Dagens första dammsugning av köket är avklarad och jag har hunnit med två koppar kaffe. 
Igår kväll hade jag byggt en fint berg av kuddar och täcken, laddat med nya avsnitt av alla mina favoritserier, ställt laptopen på perfekt höjd (det är oftast den jag kollar TV och film på) och grävt ner mig i kuddberget i en skön halvliggande ställning. Drog igång första avsnittet…och somnade.
Jag skyller på konserten igår… om man nu ska kalla det konsert.
Det positiva i sammanhanget är att jag somnade utan sömntabletter. Jippi! Hurra! Hallelujah! Dessutom sov jag hela natten fram till halv nio så jag fick nästan åtta timmars oavbruten underbar och helande sömn. Är otroligt tacksam och glad över det. 
  Tänker på kvinnor i min bekantskapskrets, och då i synnerhet Jonna, som inte får någon sömn att tala om alls.  Jag hade missat att läsa hennes blogg på ett par dagar så jag hade helt glömt det här med hennes vaknätter, när jag skickade ett mail och pratade om ny design av hennes blogg. Känner mig dum nu, klart hon inte vill tänka på sånt när hon håller på att rasa ihop av trötthet.  Jag är en korkskalle.
Känner mig också dum och egoitisk när jag gnäller över sömnbrist när jag faktiskt får sova ett par tre nätter i veckan, samtidigt som det sitter tjejer i hela staden som aldrig får sova ut.  Nä, jag ska sluta gnälla och istället glädjas när det blir en lyckosam sovnatt.

Helgen har gått utan lugnande, har istället tröstätit sötsaker.  Blir fetare och fulare för varje dag men kan inte sluta med självmedicineringen. Varje dag tänker jag att idag ska jag ändra på det. Så blir det aldrig. Åtminstone inte innan jag är färdig med mig själv.
Jag väger för- och nackdelar med mina narkotikaklassade lugnande versus en påse godis. Enorma pillerintag eller livsfarlig fetma?  Skäms för att visa mig bland folk. Tjockisar blir ofta klassade som lata och korkade och är offer för många människors äckel och avsky. De flesta säger det inte rätt ut, men vissa gör det.
Godiset hade inte varit så farligt om jag kunde motionera, men det kan jag inte förrän efter den 16/11 då jag ska opereras. Sedan lite läkningstid och efter det ska man väl kunna börja med långa raska promenader igen.
Jag tänker att jag hinner inte läka själsligt innan jag får en hjärtattack så jag har inte tid att vänta. Något måste göras för jag känner att min kropp håller på att bli min fiende.