotar att anmäla mig om jag inte tar cykeln med mig?
Eller är höjden av ironi att i samma sekund som jag tänker att det är nog dags att serva bilen så börjar femmans växel hoppa ur så jag måste sitta och trycka in växelspaken hela vägen hem?
Eller kan det vara att när man äntligen kommit hem och ska ta kväll, häller upp ett glas rött och slänger upp benen på soffbordet, så kommer jag på att det är parkeringförbud på min gata idag. Jag rusar ut med nyckeln i handen för att flytta bilen…. bara för att se Parkeringsvaktens bil svänga runt hörnet och kvar på gatan står jag, min blåa bil prydd med en fladdrande parkeringsbot på 450 kr.
Så, vad är höjden av ironi? Jag bara frågar?

Och var ska jag göra av den rostiga cykeln?

Ni vet det där stadiet när man är mellan sömn och på väg att vakna men inte vill. De var ungefär där jag befann mig efter att en lastbil ställde sig under mitt fönster och gasade som en tok. Min sömndruckna hjärna tänkte att det nog snart skulle sluta och att jag kunde somna om.
Samtidigt reflekterade jag snabbt över att det vara ganska ljust ute och att det var högst sannolikt att väckarklockan skulle ringa snart. Förnekelse! Det kan vara ljust även fast klockan är bara fyra på morgonen tänkte jag och det betyder att jag har tre härliga timmars sömn till, att njuta av. Jag somnade om.
En minut senare drog väckarklockan på mobilen igång och den signal jag valt lät som om någon blåste reveljen i bastuba. Jag satte mig käpprätt upp i sängen, letade panikslaget efter mobilen, fipplade runt och fick till slut tyst på den.  Sony Ercisson har satt den ringsignalen som väckarklocka. Vilken hemsk upplevelse.
Jag bestämde mig för att världen är ond och gick upp och bryggde kaffe.

Nu har jag hällt upp kaffet i termosen och det är dags att sätta sig och åka till huset för att träffa Återvinningen och fortsätta röja.  Back to the coal mine!

Okej, ställde mig och strök gardiner för att fixa dotterns rum och naturligtvis försvann en liten jävla skruv när vi skulle hänga upp dem och nu går inte gardinstången att använda.  Knölade in stång, gardiner och hela rasket, i ren ilska, i klädkammaren. Jag tänker inte göra ett skvatt mer idag. Det är inte meningen att nåt ska funka.