Min granne verkar vara lite halvalkis och hon kommer rätt ofta och ringer på och vill att jag ska komma ner och sitta och pimpla vin med henne. Så även igår. Det börjar blir ganska tröttsamt, jag säger ju nej varje gång. Man tycker hon borde fatta vinken?

Idag ska jag ta en tripp till kyrkogården och tända ljus och plantera ljung på mormors och morfars grav. Har lovat morsan att vi ska göra sällskap dit. Så fort jag gör ett försök att umgås med henne så blir det genast ett evigt ringande och hon vill att man ska hjälpa henne med ditt och datt. Det slutar alltid med att jag bryter kontakten igen i några månader och inte hör av mig.  Har man väl börjat hjälpa henne så tar det aldrig slut, det blir evighetslånga listor med saker som ska göras och i ärlighetens namn så vägrar jag gå in i hennes lägenhet. Ni som sett ”Rent hus” har en bild av hur jävligt det kan se ut hemma hos folk.  Multiplicera det med tio och ni har en någorlunda uppfattning om hur det ser ut hemma hos morsan.  Idag kommer jag bli tvungen att berätta för henne att jag inte vill vistas i hennes lägenhet och hon kommer bli sur.
Jag vet inte hur många gånger jag städat (läs sanerat) hennes lägenhet och röjt ur (tar 1-2 dagar varje gång) och efter ett par dagar ser det likadant ut igen.  Jag tänker inte göra det igen, det finns inte sådan energi eller tid plus att man allti känner sig utnyttjad till max när hon sätter igång med sitt  ”Jo, nu när jag ändå har dig här, skulle du kunna hjälpa mig med…”. Ge lillfingret och hon tar hela handen, armen och börjar gnaga på axelleden också…

Hon har inget omdöme alls och jag känner ofta skam när vi tvingas vara bland folk tillsammans. Sist var det min fördetta svärmors begravning och morsan verkade inte ha koll på varför vi var där, utan såg det som en chans att äta gratis buffé och dricka så mycket vin som möjligt. Samtidigt pratade hon högt och skränigt om sig och sitt eget (ovanligt va?) och visade ingen som helst respekt för de närmast sörjande. Jag skämdes som en hund och det var många som blängde på morsan och viskade om hennes beteende.  Jag såg till att vi åkte ifrån begravningskaffet så snart det gick utan att vara oförskämd.

Ibland blir jag lite ledsen över min dysfunktionella familj och över det faktum att den enda personen jag har i släkten är min syster.  Hade varit skönt att ha en äldre klok släkting att kunna luta sig mot någon gång när livet är tufft, en som inte ger en hel föreläsning om jag säger att jag mår kass, en som kan lyssna utan att tala om för mig vad jag ska göra och hur jag ska göra det.  En som kan trösta.
Min syrra kan det och jag tänker ofta att jag vore nog helt förlorad om jag inte hade henne.

Nu ringde morsan! Jag hann inte säga hej innan hon drog igång en lång harang om när hon var i affären och handlade. Det är aldrig tal om att fråga hur jag mår eller kolla allmänna läget. Det är, som sagt,  bara hon och hennes liv som gäller. När jag berättade för henne igår om att min dotter blivit våldtagen av en pedofil så sa hon bara ”Ja, såna jävlar skulle kastreras” och sedan fortsatte hon prata om sina alkispolare och vilka krämpor de har och vem som ska göra vad i helgen. 
 Nu var det likadant. Jag fick höja rösten och säga att jag var upptagen för att få stopp på henne.
Jag ångrar redan att jag bestämt att träffa henne idag.