No shit, Sherlock!

Precis hemkommen från bion och har börjat tina upp lite grand efter en minst sagt kylslagen promenad.
Vi såg Sherlock Holmes.
Jag har sedan unga år plöjt alla Doyles böcker om Sherlock flera gånger om. Jag skulle kunna ställa upp i 48.000-kronorsfrågan i ämnet  Holmes och Watson. Därför har jag en väldigt tydlig bild av vem Sherlock är i böckerna. Den karaktär som visades på vita duken ikväll är väldigt långt ifrån romanfiguren.
I böckerna är Sherlock en svårmodig och kärv man utan intresse för kvinnlig fägring. Han röker opium och lider av depression alltmedan han gnider på violinen och skissar skoavtryck.
I filmen är han närapå en muntergök med glimten i blicken och med sinne för humor. Dessutom har han en affär med Irene Adler, vilket skulle varit helt otänkbart i böckerna. Sherlock kallade Irene för Kvinnan, men det var också där gränsen gick för honom på det romantiska planet.

Ack ja!

Filmen var ändå sevärd och hade sina ljuspunkter. Kan tänka mig att många Sherlock-fanatiker rasar över filmen, men man får väl helt enkelt ta det för vad det är; en Hollywood-produktion.
Jag skrattade gott flera gånger men i ärlighetens namn var det mer som att se en Indiana Jones-film än en med Sherlock.
Ett stort plus med filmen var att Jude Law, i mina ögon världens snyggaste karl, spelar Watson….

Jag ser allt som Jude är med i. Jag tror till och med jag skulle sänka mig till att se Full Frys om Jude vore med i den skitserien. Och då har jag verkligen gått över alla gränser.

Är för övrigt glad att man inte klämde in några fejkrepliker som “Elementärt, min käre Watson”.