Vad är höjden av ironi?

Ja det är frågan jag ställer mig idag efter en hel dag av osannolika händelser.  Är det möjligen höjden av ironi när man lyckats frakta hem en skör vas tio mil, utan emballage,  för att sedan lyckas krossa den på köksgolvet när man ska ställa den på hyllan?
Är det att man precis dammsugit och torkat golvet för att sedan spilla ut en full kaffemugg så det skvätter ända upp på väggarna?
Är det att gå med en skurhink full med smutsigt vatten och halka på det nyskurade golvet, så allt skitvatten åker ut och man får börja om från början? 
Är det möjligen att man äntligen samlat ihop allt skräp som ska eldas, i en fin hög, svurit i en kvart över att det inte tar fyr och när det äntligen börjar brinna börjar det dessutom ösregna och allt slocknar?
Kanske är det att jag på väg hem upptäcker att någon slängt en rostig cykel i skogen. Naturälskare som jag är, plockar jag upp den och åker till tippen. Bara för att upptäcka att de just stängt.  Är då höjden av ironi att jag får en utskällning av en vakt när jag ställer cykeln utanför tippens grind och att vakten vägrar tro på mig? Eller är det möjligen höjden av ironi att han hotar att anmäla mig om jag inte tar cykeln med mig?
Eller är höjden av ironi att i samma sekund som jag tänker att det är nog dags att serva bilen så börjar femmans växel hoppa ur så jag måste sitta och trycka in växelspaken hela vägen hem?
Eller kan det vara att när man äntligen kommit hem och ska ta kväll, häller upp ett glas rött och slänger upp benen på soffbordet, så kommer jag på att det är parkeringförbud på min gata idag. Jag rusar ut med nyckeln i handen för att flytta bilen…. bara för att se Parkeringsvaktens bil svänga runt hörnet och kvar på gatan står jag, min blåa bil prydd med en fladdrande parkeringsbot på 450 kr.
Så, vad är höjden av ironi? Jag bara frågar?

Och var ska jag göra av den rostiga cykeln?