Ligger i sömntabletternas vitskimrande dis och önskar att de gjorde sitt jobb. Det jobbet tror jag består i att faxa till John Blund att komma hit och ge mig en tjottablängare  med paraplyet så jag knockas ut.
Sömn vore en sådan befrielse just nu.

Upplever ni också att alla problem och grubblerier blir värre om natten? På dagarna kan ett problem vara som ett svidande skoskav men på natten känns det som en amputering av ett ben, utan bedövning.
Nätter borde inte få finnas.

Jag får inte ro och kan somna innan solen börjar gå upp. Det är något läkande i ljuset och jag känner mig tryggare.  Spänningen och oron mattas av.

Idag utförde jag uppgifter som måste göras och träffade personer som jag måste träffa..inte för att jag ville utan för att jag måste.  Jag hörde inte vad någon sa och såg inte vad de gjorde. Jag var någon annanstans men ändå närvarande kroppligen.

Efter det hände något riktigt hemskt och jag svimmade så fort jag kom innanför dörren hemma. Jag hade blödit från huvudet när jag vaknade fem timmar senare. Tvättade av lite och såg en likblek spöklik varelse i badrumsspegeln, med mina drag men med tom och död blick och förtvivlan och uppgivenhet skrivet i hyn.
Jag hade fel, idag blev ingen bra dag, så jag sätter mitt hopp till morgondagen och tittar på de vackra bilderna av hösten som omger min personliga sfär.