Jag vet inte vad det är med mig idag, jag kan bara konstatera att jag är mer än lovligt förvirrad. Imorse tog jag på mig en svart och en vit strumpa och när jag skulle göra kaffe använde jag varken filter eller kaffepulver. Med andra ord körde jag bara en kanna vatten genom systemet.
Gick till affären för att köpa mjölk och kom hem med tvättmedel och kattmat.
Jag tror det är mitt sockerberoende som orsakar kortslutning i skallen. Har tvingat mig själv att inte äta sött i två dagar och jag kryper nästan på väggarna. Jag vet att begäret kommer att släppa om någon dag eller två men jag ska bara försöka stå ut tills dess. Jag såg en dokumentär om socker och någon sa att det är som kokain för hjärnan och precis lika beroendeframkallande. Nu när jag sitter och minns förra helgens chokladmousse (med lätt galen blick) så kan jag skriva under på att det är sant.
Den här avtändningen är faktiskt riktigt pest, men jag antar att det kommer betala sig i slutänden. Inte minst för att jag inte vill bli fetare än jag redan är och dessutom har jag inte råd att gå till tandläkaren.
På tal om behov…
I min närhet finns det nu tre vänner som går igenom megastrul på relationsfronten. Vid sådana här tillfällen inser jag hur emotionellt avtrubbad jag egentligen är. Jag förstår inte det trängade behovet av tvåsamhet och inte heller förstår jag den fulla innebörden av “Jag kan inte leva utan honom/henne” eller “Jag är inte hel utan honom/henne”.
För mig känns det skrämmande och overkligt att göra sig beroende av en annan människa. Jag fixar inte heller när en vuxen person gör sig beroende av mig eller behöver ständig bekräftelse. Att inte vara en hel person utan en partner…. nej det går inte in i min trånga skalle, helt enkelt. Det betyder inte att jag har rätt eller sätter mig över andra, det betyder att jag – som sagt – är emotionellt avtrubbad.
Därför tror jag att mina vänner uppfattar mig som en smula nonchalant när de pratar om sina trassliga förhållanden och de får ingen vidare respons från mig. Jag kan inte rå för att resonera som så att om man valt att ingå i ett förhållande där partnern är high maintenance så har man gjort ett aktivt val och har ingen rätt att gnälla. Trivs man inte med det så gå vidare.
Fick höra att en bekant nu gått tillbaka till en man som varit upprepat våldsam mot henne. Jag tycker synd om henne, men mest för att hon gör ett så ogenomtänkt val och utsätter sig för risken. Trots allt så har hon inte haft ett förhållande med den mannen på 5-6 år, så det är ju inte frågan om att lappa ihop ett förhållande. Det handlar om att starta ett nytt förhållande men en man som slår. Att kliva tillbaka in i skärselden. Eller vargens gap, om man föredrar den metaforen.
Jag skulle kunna använda ett ofinare ord för vad jag tycker om hennes val, men hon måste få upptäcka det själv.
Jag köper inte “han har förändrats” för en sekund. Det är en av de äldsta klyschorna i relationsboken och det stämmer aldrig med mindre än att mannen genomgår behandling och terapi.
Jag hoppas bara att det inte går lika illa som förra gången och jag kan bara säga “Lycka till!”…
…. för hon lär behöva det.