Skulle ut med soporna och hade två påsar som jag knöt ihop medan jag väntade på hissen. När hissdörrarna åker upp och jag rätar på mig får jag chocken för att det står en enormt lång människa precis framför mig. Han var inte heller beredd på att någon fanns utanför dörren. Bägge hoppar till och skriker rätt ut av fasa.

Sedan glodde vi dumt på varandra en bråkdels sekund och började gapskratta exakt samtidigt.  Efter att skrattsalvan lagt sig blev det ett blygt hej och grannen gick in till sig och jag tog hissen ner med mina sopor.  Väl nere på bottenplan hade jag fortfarande en puls på 150 men det var ändå en rätt komisk händelse.

Det har varit en konstig natt då jag vaknat varje halvtimme och det har inte blivit särskilt bevänt med sömnen. Tankarna har malt i huvudet och jag har kommit fram till att åklagarens beteende gentemot mig igår var både  barnsligt och högst oprofessionellt.  Man säger helt enkelt inte sådana saker till folk som varit med om en tragedi.  Han beter sig som en barnrumpa på defensiven och anledningen till att han beter sig så är att han fått för sig att jag skulle anmäla honom. Det framgick med all önksvärd tydlighet i tingsrättens korridorer igår.
Något jag aldrig sagt att ska göra eller ens haft för avsikt att göra. Att hans sekreterare fabulerar fritt när hon skriver ett meddelande till honom är banne mig inte mitt fel.

Jag försökte förklara att jag vill få till en dialog och prata med honom mellan fyra ögon så att vi slipper krångel, men han var helt blockerad och slog ifrån sig.  Fine!
 Då finns det ju ingen anledning för mig att att hålla tyst om att någon i utredningen har läckt sekretessbelagd information till den åtalades anhöriga, som de sedan citerade i trakasseri-mail och bloggkommentarer till mig.  Nu har jag fått höra att läckan var inom polisen så jag får vidta lämpliga åtgärder som jag inte kommer vara tyst om, även fast åklagaren sade rätt ut att jag skulle sluta blogga (?!).  Åklagare och polis har gjort ett aktivt val där jag har försökt kommunicera och reda ut var det brister och om vi kan lösa det, medan de kniper igen truten, tjurar och stampar i golvet som småbarn.  Jag blir alltså tvungnen att välja den tuffare metoden eftersom det inte finns någon som helst samarbetsvilja från polisens eller åklagarens sida.

Jag räckte ut handen och de valde att inte ta den. Om de kommer till sina sinnen och bestämmer sig för att börja använda sina huvuden så får de kontakta mig, jag tänker inte försöka kommunicera med dem mer. 
Det är som att slå skallen i en betongvägg.