Känner mig lite ensam ikväll trots TV:ns surr och katterna som stryker längs benen. Ändå känner jag inte för att gå ut och träffa folk eller ringa någon. Är väl helt enkelt låg.

Tog en promenad i duggregnet och staden vilar i nästan total tystnad förutom en och annan sökande taxibil och par som ilar  hem med pizzakartonger och hyrfilmer för att slappa bort arbetsveckan i soffan.
Jag kände mig märkligt oberörd av mörkret och regnet och strosade utan den minsta brådska in i gränder jag aldrig varit i förut. Hittade ett skumt ställe med dörren vidöppen bakom en rad höga soptunnor och en samlingssal där udda stolar och bord stod utplacerade och män satt och samtalade lågt och kedjerökte.  Det såg ut som en scen ur Gudfadern.  När de fick syn på mig gick en man fram och drämde igen dörren.

Precis innan dörren for igen fick jag en ilsken och hotfull blick. Tanken for genom mitt huvud att om han skulle flyga på och slå ner mig eller knivhugga mig så skulle  jag inte bry mig.  Världen är bevisat ond och rå och min dotter har utsatts för det näst värsta brott någon kan göra mot ett barn. Mord är naturligtvis det allra värsta, men våldtäkt är också mord på sitt sätt. Någonting dör inom offret när hennes kropp utsätts för våld, tvång och den ultimata förnedringen.  Någonting har dött inom mig med. Tilliten till andra människor. Jag har misslyckats med min viktigaste uppgift; att se till att min barn får en trygg uppväxt. Det är en smärtsam insikt.
Samtidigt som en del av mig dött har en annan del fötts; hatet.
Jag har aldrig gillat Sverigedemokraterna men i deras önskan om att återfallsvåldtäktsmän/pedofiler ska sitta livet ut på kåken, håller jag med. 

När jag gick längs gatorna såg jag, genom fönstrena, familjer med sina barn som tittade på Idol och skrattade och myste.  Jag hoppas att de barnen aldrig ska behöva uppleva mardrömmen som min dotter utsatts för, upprepade gånger. Jag hoppas att föräldrarna aldrig ska behöva känna den här förtvivlan och det brinnande hatet och hämndbegäret om äter upp mig inifrån.

Men ikväll är inte tid för hämnd. Ikväll är det tid för att hämta kraft, försöka att skingra tankarna, bevara lugnet och inte ge efter för impulserna. Allt har sin tid.
Vad är det man säger? What comes around goes around.

Det finns en viss trygghet i vardagliga saker som att diska, dammsuga, måla eller fotografera. Det ger lite balans och känns välbekant.
Någonstans i ruset av mina lugnande tabletter försöker jag göra sådant som kräver lite koncentration men ändå går på rutin.  Hjärnan får inte få för mycket fritt spelrum för då kommer paniken, adrenalinet rusar och fördämningarna brister. Då står jag med nycklarna i handen, MC-hjälmen på huvudet och en bultsax i handen, beredd att åka iväg och göra slut på pedofilen.
Andas, känna golvet under fötterna..avvärja paniken.  Psykologen förklarade hur jag skulle göra.
Samtidigt sa hon att hon inte vet om hon inte skulle göra samma sak om det vore hennes barn.

Jag undrar lite oroligt vad som krävs för att man faktiskt tar steget och gör verklighet av sin önskan?