Har ringt flera samtal till Finspångs Tekniska Verk (läs Värk) för att fråga varför de fortfarande skickar fakturor till mig, gällande en fastighet jag inte äger? Det måste varit tionde gången jag ringt dem. Kvinnan som svarade hade jag pratat med förr.
“Med all respekt för att du inte vill få besvär, så måste jag påpeka att vi inte hunnit ändra och makulera fakturorna” sa hon. “Men jag respekterar förstås att du blir irriterad över att det dyker upp nya fakturor och jag har full respekt för att det tar onödig tid att du ska behöva ringa oss…”
Det enda jag egentligen irriterade mig på var all denna respekt! Fakturorna skiter jag i, för jag kommer inte betala dem men vill samtidigt inte behöva skriva femtiotretton bestridanden till Kronis. Kvinnan lovade att makulera alla fakturor som de skickat till mig snarast. Fan tro’t!
Gick ner till fiket runt hörnet för att köpa en take-awaylatte. Kvinnan som äger stället är fenomenal på det sättet att hon alltid lyckas ge gästerna dåligt samvete för att de orsakar henne arbete. Hon har en sorgsen, uppgiven, anklagande och trött blick som får en att vilja krypa ner i skorna. Jag bad om ursäkt för att jag störde, betalade mitt kaffe och smög ut därifrån så tyst jag kunde så att min existens inte skulle orsaka henne mer besvär.
Om ni någonsin besöker Norrköping så rekommenderar jag Café 12:an om ni vill känna att det finns folk som har det värre än vad ni har det. Kvinnan ser ut som om hon uppfann Lidandet. Ja, med stort L.
Det är lite grand som att kliva in i en Strindberg-roman.
Utanför caféet såg jag en synnerligen ovälkommen figur som jagat mig per telefon dygnet runt, i veckor, fast jag uttryckligen sagt att jag inte har tid med honom. Som tur var hade han ryggen åt mitt håll och jag tassade obemärkt förbi, runt hörnet, och ilade in i portvalvet och andades ut. Slog in koden och….
“Jaså, det är här du står och trycker!”
Hur fasen han hunnit ifatt mig begriper jag inte? Jag sa bara ett kort hej och smet in genom porten utan att ge honom en chans att börja babbla. Halvvägs upp till min lägenhet började givetvis mobilen ringa och jag behövde inte ens kolla för att begripa att det var han. Stängde av mobilen mitt i en ringsignal…
…för att fem minuter senare behöva sätta på den igen.
Ringde en kompis som vill att jag gör om en grej på hans hemsida. Han politiska engagemang genomsyrar allt han gör och allt han säger och han kan bli makalöst uppjagad utan synbar anledning. Idag sa han “Ta bara Vellingefrågan…!”
Jag ställde Vellingefrågan. “Var ligger Vellinge?”
Han lämnade genast ämnet (med en irriterad suck) och återgick till att prata om hemsidan.
Vad ska jag säga..? Hemsidan i fråga är försvarspolitisk i det avseendet att kompisen anser att försvaret ska satsa på ny utrustning. Då i synnerhet en armékniv som en ren händelse råkar vara designad av…just det; han själv.
Själva kniven finns inte i verkligheten utan är på utvecklingsstadiet. Däremot så har han en snart färdig hemsida som uppvisar denna fenomenala kniv. Eller, han skulle haft en färdig hemsida om det inte vore för att han ska hålla på ändra på kniven hela tiden och lägga till nya funktioner. Varje vecka är det nya instruktioner i stil med “En liten böjd metallbit med flera användningsområden”. Jag gör modellen i 3D och tar fram nya bilder men jag börjar önskar nästan att jag inte lovat att hjälpa honom. Innan hemsidan verkligen publiceras så kommer programmeringsspråket jag använder inte längre att existera, utan betraktas med samma fascination som runskrift.
Latten var kall när jag skulle dricka den.