Idag ska jag dra med dottern till Stadsbiblioteket och försöka få henne att inse att det är en guldgruva. Hon blängde på mig när jag sa det, så vi får se om det går.
Jag är lite orolig över att jag kan ha en gammal förseningsavgift som ligger och skräpar och jag hoppas de inte vrålar rätt ut och bannlyser mig från biblioteket.
Jag älskade biblioteket när jag var liten och plöjde böcker som ett JAS-plan plöjer jord.  Det är ett av de bästa ställen på denna planet och jag tycker uppriktigt synd om folk som inte läser eller lyssnar på audioböcker.  Jag vet inte varför men om någon säger till mig att han (det är oftast en han) aldrig läst en bok så sätter jag honom mentalt i kategorin ”Illitterat korkskalle”.  Jag märker att jag tydligen håller mig med något slags kultursnobberi, men det är verkligen inte avsiktligt. Det gäller inte bara icke-läsande personer..

Syrran och jag hade ett samtal när hon var här i förrgår om en kategorin människor som vi kallar Klockartorpsmorsorna.  Ni vet, den typen av lågutbildade och inskränkta kvinnor (med superbred östgötsk dialekt) som sitter hela dagarna i grupper på den gemensamma innergården, röker 40 cigg om dagen och vrålar på sina ungar. Allt detta medan med förlämpade miner och rösterna fulla av indignation klagar över hur världen ser ut och ”Gu’ så dant de ää!”.  Den typiska klockartorpsmorsans största nöje är att klaga men hon har inte tillräckligt med kompetens eller intelligens för att komma med något konstruktivt. På sin höjd köper de ett rosa bandet eller en majblomma och känner att de minsanna dragit sitt strå till stacken för att göra världen bättre.
De har alla okvalificerade jobb och de nöjer sig med det, alternativt är de långtidssjukskrivna, förtidspensionerade eller arbetslösa.  Detta skulle kunna vara vilken svensson som helst, men Klockartorpsmorsorna har ett särskild attityd som skiljer dem från andra. De agerar och pratar som om hela etablissemanget är emot dem, att bidrag är deras lön och det är en grej som de alla har gemensamt och som håller lågan brinnande i deras sammansvetsade grupp.
Tilläggas bör att oavsett hur gamla de är så har de alltid smeknamn i stil med Bettan i sjuan, Kickan i trettitrean, Monkan på hörnet osv och deras killar (som ofta byts ut med jämna mellanrum) kallas Portis-Kricka, Mek-Steffe, Römokar-Jimpan osv.
Klockartorpsmorsorna hörs mest och högst på alla gårdsfester, bostadsrättföreningsmöten (som de aldrig skulle missa med mindre än att de dör) och snackar skit om de som inte deltar i vårstädningen på gården.
Det är en intressant grupp människor och de finns överallt, inte bara i Klockartorpet, även om de är särdeles frekventa just där.
Vi kom fram till att det är väl den kategorin människor vi passar sämst att umgås med och tyvärr tar de fram våra värsta sidor.  Jag erkänner att jag roas av att bryta deras , normalt sett oavbrutliga,  svada om att man ska straffa den som sorterat fel i soprummet med att krossa hela deras argumentation med juridik, logik eller andra fakta. Det brukar få tyst på dem.
Inte särskilt snällt, jag vet.
Jag kan inte rå för det, det finns bara vissa typer av människor som jag inte kan leka snällt i sandlådan med. Klockartorpsmorsorna.. urbana bonnläppar, kort och gott.
Usch, vad elak jag är.