Att säga ifrån eller säga nej kan vara så himla svårt ibland. I alla fall för mig.
Idag har jag haft en bra session, med kuratorn som ska hjälpa mig genom krisen, i just konsten att nej.  Jag har på något plan trott att jag måste underbygga mitt påstående med bevis men kuratorn fick mig att inse att det behöver jag inte alls. Jag pratar givetvis om de människor i min omgivning som stjäl energi.
Det räcker med att jag säger ”När jag umgås med dig känner jag att det försvinner energi och det klarar jag inte för jag behöver all min energi själv just nu”. Jag är inte skyldig någon att förklara hur den människan stjäl min energi, bara att den gör det,  och jag behöver inte acceptera att det blir diskussion.  En diskussion bevisar ju dessutom bara att det är en energitjuv det handlar om.
Min granne är riktigt pest på den fronten. Varje gång jag möter henne trapphuset vill hon stanna och prata och hon slutar aldrig med mindre än att jag måste säga ifrån på skarpen att jag har bråttom,  eller också får jag sätta hög fart och springa förbi och bara säga ”hej” utan att stanna.  Då uppstår alltid en diskussion nästa gång vi ses om varför jag inte stannade och det sedvanliga ”har jag gjort dig nånting?”.  Sedan måste man stå och förklara i evigheter……… tröttsamma människa! Jag förstår varför hon inte har några kompisar.  Hon kan helt enkelt inte acceptera att när jag är på väg nerför trappan är jag på väg någonstans och har förmodligen en tid att passa, utan allt handlar om henne.

Har nu förberett mitt lilla tal till 3 personer om jag måste säga ifrån till nästa gång de ringer eller dyker upp. Jag hoppas kuratorn har rätt och att det inte blir sura miner.