Jag avskyr när folk ringer och lämnar ett meddelande som lyder ”Hej! Det är XX kan du ringa mig?”. Sådana personer ringer jag aldrig upp.  Jag vill veta vad det är de vill så jag kan bestämma om jag tycker det är värt att lägga tid på eller inte. Har ringt upp alldeles för många personer som sedan visade sig bara vilja småprata. Jag ryser! Småprat över telefon är något av ogillar till max.

Likaså när chefen kommer in med stenansikte på mitt kontor och säger ”Sachiko, jag behöver prata med dig på mitt kontor”. Sedan vänder han/hon på klacken och går demonstrativt iväg.  Den första tanken som far genom huvudet blir ofelbart ”Vad har jag gjort för fel nu?” och det är med bävan man går in till chefen. Därefter visar det sig vara en skitsak som att vi ska samla in pengar till en present åt tjejen på löneavdelningen och man pustar ut och ger alldeles för mycket i ren lättnad över att inte ha fått en utskällning.

Det värsta som kan hända (inom just den här typen av situationer) är när chefen skickar sin sekreterare till mig och denne säger ”Sachiko, du har möte med chefen nu.” Jag bläddrar förvirrat i kalendern och säger ”Nej, det tror jag inte..vi har inte bokat något.”
”Han väntar på dig på sitt kontor och han gillar inte att vänta.”
Aha! Det är ett sånt möte.  Här är de ringande varningsklockorna befogade.
När man står med handsvett i dörröppningen till chefens kontor och han börjar med ”Trivs du på ditt jobb, Sachiko?” då är det dags att börja formulera jobbansökningar i tankarna.

Idag har jag fått ett meddelande på mobilen från en kvinna som presenterade sig som sekreterare åt en av stadens vassaste advokater.  Namnet var bekant för mig sedan juridiktiden.  Efter en kall och kort presentation  sa kvinnan ”Det vore önskvärt om du kontaktade oss snarast.”

Ja, jag har handsvett nu.

Har varit på krismöte med psyk och fått lugnande tabletter för att klara paniken som kommer och går och som förmodligen kommer hänga i tills hela den här historien med pedofilen är över. Innan jag gick in för att träffa sjuksköterskan hann jag ta en promenad i omgivningarna och rensa skallen. det behövdes verkligen för jag petade i mig två insomningstabletter igår och var minst sagt mosig när jag vaknade. En till som var lite mosig var Bullans matte som jobbat natt och tog ut Bullan på en morgonkiss innan hon skulle få lite sömn.
 Bulllan är den lilla sötisen ni ser på bilden nedan.

Stackars matten trodde nog jag var en galning som kom fram och frågade om jag fick fotografera hennes hund till min blogg? Men hon gick ju uppenbart med på det och Bullan var en duktig modell som stod stilla och tittade fint in i kameran innan hon började böka runt lite gräset med små grisljus.

”Kelb” hävdar att vi inte har spårvagnar i Norrköping så den sista bilden är riktad till honom i första hand.  HA! Vad sa du nu då?

Min kusin skrev i en kommentar att mitt liv är fridfullt…jo det kanske kan tyckas så just nu eftersom jag inte kan eller får skriva om det som pågår. Ni ska få vet allt i sinom tid men en sak kan jag säga; det är allt annat än fridfullt, snarare kaotiskt och tidspressat och en riktig berg- och dalbana. Ni kommer förstå vartefter.