Annonser från BloggPartner
04 « augusti « 2009 « Sachiko's Fotoblogg – mellan himmel och helvete.

 

augusti 2009
m ti o to f l s
« Jul   Sep »
 12
3456789
10111213141516
17181920212223
24252627282930
31  

Arkiv

augusti 4, 2009, at 11:13 e m

Småligister

Alldeles nyss var det fyra tjejer i femtonårsåldern som klättrade över staketen och var framme och ryckte i cyklar som uppenbart inte var deras. De fortsatte in på nästa gård och försökte komma ut genom en grind men lyckades inte och klättrade tillbaka in på vår gård där de började försöka vandalisera. Jag plockade fram kameran och brände av ett par blixtar och då jävlar blev det fart på dem. De sprang för livet och skrek.  Dessvärre var bilderna för mörka för att man ska se nåt men jag ska se om jag kan ljusa upp dem med photoshop imorgon när jag laddat batteriet i kameran igen.
Om de kommer tillbaka så kommer de få oväntat möte, i mörkret, av en mycket arg Sachiko som lurpassar och hugger dem i kragen. Det brukar räcka för att ge folk rännskita och mardrömmar ett bra tag framöver.

augusti 4, 2009, at 10:41 e m

Jakten på det kyssäkta läppstiftet

Jag satt och blev lite irriterad över att jag kände mig trött igen fast klockan bara var halv fyra på eftermiddagen. Sedan insåg jag att jag varit gång sedan sex imorse och utfört gott och väl en hel dags effektivt arbete utan rast (tänkte att det är väl dags att packa upp flyttkartongerna). Det är sådant beteende som gjort att jag blivit utbränd förr; jag glömmer hur många timmar jag varit igång och kör på tills klockan är sju eller åtta på kvällen och sedan stupar jag i säng efter 13-14 timmars arbete.  Jag måste skärpa mig och inte glömma att jag blir en dålig föräldrer, dålig syster och dålig vän när jag är utarbetad.

Har påbörjat serien Fringe som tydligen är väldigt populär över denna planet. Jag måste säga att jag gillade den skarpt redan från första avsnittet.  Å andra sidan gillade jag både Arkiv X och Millenium när det begav sig, så detta föll mig i smaken direkt.  Mörkt, otäckt och pirrigt. Lite ödesmättat blir det när man dessutom hör de dova klockorna från Rådhuset som ligger ett stenkast från mitt hus.

radhuset

Känner mig väldigt kvinnlig just nu för jag har lekt med olika nagellack och läppstift halva kvällen och sitter med röda tår och slampiga läppar. Perfekt! Problemet är att jag har ingen att visa upp dem för. 
Jag har bestämt mig för att jag ska hitta det perfekta läppstiftet på stan den här veckan, om det så är det sista jag gör.  Det jag har på bilden nedan är nästan perfekt men inte helt. Det ska vara saftigare, glittrigare och mer kyssäkta! Inte för att jag ska kyssa någon men i alla fall… Sånt här måste man vara kvinna för att förstå logiken i.

overandout

augusti 4, 2009, at 2:38 e m

Samlare är vi allihopa, allihopa, allihopa

Jag tror att vi alla är samlare av något slag.  De flesta har väl samlingar av det mer normala slaget såsom böcker, skivor, filmer, bokmärken, frimärken, fjärilar, mynt osv.  Min syster samlar på handväskor, jag samlar på skor och hårgrejer (att locka och sätta upp håret med), dottern samlade kapsyler och burklock till förbannelse ett tag.  Ubbe samlar på all skit han kan hitta men i synnerhet uttjänta gräsklippare och gamla datormonitorer.  Lappen samlar på älgar i alla former. Listan kan göras lång.

Brian and Sue Radam i England samlar även de på gräsklippare och har gjort ett litet museum. Huvudattraktionen är en Anzani Lawnrider  som uppfanns år 1827 av en engelsk ingenjör vid namn Edwin Beard Budding.  Han sökte ett alternativ till lien och tog en apparat avsedd att klippa tyg och använde till att klippa gräset med istället.  Eftersom folk trodde han blivit spritt språngande galen fick kan köra sin gräsklippare på natten när ingen såg honom!

grasklippare_ananzi

Ännu håller Graham Barker världens största samling av navelludd, enligt Guiness Rekordbok. Han har samlat sedan 1984. Slå det om ni kan!

navelludd

augusti 4, 2009, at 1:20 e m

Testar OnlinePizza

Jag gillar det mesta som har med internetshopping att göra. OnlinePizza’s tjänst verkar rätt genomtänkt och jag sitter nu och väntar på utkörning av kycklingsallader.
Pizzerian tog emot min beställning på momangen, bekräftade den och beräknad leverans är 45 minuter efter beställning.  Inte så illa.

pizzabud

Det har funnit olika former av pizzabud i staden i flera år men många har kursat eller lagt ner av olika skäl. Än så länge är jag entusiastisk men vi får se hur det är när leveransen kommit hit.

augusti 4, 2009, at 11:00 f m

Kommande Pratchett-bok

Jag sitter och studsar av iver efter att ha läst om Pratchetts kommande bok: Unseen Academicals. Återigen en parodi på moderna företeelser, verkar det som. Jag har kopierat synopsis för den som är intresserad:

Football has come to the ancient city of Ankh-Morpork – not the old fashioned, grubby pushing and shoving, but the new, fast football with pointy hats for goalposts and balls that go going when you drop them. And now, the wizards of Unseen University must win a football match, without using magic, so they’re in the mood for trying everything else. The prospect of the Big Match draws in a street urchin with a wonderful talent for kicking a tin can, a maker of jolly good pies, a dim but beautiful young woman, who might just turn out to be the greatest fashion model there has ever been, and the mysterious Mr Nutt (and no one knows anything much about Mr Nutt, not even Mr Nutt, which worries him, too. As the match approaches, four lives are entangled and changed for ever. Because the thing about football – the important thing about football – is that it is not just about football. Here we go! Here we go! Here we go!

