Jag sa visserligen förra torsdagen att det var the D-day, men egentligen är ju den dagen idag. Domen för pedofilen blir offentlig idag klockan 14.00 och vi får se om vi får anledning att fira eller om det är läge att bli upprörd. Juridik är ju som sagt som en chokladask, man vet aldrig vad man får.
Har dock en bra magkänsla och tippar på att det blir minst två års fängelse. Funderar på att knalla upp till tingsrätten för att få en utskrift på domen vid 14.00 men då är det nog bäst att jag har med sällskap, för peddots anhöriga lär ju komma dit för att få veta vilket straff deras gullponke får. Har inte lust att konfronteras med sådant folk som visat tydligt var de står i frågor om pedofili och nazism. Inte minst för att jag blir tvungen att kontrollera mig.
Skriver med russinfingrar för det var hög tid att ta tag i disken och det har jag gjort också. Det är något jag inte gillar särdeles eftersom man får alldeles för mycket tid att tänka.
Jag försöker fylla dagarna med sådant som kräver min fulla uppmärksamhet just för att jag inte vill låta tankarna vandra iväg och jag vill inte känna efter hur jag egentligen känner. Skrivande, dataspel, programmering, fotografering och måleri är utmärkt sysselsättning för mig som inte vågar känna in situationen. Sedan får jag släppa lös hela känsloregistret hos terapeuten istället, en gång i veckan. Och då jäklar…..
Som tur är så min terapeut störtskön och kan också bli väldigt arg och frustrerad och svära över peddot och hans anhang. Det hjälper mig mer än om terapeuten skulle ha kört med det vanliga pratet om hur man ska hantera känslorna.
Istället släpper vi ut ångan i ett verbalt vulkanutbrott som skulle kunna ödelägga betydligt mer än ett Pompeji.
Det är kanske inte så konstigt att jag brukar vara helt slut efter en terapisession?
Resten av veckan har jag fått rådet, av terapeuten, att sätta ord och bild på vad jag känner genom bloggande och rita.
Visst, nerverna ligger utanpå hela tiden men jag tror det skulle varit mångfalt värre om jag inte hade min fristad där allt kan få flöda fritt en gång i veckan.
Ska nog ta en fotosession idag. Det kanske verkar som om jag är upprörd eller arg idag men det är jag faktiskt inte. Jag skrev ner det här i förebyggande syfte och försöker få skiten ur systemet innan det byggs upp. Jag vet nämligen inte riktigt hur jag kommer reagera när jag får läsa domen. Lika bra att vara på säkra sidan, eller hur?
Håller alla tummar jag kan för att det ska bli fällande dom! Hoppas även på tvångskastrering av aset med!!!
fick två år och skadestånd på 90.000kr? vad ar du för åsikt om det?
Det var väntat. Man får vara glad för det lilla, som det heter. Två år kan tyckas kort tid men å andra sidan tror jag knappast han bo kvar i Norrköping efter avtjänat straff. Alla vet vem han är och det råder lynchstämning så han gör klokast i att fly.
Straffet blir i praktiken betydigt mer än de två år han får käka gallermacka. Han får nog vad han förtjänar i många långa år till.
Under domskälen finns pedofilen egen utsaga men man har inte tagit med offrets version eller var ord stod mot ord, det är ganska upprörande.
Asså, jag har följt din blogg ett tag. Jag förstår precis hur du känner, pedofiler ska kastreras sakta med en slö kniv. Men samtidigt så känner den här killen, ganska väl. inte bara som vän, utan som ”en i släkten”… jag har alltid gillat honom… han var den snälla, lite blyga och tysta… och så fort jag fick höra om allt det här som hänt (som absolut är väldigt hemskt) så ändrades allt. Tankarna om den ”snälla” killar blev helt plötsligt en hemsk mardröm. Jag vill avsky honom, precis som alla andra äckliga pedofiler, men samtidigt så har jag etsat in i huvudet hur han ”var”. Jag vill hata honom, men KAN inte!! Jag gillar honom inte. Absolut inte, men skulle aldrig kunna se honom i ögonen mer. Han var ju ändå vår snälla kille och vän… är det fel av mig att jag varken kan älska eller hata honom då? =( Jag vill bara höra det från din synvinkel, då jag har hört det från många andras. jag inte vet alls vad jag ska tycka eller tro… Jag hatar pedofiler, men det är ju ”vår johan” =( Snälla svara bara, om du har tid/lust…
Tack för att du skrev, det är det första tecknet på medmänsklighet som jag sett från gärningsmannens familj. Faktiskt. Jag har ju fått en del vidrigheter skickade till mig från familjen så jag började tro att det var ett gäng knäppgökar. Skönt att se att så inte är fallet.
