Okej, ställde mig och strök gardiner för att fixa dotterns rum och naturligtvis försvann en liten jävla skruv när vi skulle hänga upp dem och nu går inte gardinstången att använda.  Knölade in stång, gardiner och hela rasket, i ren ilska, i klädkammaren. Jag tänker inte göra ett skvatt mer idag. Det är inte meningen att nåt ska funka.

Idag ska vi åka och köpa en garderob till dotterns rum. Utan att fråga mig hade hon då bestämt med kompisen att hon skulle med. Jag sade ifrån eftersom vi inte kommer få plats i bilen och det resulterade i att dottern är skitsur på mig.  Vad förväntar hon sig att jag ska göra? Svetsa om bilen så den blir större? 
Vad hopplöst det är att prata med barn i bland. Logik finns inte med på kartan.  Det spelar ingen  roll att hon hade fixat kaffe och diskat åt mig imorse, bilen blir inte större för det.
Man tappar dessutom sugen på att fixa med hennes rum om hon ska tjura på mig för något som inte jag kan göra något åt.

Syrran tar det här med att vi bor nära varandra på stort allvar. Igår trillade hon in vid elva på kvällen för en drink och småprat.  Hon såg mycket nöjd ut och sa att jag kan räkna med många nattliga besök. Jag inser att jag kommer få väldigt lite sömn i mitt nya liv som stadsbo.

Jag ska se om jag kan få dottern på så pass medgörligt humör att vi packar ur bilen (grejer från huset igen) och åker och hämtar garderoben.  Oddsen är inte direkt lovande.