Dagen har varit lik alla de andra under de senaste veckorna; det jävla huset måste röjas ur. Till min hjälp hade jag Ubbe som kånkade och bar och passade på att dra historier om äldrevården. Kändes lite som att umgås med morsan..det var krämpor, sjukdomar och elände utan ände. Till slut lyckades jag byta ämne, tack och lov.
Ubbe hittade snabbt sitt andra favoritämne; flygplan. Jag slog på mammaöronen, vilket innebär att jag sa ja på de rätta ställena men hörde inte skvatt av vad han sade.  På något sätt gick de 8 timmarna och jag fann mig själv sitta i bilen på väg hem medan Ubbe fortfarande babblade oavbrutet om gudinnan-vet-vad.
Jag vaknade till liv igen när vi kom ner till verkstaden..eller ska jag kalla det Ubbes och Sachikos lekstuga? Jag har smideslekhörnan och Ubbe leker med bilar. Två vuxna med alldeles för många verktyg och leksaker.

Väl hemma ramlade syrran in vid 18-hugget och satte igång och laga middag. Jag lyckades förstöra middagen med för mycket vinäger som fick kycklingen att blekna och lika en blandning mellan fetaost och fisk. Alla smaker dog och allt smakade vintivnsvinäger..kort och gott. Nej inte ens särskilt gott.
Faktum är att tungan vissnade och dog nånstans halvvägs genom salladen som numera har namnet ”Kycklingsallad Tjernobyl”.
Jag tar en whisky för den känns banne mig söt i jämförelse.

Nu har vi avverkat två avsnitt av the Mentalist (syrran dreglade ner soffan av att se Simon Bakers leende) och syrran sitter precis just nu klistrad vid So You Think You Can Dance och försöker få mig att fatta tjusningen med det hela och vilka par som dansar bra och vilka som är mindre bra. Jag håller masken och låtsas fatta (och bloggar i smyg). Samtidigt skickar Jonna och syrran sms till varandra och kommenterar varje dansnummer och verkar smått besatta.  Jag fortsätter på min linje; att jag är med på noterna trots att jag tyvärr inte fattar ett dyft.
Kan det handla om en desperat vilja att känna samhörighet? Hahaha!