SKTF – terrorkassan

Okej, dagen blev lite bättre när jag fick sitta och koda en stund. Dessvärre var det otroligt mycket matematik i programmet jag skulle skriva och i slutänden satt jag med en överbliven variabel x på 0,408633333 samtidigt som slutsumman felade. Skulle ha blivit 23 men jag fick 22,9999999999998. Jag gömde helt enkelt x i papperskorgen och låsades som om det aldrig hänt.
Unionen skickade ett avslag på min ansökan om medlemsskapi a-kassan. De baserade avslaget på att jag en gång i tiden projektarbetat kommunalt. Märkligt de agerar?! Jag ringde nämligen till dem för att höra om det var okej att jag gick med och jag berättade att jag skolat om mig till programmerare. Jo, visst var det okej sa de.
Sagt och gjort och jag skickade in ansökan. Två veckor senare hade jag fortfarande inte hört något från dem så jag ringde. Det visade sig att de skickat brevet med avslaget till fel adress, nämligen min gamla. De tar med andra ord inte adresserna från folkbokföringen och inte heller verkar de läskunniga eftersom korrekt adress stod i ansökan.
Två veckor åt helsike!
Unionen menade att jag skulle gå med i SKTF. Jo jag tackar jag! SKTF är ett fascistförbund som systematiskt förföljer medlemmar och trakasserar dem. Jag skojar inte.
Låt mig berätta om min erfarenhet av det skämtfacket och om det värsta året i mitt liv.
Det var i februari 2007 och mitt projektarbete åt Äggskallebyns kommun var över. Jag hade då betalt a-kassaavgift i 10 år utan att ha behövt lyfta a-kasseersättning. Jag fick min ersättning men tyckte den verkade väldigt låg. Knappt 4.800 kr i månaden och då har jag som sagt jobbat och betalat a-kasseavgft i 10 år. Mina löner har oftast legat på 22.000-25.0000 kr i månaden. Så även i projektarbetet.
80% av lönen var a-kasseersättingen på den tiden. Ni kanske fattar varför jag ställde mig frågande till 4.800 kr.
Jag ringde SKTF för att höra vad som blivit fel? De meddelade då att jag bara varit med i facket i 6 månader. Jag flög i taket! Det var början på helvetet som sen skulle följa. Jag kunde ju givetvis visa upp att jag varit ansluten till a-kassan genom medlemsintyg, kvitton på inbetald måndsavgift, övergångsbevis osv. Kort sagt så blev handläggaren överbevisad och fick ge med sig. Hon var rasande när jag motargumenterade.
Handläggaren visade sig vara av den sorten som inte tycker om att ha fel och därför började hon göra efterforskningar för att se om hon kunde hitta något sätt att ge igen på. Hon hittade mitt gamla domän där jag en gång i tiden haft en hemsida med lite bilder på mig, katterna, natur osv. På en undersida hade min ex-make skrivit lite om sina intressen och på en annan undersida hade min dotter sina favoritbilder på hästar. Sidan hade inte uppdaterats på flera månader och det fanns inget att köpa, inga annonser eller liknande på sidan. SKTF-handläggaren började vråla och skrika att hemsidan var ett företag. Hemsidan hon gapade om var rent privat.
Hon gapade också om att jag ägde ett företag.
Jag svarade att så var det inte alls. Jag upplyste henne om att jag lade ner mitt sista företag år 2005 då jag började jobba som vanlig anställd igen. Jag ägde ett företagsnamn som aldrig varit aktivt eftersom jag helt enkelt aldrig kom igång med verksamheten. Tiden hade inte räckt till. Istället skötte jag ju mina andra 3 företag ända fram till 2005. Företagsnamnet låg vilande hos Bolagsverket och hos Skatteförvaltningen. Så visst, jag ägde ett namn, men inget företag.
Hon vägrade ge med sig och sa att jag inte skulle få a-kasseersättning. Jag sa till henne att kolla med Skatteverkat och se själv om jag fortfarande hade F-skatt, betalade moms. Hon gjorde det och kunde konstatera att det jag sagt var sant. För att slippa bråk så avreggade jag det gamla företagsnamnet och tog ner hemsidan. Hade ju ändå ingen nytta av någondera i vilket fall.
Man skulle kunna tro att då var allt frid och fröjd. Men icke!
Handläggaren krävde att jag skulle betala tillbaka den ersättning jag fått ut men jag vägrade och jag fick dra igång en process i länsrätten. Någon ersättning även när hemsidan och företagsnamnet var borta var det inte tal om från SKTF:s sida.