Jag vet hur det är att ha en familjsmedlem som gjort hemska saker. Jag har, sedan 23 år tillbaka, aldrig stuckit under stol med vad min biologiska far är för en skit. Visst kan man avsky någon i sin familj. Jag började avsky fadern som tonåring då jag inte längre kunde blunda för allt han utsatte oss och andra för. Innan dess försvarade jag honom i många år.
Det är nog ganska naturligt att känna sig kluven, i synnerhet om det är första gången den personen gör något ”fel”. Om han fortsätter med sina brott så är det ganska troligt att du kommer ha lättare att ta ställning för eller emot.
Jag har läst hundratals rättsfall genom åren och pedofiler är som regel blyga, inåtvända och lite ”töntiga” inför omgivningen. Det här fallet är inget undantag. Han passar in perfekt i mönstret för den typiske pedofilen.
Precis som han redan erkänt har groomingen pågått i många år och han har utvecklat ett sätt att ta kontakt med barn och han vet precis vad han ska säga och hur han ska locka, hur mycket han ska tjata och på vilket sätt han ska övertala. Det kan verka konstigt i mångas ögon att man kan gå på sådant, men det är ju faktiskt barn vi pratar om. I det här fallet ett barn som tills för 5 månaders sedan bott på landet i en miljö där barn fortfarande leker fast de är 12 år. Det är inte ett barn som gått den hårda skolan, som är ball, tuff, brådmogen osv. De flesta tror att det här barnet är runt 9 år, dels för att hon är väldigt liten till växten men också för att hon är en lantflicka som är lite blyg och godtrogen och tror väl om alla.
Hon är med andra ord ett perfekt offer för en pedofil och nu har hon fått lära sig, den hårda vägen, att alla inte har goda avsikter.
Den här gärningsmannen började känna snaran dras åt när han den 3/10 återigen försökte kontakta min dotter. Hon skrev då återigen att han skulle dra åt skogen och den här gången lade hon till att polisen letade efter honom. Klart han kände snaran dras åt och att han då började förbereda sin damage control. Dels genom att kontakta sexbrottslingskliniken och dels genom att förbereda brev till familjen, dels genom att planera noggrant vad han skulle säga vid förhör. Han fick ju gott om tid på sig dessutom och i rätten lät det väldigt välrepeterat (även om det lät som han läste repliker emellanåt). Min far var precis likadan. Han visste precis hur han skulle lägga upp det för att försöka framstå som en hyvens kille i polisförhören. Sedan kunde han åka hem och sätta igång med sin terror som om ingenting hade hänt.
Sådana här personer är otroligt duktiga på att dupera omgivningen. Det är därför de lyckas locka till sig offer och manipulera dem. Hade sin släkting inte varit skicklig på manipulation så hade han aldrig lyckats få kontakt med några barn alls.
Det här är standardförfarandet för, i stort sett alla, sexbrottslingar som åker fast men när man hört några hundra förhör så blir man lite luttrad och köper inte allt med hull och hår. Alla motsäger sig själva och alla lägger till och drar ifrån i sina berättelser. Din släkting är inget undantag.
Det hade nog varit lättare för dig att avgöra hur du ska känna om du hade sett videoförhöret med min dotter och hört hennes utsaga. Den skiljer sig rätt markant från det gärningsmannen har att säga.
Det finns ju alltid minst två sidor av en berättelse och innan man hört bägge så har man en subjektiv bild av det som skett.
Jag tror att det är en hemsk tid även för er familj med många kluvna känslor. Man får väl helt enkelt rannsaka sig själv och bestämma sig för om man kan se genom fingrarna när det gäller pedofili, eller inte. Jag tror att med tiden kommer du ha lättare att reda ut dina känslor inför situationen, ni befinner er nog i ett sags chocktillstånd precis som vi gör. Och det är ju inte så konstigt.