Hade spelkväll med syrran och drack för mycket kaffe och fuskade hejdlöst i Bluffstopp.  När vi var små spelade vi skitgubbe, bluffstopp, whist och chicago jämt och igår väckte spelandet en del positiva minnen till liv. Vi skrattade hejdlöst hela kvällen. Förutom de gånger syrran vann. Hon är en lika kass vinnare som förlorare. Jag har normalt sett inget emot att förlora, men syrrans spelade förakt och den uppstudsiga minen hon anlägger varje gång hon vinner fick mig att vilja tömma min kaffekopp över huvudet på henne. Grrrrrrr! Småsyskon kan vara lika pestiga i vuxen ålder som när man är liten

Ett annat spel som syrran påminde mig om är Bondespelet. Vi brukade spela det hos min kusin halva nätterna och alla vi gapskrattade och hade jättekul medan vi spelade.  Jag vill försöka få tag på det spelet igen. Undrar om det finns en onlinevariant?

Bild på den gamla utgåvan av spelet. Den som jag minns.

Min promenad hem inatt var minst sagt kylslagen. På vägen till syrran var det snömodd och vatten överallt. På väg hem var allt hårdfruset och minst -10 grader. När jag väl kom in i hissen hade jag (och det är ingen överdrift utan helt sant) frost i näshåren!!
Trottoarerna var glashala och spegelblanka med infruset grus i isen. Jag höll på att göra en dödsföraktande vurpa men fick i sista sekunden tag i ett stuprör. Det senare hindrade mig från att ramla omkull men det lossnade från infästningen till hängrännan.  Jag kollade mig oroligt omkring och konstaterade att ingen sett vad jag ställt till med, och sen körde jag skrinnarstilen längs hela Östra Promenaden.
Ett par som var ute och vandrade inatt, väckte min uppmärksamhet. Dels för att mannen gick kanske 15 meter framför kvinnan och dels för att kvinnan haltade väldigt illa. Undra på! Hon hade högklackat på sig och hur bra det funkar på trottoarer med 7-8 cm blankis, kan ni ju själva räkna ut. Antingen hade hon stukat foten eller också hade hon skoskav av större dimenstioner. Hursomhelst såg hon ut att ha väldiga plågor och jag led med henne och tänkte elaka saker om mannen som helt dissade henne. Han gick snabbt en fyrtio-femtio meter och ställde sig sedan och väntade på henne medan han suckade, fräste och sa otrevliga saker till henne. Hon linkade sakta och med ett plågat uttryck efter honom, utan att säga ett ord. Kunde han inte ha gett henne stöd med armen så hade de bägge två kommit hem snabbare? Jag hade lust att erbjuda henne att armkroka med mig men de var på väg åt fel håll.

Jag håller på och sätter ihop en liten nyårskrönika som kommer omfatta det gånga decenniet och hur jag minns det; världshändelser och företeelser.  Corel börjar sega ur som tusan nu när jag kommit upp i cirka 6 minuter film i två lager och med två ljudspår. Dåligt! Jag hoppas det funkar att göra klart filmen för det är meningen att den ska hamna på bloggen, möjligen via YouTube.