Jag fick kontakta socialen och vid tiden för överklagade till länsrätten hade jag levt på 4.800 kr i månaden i 3 månader. Därefter nada! Socialtanten sa rakt av på telefonen att jag inte skulle få någon hjälp därifrån. Hon menade på att jag hade haft bra lön (och överskott) i januari och skulle ha sparat. Som om jag skulle kunnat veta att SKTF skulle agera på det här sättet:
Jag påpekade att januari var fyra månader sedan och dessutom hade jag fått en tilläggsräkning gällande elförbruking på 12.000 kr i januari så hur jag kunnat få ett överskott i januari begrep jag inte. Socialtanten svarade surt att den räkningen inte gilldes för man räknade bara med elförbrukning enligt ett schablonvärde på cirka 900 kr. Jag svarade att deras schabloner var väldigt långt ifrån folks verklighet och att jag hade rätt till prövning enligt socialtjänstlagen. Hon hade ingen som helst rätt att ge mig avslag per telefon utan att ens ha utrett min ekonomi. Hon snäste att hon skicka blanketterna och sen slängde hon på luren. Efter två veckor hade hon fortfarade inte skickat dem trots påstötningar. Jag skrev då ett brev till soctantens chef och berättade att hon vägrade skicka blanketterna till mig. Soctanten blev beordrad att ringa mig och be om ursäkt. Blanketterna kom efter ytterligare en vecka. Jag fick avslag på min ansökan med motiveringen att jag borde få a-kassa. Det spelade ingen roll att jag inte fick a-kasseersättning. Så fortsatte det månad efter månad och dessutom beslutade SKTF att höja min avgift som om jag jobbade heltid. 350 spänn i månaden.
Det är mycket pengar när man inga har.
SKTF skickade massor av brev om hemsidan och det gamla företagsnamnet. Det var över 15 brev med många många sidor och alla innehöll samma fraser och frågor, bara omformulerade. Jag svarade samma saker om och om igen. Det var ett spel från handäggarens sida. Jag ringde och frågade en annan person på SKTF varför de höll på så här? Kvinnan svarade att minsann ingen på a-kassan håller på med personliga vendettor och trakasserier. Fan tro’t!
I juli 2007 hade jag inte ätit på två veckor och cyklade då och då, 3 mil, in till Finspång för att stjäla mat. Min dotter kunde inte bo hos mig eftersom vi inte hade vare sig vatten eller mat i huset. Hon fick bo hos pappa.
Jag hade sökt över 400 jobb och inte fått ett enda napp. Elen stängdes av i huset och jag hade inte längre telefon. Jag hade inte kunnat betala räkningarna på 3 månader. Kronofogden hörde av sig.
I augusti bröt jag ihop. Jag var helt sönderstressad och psykiskt nedbruten. Den som levtunder sådan här omständigheter där varje dag är en kamp för överlevnad, vet vad det gör med psyket.
Hösten kom och inte ett ord ifrån länsrätten. Fortsatta avslag av socialen.
Jag visste innerst inne att jag skulle vinna mot SKTF men jag började ge upp hoppet.
Grannarna förbarmade sig över mig och gav mig mat och mackor ibland, så det gick aldrig mer än en vecka utan mat (inte efter de hemska veckorna i juli). Sen kom oktober och det blev så kallt i huset att jag inte kunde bo kvar. Tro mig, jag skulle sålt huset om det inte vore för att det rådde en juridisk tvist om det. Jag hade inget annat val än att bo där.
Jag flyttade ut i en bil som stod parkerad vid en lada och den snälle bonden lät mig använda ett eluttag och ha en kupevärmare igång i bilen. Bilen var så liten att jag inte kunde räta ut benen när jag låg ner, men den gick å andra sidan snabbt att värma upp.

Det blev långa kvällar i beckmörkret och dagarna gick otroligt långsamt. Jag kunde inte längre söka några jobb, det var punka på cykeln och jag var för svag och sjuk för att klara att gå 6 mil till arbetsförmedlingen. Jag längtade efter att kunna använda en vanlig toalett och äta varm mat.
I november hade jag fått kontakt med en läkare som bedömde att jag var i otroligt psykisk dåligt skick. Jo, jag var ju helt knäckt. Hon skrev ut antidpressiv medicin åt mig. Jag hade inte råd att hämta ut den.
I december ville jag ta mitt liv.
Två kvinnor från sjukvården kom och besökte mig i min misär och de var helt chockade över det de såg. De beslutade på stående fot att jag skulle läggas in på psyket. Jag blev jätterädd och undrade om jag var så illa däran?
Jo jag var ju suicidal och de ville dessutom att jag skulle få vila, ha värme, mat, rena kläder och möjligheten att få duscha.
Jag gick med på det. Vid det här laget var min misstro mot staten, a-kassan och hela systemet så stor att jag blivit extremt asocial. Jag kunde inte vara i närheten av folk så jag fick ett eget rum med säng, skrivbord och eget badrum. Jag duschade! I timmar stod jag i duschen och bara förundrades över att det finns varmt vatten. Jag fick rena kläder som luktade tvättmedel och jag fick varmt kaffe och smörgås. Det var rena himmelriket! Till kvällen kom en läkare och gav mig tabletter som höll mig lugn så att jag inte skulle skära upp armarna eller hänga mig.
