Jag tog en vända på biblioteket idag. Det är sådana nöjen som fattiglappar, som jag, använder sig av frekvent och jag tackar min lyckliga stjärna för att jag inte är portad på bibblan längre. Under ett par års tid låg en räkning av okänt ursprung och skräpade som ingen visste vad den härrörde ifrån eller varför den kommit till? Det var definitivt inte förseningsavgifter för jag hade inte lånat något. Men mitt liv är ju lite så..folk skickar gärna räkningar till mig som jag inte har med att göra. Nu i veckan kom ytterligare en soptömningsräkning gällande huset jag inte ägt sen i somras och dessutom avbeställde jag alla såna tjänster i god tid innan jag flyttade. Det kommer sluta med att jag får plantera en kopia på den skriftliga uppsägningen i pannan på lämplig tjänsteman. Troligen i kombination med ett skoavtryck, storlek 40.
Åter till biblioteket. Jag satt i godan ro och bläddrade i böcker och förde anteckningar när jag hörde Rösten. En mycket karaktäristisk gäll röst som jag inte hört på länge. Rösten tillhör en kvinna som jag hoppades inte behöva råka på…någonsin. Jag kan inte påstå att hon gjort mig något. I sanningens namn har hon bara försökt bli kompis, men jag fixar det inte. Det handlar om en personkemi av det slaget som får byggnader att utrymmas och folk att tejpa kryss över fönsterglasen.
Jag tittade upp och fick syn på hennes illröda hår komma svävande mellan hyllorna, mot min avdelning. Vad tusan hade hon i bland facklitteraturen att göra? Vad jag vet så är barnböckerna på nedre botten? Ja, jag blir elak när hon är i närheten, kan inte hjälpa det. Något med hennes blotta existens triggar igång mina absolut sämsta sidor.
Hennes insmickrande leende varje gång vi ses? Hennes sätt att säga att jag ser såååå fantastisk ut (säkert tecken på att hon är en obändig och inbiten lögnare)? Hennes ständiga tjat om att vi ska byta telefonnummer? Eller kanske rentav det faktum att människan aldrig vet när det är dags att hålla klaffen och gå vidare för att alla inte har tid att stå och lyssna på henne i trekvart? Jag vet inte vad det är, jag vet bara att jag undviker henne till varje pris. Över lag har jag svårt för personer som pratar bebisspråk och skaffar sig smeknamn som Snuttis, på t ex Facebook.
Samlade raskt ihop mina böcker, pennor och block störtdök in bakom en hylla, sprang hukande längs gångarna och hittade till slut skydd i ett av de inglasade studiebåsen. Problemet var att det var upptaget. Den unge studenten såg mycket förvånad över att plötsligt bli inlåst med en morrande storvuxen kvinna som dessutom frustade som ett ånglok, av irritation. Han valde det säkra före det osäkra och satt bara tyst tills nära två minuter tickat förbi och jag kunde blåsa faran över. Rödhåringen hade sannolikt hittat tillbaka till avdelningen för böcker med stor och lättbegriplig text. Jag smet ut och bakom mig hörde jag hur studenten kastade sig upp från stolen och låste dörren bakom mig.
Anekdoten har ingen som helst sensmoral eller poäng. Bara en enkel story of my life.