Har inte hunnit vara det minsta social alls idag och mest suttit i telefonen och gafflat och försökt styra upp saker och ting. Med varierande framgång.

Åskan går

Det blev en kort paus när jag fick stänga av alla datorer och dra ur sladdarna. Herr Åskar var på ingång.  Först brydde jag mig inte nämnvärt om det, även om jag brukar bli förtjust när blixtarna far över himlen, men när det small till så det pep i öronen..då blev jag intresserad. Fick fram videokameran och filmade från altanen och balkongen. Lyckades fånga ett par fina blixtar och lite muller. Har inte sett filmen än men jag hoppas det blev så pass bra att jag kan publicera det så ni får se.  Jag vet ju att flera av min läsare gillar blixt och dunder precis som jag.

Ska kolla igenom filmen imorgon och eventuellt klippa ihop nåt.
Det bästa med ovädret var att det äntligen fick tyst på grannarnas eviga bankande och de stod på sin fartukvist och glodde storögt mot himlen. Inte konstigt, med det plåttaket skulle jag också vara lite nervös.  Risken är ju betydligt mindre att det slår ner i tegeltaken som alla vi andra i byn har.

Nu tror jag i och för sig att kyrkspiran skulle vara det första som rök vid blixtnedslag men hoppet är det sista som överger….ähum.. ja ni fattar.

Killen hela dagen

Syrran påstår att huvudrollsinnehavaren i the Mentalist är så himla snygg men efter att ha kollat två avsnitt ikväll så inser jag att hon och jag aldrig kommer ha samma smak. Han har en viss charm men är alldeles för mycket guldlock för min smak. Inte tillräckligt macho heller.  Om vi rent hypotetiskt var tvungna att välja varsin i Greys Anatomy så skulle hon säkert ta McDreamy (även om han är lite för gammal) och jag skulle ta Owen Hunt.
Syrran gillar de pojkiga killarna medan jag gillar ”riktiga” män, till utseendet alltså.
Rent teoretiskt.
Rent praktiskt gillar jag inga killar alls. Haha! Tror jag varit ganska övertydlig med det.

Jo förresten jag gillar Lasse på Tradera och där har jag till och med konkurrens från syrran. Lasse är en räddande ängel och vi älskar honom bägge två. Han vet inte om det och vi beundrar honom på avstånd.
Det hela grundar sig på en händelse som inträffade för något år sedan då syrran och jag letade reseauktioner på nätet. Jag hittade en resa till Istanbul för fyra tusen och vi kom överens om att bjuda på den. Det skulle kosta 7oo kr att ändra namnen på biljetter osv. Trodde vi.
Det var först efter att vi lagt budet som vi insåg att det var 700 kr per skalle och per sträcka. Alltså 2800 kr för oss två, tur och retur. Plötsligt var resan inte så billig som vi tänkt längre. Dessutom upplyste en kompis oss om hur pest det var i Istanbul om man reste bara tjejer. Massor av slemmisar som tafsar och äcklar. Vi käbblade länge och väl om vems fel det egentligen var att vi skulle hamna i tafsar-turkland men vi kom fram till att vi inte kunde enas på den punkten.
Det blev ett par nervösa nagelbitardagar då vi trodde att vi skulle  tvingas betala för resan och åka dit. Ett par timmar innan auktionen avslutades dök denne ”Lasse” upp och bjöd över oss och vann auktionen. Vi jublade och bedyrade att vi avgudar Lasse som räddade oss undan en mardrömsresa.
Lasse, vi vet att du finns därute..och vi älskar dig!