Jag fick mer eller mindre komma och gå som jag ville, bara jag talade om var jag tog vägen. Men jag ville inte gå någonstans. Jag ville vila och vara inne i värmen. Kvinnorna från sjukvården kom och tittade till mig och vi pratade om allt som hänt. De fick se alla brev jag fått från SKTF och socialen. Den ena kvinnan blev så förbannad att hon ringde upp socialen på stående fot och sa att “Så här får det jävlar i mig inte gå till! Hon har ju inte ens vatten eller el hemma!”.
Det resulterade i att det blev ett möte med socialen veckan därpå (kvinnorna från sjukvården följde med för att se att socialen skötte sig) där soc lovade att betala elen så jag kunde få värme och vatten i huset. Jag fick dessutom 300 kr att leva på. Så generöst!
Efter två veckor på psyket åkte jag hem, fullinjicerad med antidepressivt. Jag hade nu blivit sjukskriven och fått rätt till sjukpenning. Att återigen ha en inkomst var helt ofattbart. Jag fick åka in till lasarettet och ta sprutor varannan dag, med dunderstark psykofarmaka. Fyra sprutor i varje skinka. Jag var ständigt hög i flera månader.
SKTF fortsatte skicka sina brev och nu hotade de med att stänga av mig från a-kassan eftersom jag inte kunnat betala avgiften.
Handläggaren försökte hela tiden hitta nya saker att bråka om och jag slutade svara på hennes brev. Jag hade för länge sedan räknat ut att det här var personligt. Hon gillade inte mig, jag gillade inte henne och hon ville ge igen för vårt gräl i början av hela historien. SKTF kom med ett ultimatum: betala alla förfallna avgifter eller också blir du utkastad. Märk väl att de inte snackade om att jag skulle betala den avgift som gäller för arbetslösa eller sjukskrivna, nej jag skulle betala den förhöjda avgiften som gäller för 100% arbetstagare. Jag hade inte råd och blev avstängd.
Ni kanske tror jag är paranoid när jag säger att handläggaren gjort detta till en personlig vendetta, men vänta bara till slutet av den soppan…
Jag påbörjade rehabilitering och försökte återgå till ett normalt liv. Det var inte lätt för jag var väldigt illa däran. Jag hade för länge sen slutat ha kontakt med vänner och bekanta. Pallade helt enkelt inte.
Jag började resa mig framåt sommaren och kunde gå i terapi och planera försiktigt för framtiden. I augusti kom beskedet från länsrätten att jag vunnit målet. SKTF fick betala ut all a-kasseersättning jag hade haft rätt till under 2007 fram tills jag blev sjukskriven. Det tog alltså 1 år och 4 månader för länsrätten att fatta ett beslut. Under det året hade SKTF knäckt mig helt och hållet.
Dessvärre gav detta mer syre åt elden som brann hos SKTF- handläggaren. Hon skickade ett par brev om att jag visserligen vunnit målet men att hon höll koll på mig och skulle minsann sätta dit mig om hon hittade något annat. Jag svarade inte på dem. Några månader senare kom två män ifrån försäkringskassan hem till mig. De sa att de fått tips om att jag troligen inte alls var sjuk. Männen legitimerade sig inte så jag släppte inte in dem. Jag ringde Försäkringskassan och frågade varför de skickat folk? Jag fick prata med enhetschefen för kassan i Norrköping och hon berättade att min föredetta handläggare på SKTF hade tipsat dem om att jag brukade vara ute på internet. Hon hade skickat en lista över sociala communities jag var med i. Jag fick redogöra för vad Vilda Webben, Facebook, PerfSpot m fl var.
Försäkringskassan sa att de inte hade något att invända emot att jag var ute och pratade med folk på nätet och de lade ner SKTFs anmälan.
Handläggarens motdrag blev att skicka ytterligare ett brev där hon klagjorde att hon höll ögonen på mig. Jag hade då inte varit medlem i SKTF på 7 månader.
Ytterligare en tid senare var det dags igen då SKTFs handläggare anmälde till Försäkringskassan att jag har en blogg.
Försäkringskassan skickade inte folk den här gången utan bara ringde och frågade om den. Jag berättade. De lade ner anmälan. SKTF skickade ett nytt varningsbrev.
2 gånger om året, i snitt, så skickar SKTF-handläggaren ut ett brev för att påminna mig om att jag är övervakad och jag är övertygad om att år 2010 inte är ett undantag. Jag får nog ett brev i år med. Det spelar ingen roll om jag är sjukskriven, arbetar, pluggar eller vad jag än gör. Hon håller ett vakande öga på mig och breven kommer.
Tror ni fortfarande inte att det är personligt?