Huvudet värker och bultar. Jag upplyste narkosläkaren om hur kass jag mår av behandlingen jag går igenom och att varje dag är en kamp för att hålla sig vaken och att även den enklaste uppgift, som att göra kaffe, blir jättesvår. Det är svårt att förklara hur det känns, men jag får alltå stå och tänka efter hur jag ska utföra de mest triviala sysslor och ofta är det nära att jag ger upp. 

Jag vet att jag alltid varit lättpåverkad av narkos och mediciner och det är därför jag vill undvika dem i den mån det går.  Den här formen av behandling önskar jag inte ens min värsta fiende.  Jag vet att det låter helt sjukt att jag måste stå och fundera på hur jag ska göra för att komma in genom ytterdörren och det tar säkert bortåt 20-30 sekunder innan jag kommer på att jag måste ta fram nycklarna och låsa upp.  Innan dess står jag där som ett fån, helt rådvill.

Minnesförlusten är tydligen ganska vanlig, men jag undrar om man verkligen ska ha kronisk spränghuvudvärk?