Fick en överraskning igår. Inte en positiv sådan.  En så stor brist på förståelse har jag nog inte sett på länge.
Jag får nog omvärdera en person i mitt liv och förändra mitt förhållningsätt/relation till den personen. Vet inte. Orkar inte tänka på det just nu, det finns andra som behöver min energi och uppmärksamhet mer.

Dagen började i katastrof och blev en dag av samtal och berättande. Förklarande. Reda ut begreppen och förstå varandras behov.  Det slutade underbart, med insikt från båda hållen och supermys nära varandra i soffan.  Jag kände att jag nådde fram med min berättelse om min egen uppväxt och att jag kan vara en resurs. 
Proffsen kan rabbla upp vad de läst  i textböckerna och rita diagram över den mänskliga hjärnan och funktioner, men de kan inte veta hur det verkligen känns.