Fotosafari i Åbackarna, Norrköping

Jag stökade undan plikterna ganska snabbt idag och eftersom dottern tog en sovmorgron utan dess like så käne jag itne särskilt dåligt samvete över att jag satt och häckade vid datorn i flera timmar imorse. När hon fått i sig sin frulle så var jag klar och jag frågade om hon ville med till Folkets Park? Hon såg något skeptisk ut men jag sa att syftet var att vi skulle få lite kvalitetstid ihop, så hon hängde med. Vi planerade att mata djuren med bröd och banan så vi packade väskan full och gav oss iväg…för att upptäcka att Folkets park numera är en soptipp. Seriöst! Det är bara enorma jordhögar, ris, ögräs och kompost. Ogräset är meterhögt och byggnaderna håller på att falla ihop.
Jag bara stod och gapade av förvåning och sorg. Jag har så många minnen av Folkets Park, tivolit, djuren, lekplatsen och de enorma gräsmattorna…och nu inget. Hur gick det till? Och framför allt varför?

Mitt bland jordhögarna och ogräset låg en barack som styrs av Assyriska Föreningen. De har verkligen valt en mysig plats för sin verksamhet…inte.
Det var med nedslagen blick och stor besvikelse vi åkte därifrån. Känns som en tidsepok lagts i graven. Massor med barndomsminnen som inte riktigt kan väckas till liv igen.
Jag föreslog att vi skulle åka till Folkparken istället och dottern var med på noterna. Det är alltså inte samma park; Folkparken och Folkets park. I folkparken skulle vi få användning för det medhavda brödet eftersom det är ändernas och trutarnas högborg. Detta gäller även kajorna.
Således in i smällhet bil igen och vidare mot nästa park. Den här gången var jag rätt säker på att parken skulle finnas kvar för jag var ju där och firade Valborg med syrran tidigare i år. Fast hel hundra kan man ju aldrig vara.

Vi hade tur; parken fanns kvar och vi parkerade vid en stor hundrastgård och kom lagom till att se två schäfrar ryka ihop så pälsen yrde. Ägarna gapade och skrek, först på hundarna och sedan på varandra. Vems fel det var vet jag inte och vi knallade raskt in i parken och ner mot strömmen, och lämnade gaphalsarna bakom oss.  Hundägare är ett folk för sig. På gott och ont.

Området kring strömmen, Åbackarna, var lika förföriskt vackert som alltid och vi hittade genast en bra plats att mata fåglarna på.  Dottern som sett en smula skeptisk ut och säkert trodde det skulle vara jättetöntigt var snart idel leenden, fnitter och hon utstötte förtjusta små skrik när fler och fler änder, ankor, måsar, trutar och tärnor samlades.  Änder kom inflygande från alla håll och sprutade vatten när de landade intill lusthuset där vi stod.
När det var bortåt fyrtio fåglar omkring oss var det är himla liv och skvättande. Jag anser att det är underskattat att mata änderna. Det är ju faktiskt skitskoj!

Vi fortsatte runt strömmen och gick över Femöresbron. Fast innan vi korsade vattnet tog vi en liten sväng in i Örtagården.  Jag har ju inte bott i Norrköping på över 12 å så jag behövde en liten nostalgitripp. Det lustiga är att jag minns hur trist jag tyckte det var att gå och glo på växterna, när vi tvingades hit på skolresa.  Nu, 25 år senare, knallar jag in glad i hågen och klämmer, luktar och smakar muntert på kryddväxterna och utstöter ”åh!” och ”ah!” av lycka över sticklingar och plantor. Kanske ett tecken på att man blivit lite mossig. Hahaha!

Därefter traskade vi över Femöresbron och precis som 99% av alla de som går över den så sa dottern: ”Tänk om den rasar ihop när vi går här!”. Jag undrade i mitt stilla sinne hur många gånger den frasen uttalats på just den platsen? En miljon? Tio miljoner? Säkert ännu fler gånger.

Om man går runt strömmen så här så är det obligatoriskt att stanna och fika på Färgargården. Så är det bara. Jag tror till och med att det är lag på det.  Vi tog inte den klassiska våfflan utan slog till på vaniljbulle och rabarberkaka.  Dottern tog Fanta och jag tog en helt vanlig latte.

Vi fikade en halvtimme och vandrade sedan hem genom parken, via lekparken, Jurtjyrkogården och förbi vanliga kyrkogården. Märkligt nog kändes den här promenaden, som tog 2,5 timmar, som den mest väl investerade tiden på flera veckor.  Kanske för att jag fick helt ostörd tid tillsammans med Nea.
Känner mig mycket nöjd med dagen hittills och ikväll kommer syrran över och käkar med oss. Det blir färskpotatis, stekt fisk, gräddfil, gräslök och citron. I all enkelhet.