Andra böcker som nyligen kommit ut eller kommer ut inom kort, av Pratchett är; Nation och Making Money.

Making Money är uppföljaren till boken jag läser just nu, Going Postal. Synopsis på Making Money: 

The Ankh-Morpork Post Office is running like . . . well, not at all like a government office. The mail is delivered promptly; meetings start and end on time; five out of six letters relegated to the Blind Letter Office ultimately wend their way to the correct addresses. Postmaster General Moist von Lipwig, former arch-swindler and confidence man, has exceeded all expectations—including his own. So it’s somewhat disconcerting when Lord Vetinari summons Moist to the palace and asks, ”Tell me, Mr. Lipwig, would you like to make some real money?”

Vetinari isn’t talking about wages, of course. He’s referring, rather, to the Royal Mint of Ankh-Morpork, a venerable institution that haas run for centuries on the hereditary employment of the Men of the Sheds and their loyal outworkers, who do make money in their spare time. Unfortunately, it costs more than a penny to make a penny, so the whole process seems somewhat counterintuitive.

Next door, at the Royal Bank, the Glooper, an ”analogy machine,” has scientifically established that one never has quite as much money at the end of the week as one thinks one should, and the bank’s chairman, one elderly Topsy (née Turvy) Lavish, keeps two loaded crossbows at her desk. Oh, and the chief clerk is probably a vampire.

But before Moist has time to fully consider Vetinari’s question, fate answers it for him. Now he’s not only making money, but enemies too; he’s got to spring a prisoner from jail, break into his own bank vault, stop the new manager from licking his face, and, above all, find out where all the gold has gone—otherwise, his life in banking, while very exciting, is going to be really, really short. . . .

Jag kan ju också passa på att gratulera Terry till att, tidigare i år, ha blivit dubbad till riddare för sina insatser inom litteraturen.  Liten videointervju där Terry tar upp sin reaktion på denna utmärkelse (bland andra saker).

augusti 4, 2009, at 9:03 f m

Mannen med böckerna

Min kroppsliga väckarklocka är något skum. Om jag varit tvungen att gå upp tidigt en dag så vaknar jag vid samma tidpunkt dagen efter, oavsett hur lite eller hur mycket jag sovit och utan att jag ställt den riktiga väckarklockan.
Således sitter jag och glor på en öde gata medan Norrköpingborna ligger i koma och för en stund får glömma världen.
Gatan är fin när den är öde, man kan nästan inbillas att tro att den ska fyllas av lekande barn som hoppar hage och sparkar boll. Inte av stressade hemtjänstbiträden som trängs med sopbilar och parkeringsvakter, inte taxibilar som tutar och folk som andtrutna springer för att hinna med spårvagnen till ett jobb de avskyr.

Det märks att de flesta har kommit tillbaka i vardagen från den alltför korta semestern. Leendena har bleknat och bekymmersrynkorna sitter klistrade i bleka pannor och man bär inte längre strandmadrasser utan portföljer under armarna.  Jag är inte en av dem, men jag kan ändå känna av lite av deras ångest och den där hopplösheten som kommer med insikten om att det är ett år kvar till nästa ledighet och att man inte hann bli utvilad under årets semester….heller.

Jag satt och retade mig på det som går emot mig just nu. Bråk med myndigheter och en ständig ström av trassel..ända tills jag fick syn på mannen med böckerna. Varje morgon kommer han med en bunt skamfilade böcker på ryggen, som han sedan försöker sälja i gathörnen. Priserna ligger på fem upp till femtio kronor. Jag känner inte igen titlarna och jag har aldrig köpt något av honom.
Däremot känner jag igen tröttheten och uppgivenheten i mannens ansikte.  Varje dag, åtta timmar om dagen står han i olika gathörn med sina böcker.  Han syns knappt för han är ihopsjunken och tittar inte folk i ögonen när de går förbi.  Skam? Trötthet? Eller visshet i att han inte kommer tjäna några pengar idag heller?
Vid sådana tillfällen skäms jag över att jag retar mig på saker som går emot mig.  Jag är svensk, har utbildning och har en bättre chans än invandrarmannen med böckerna. När jag återhämtat mig från min sjukdom kommer jag klara mig. På ett eller annat sätt.
 Han äter inte, han har bara en flaska vatten med sig. Och där står han.  Folk passerar och tittar inte ens på böckerna han lagt ut på en filt. Han dricker sitt vatten och ber att få påfyllning på Café 12:an. Ibland får han det, om ägarinnan är på bra humör.
Ibland kommer polisen och kör bort honom. Han flyttar till ett nytt gathörn.
När jag vänder mig bort från gatan och stänger mitt fönster har jag bestämt mig för att sluta gnälla och vara tacksam över det jag har och över de möjligheter som finns för mig.
Jag är full av goda försatser och inbillad osjälviskhet, för det får mig att känna mig bättre som människa. Ja jag känner mig så givmild, human och rättsrådig att jag sväller av stolthet. Ungefär som vissa känner när de skickat 100 kr till Röda Korset eller Rosa bandet.  Det stillar det dåliga samvetet.
Ända tills kaffekoppen välter över tangentbordet.  Då är mannen med böckerna utraderad ur mitt minne och det är mest synd om mig i hela världen.