Ibland känns det som om kaffet inte kan rinna ner snabbt nog i bryggaren. Jag behöver min kaffe-fix på morgonen innan det mentala maskineriet kan knarra igång och något kan bli gjort.
Man tror ju att inte särskilt mycket händer på natten när man sover men så fort man loggar in i datorn upptäcker man att livet ändå går sin gilla gång fast man snarkar. Nu har en tjejkompis, C, blivit singel igen och är skitdeppig. Det var visserligen väntat eftersom gayvärlden verkar helt hopplös var gäller trohet och den här tjejen dumpade C redan för något år sedan och strulade runt, innan hon kom tillbaka med svansen mellan benen och bad om förlåtelse. Jag hade en känsla av att det bara var en tidsfråga innan det skulle ske igen, men det sa jag naturligtvis inte till C eftersom jag inte vill göra henne ledsen eller orolig. Hon verkade så lycklig och jag hoppades, hoppades, hoppades för hennes skull att det skulle gå vägen den här gången. Att hennes flickvän mognat och insett att det är få förunnat att hitta sann kärlek, eller att få uppleva lycka. Ens under en begränsad tid.
För det är väl ändå inte meningen att vissa personer ska behöva ta mer än sin beskärda del av livets käftsmällar?
Min älskade mamsen
Eller jo..med facit i handen verkar plågobördan inte alls vara jämt fördelad. Min mamma har fått dra en riktig nitlott livet; först gifte hon sig med en man som visade sig vara århundradets arsle (min farsa) och fick ta emot stryk och mordhot från honom i femton år innan hon äntligen skiljde sig. Därefter fick hon stroke och blev halvsidesförlamad och började dricka ohälsosamt mycket. Nu har hon dessutom fått synbortfall och kronisk tanslossning och jag undrar hur mycket mer elände en människa pallar? Det enda positiva med synbortfallet är att hon inte kan dricka längre.
Men vem önskar egentligen att ens mamma, som inte ens fyllt sextio, ska bli rullstolsbunden och knappt kunna ta hand om sig själv?
Många val man gör i livet spelar stor roll för hur livet kommer gestalta sig, men sedan finns det ju sjukdomar som man inte kan påverka och som kommer som en ovälkommen överraskning och knackar på när du minst anar.
Därför blir jag så upprörd när jag ser folk förstöra för sig själva och göra riktigt dåliga val som att ta droger, flytta ihop med en partner som slår, misshandla sina barn, begå brott, utnyttja andra människor hänsynslöst osv. Det är ju inte precis som att man slipper de oförutsedda bekymrena bara för att man skapar sitt eget privata helvete. Summan av plågorna är inte konstant.
Jag gör min beskärda del av misstag och tabbar, men jag hoppas och tror att jag försöker rätta till dem så snabbt jag bara kan och ta bort sådana element ur mitt liv som inte är av godo. Man kan ju bara göra så gott man kan, eller hur?
Sedan har vi ju dem som inte gör ett skapandes grand och bara vill att alla andra ska fixa allting åt dem, men det är en helt annan kopp té.
Jag hoppas ni, mina kära läsare, får en bra dag och gör kloka val vad ni än tar er för idag.
Senaste kommentarerna