Ja rubriken var en fras jag snappade upp när dottern satt i webcamkonefrens med ett helt gäng flickor i 12-14-årsåldern. Någon hade visst en pappa som jobbar på en av de beryktade tidningarna. Påstod hon. Det visades dessutom en bild som helt klart var fejkad och jag blir bara trött och förbannad på folk som är så genuint elaka. Isabellas ansikte på någon porrmodells kropp. Stackars Bella!

Sitter med en kvällsmacka som kräver både tid och tålamod att tugga sig igenom. Det känns som jag tagit ett kliv 20 år tillbaka i tiden och har kommit närkontakt med mormors surdegsbröd. Det var mörkt, mystisk, hårt och skoningslöst. Det var det enda bröd morfar ville äta och det är ett mysterie hur han lyckades eftersom han emellanåt saknade garnityr.
 Kanske just på grund av surdegsbrödet.

Han ville ha äkta smör på mackan, och inget mer. Pålägg gillade han inte alls. Hans arbetskamrater på pappersfabriken tyckte synd om den tystlåtne mannen med sina torftiga lunchmackor. De hade ägg och ost och skinka på sina smörgåsar. Någon förbarmade sig och ville byta macka med morfar och morfar gick med på det. Varpå han plockade bort allt pålägg och slängde det och åt upp brödet och smöret.
Ingen bytte smörgås med honom igen.
Morfar var ett magert skrälle under långa perioder och det berodde knappast på att det inte fanns mat. Både morfar och mormor jobbade och hade inkomster och mormor var suverän i köket. De fick så småningom in stålar på sin hyresfastighet och slutade jobba.
Mormor, var allt annat än mager. Rund, god och sentimental som få. Jag har ärvt min kroppsform från henne och jag vet att jag skulle platsa som en sån där rund mamacita som brukar stå och röra i tomatsås i italienska kök.

Apropå mamacita så har jag ägnat kvällen åt att göra en banner till Jonnas blogg (blivande mamma för 4:e gången och anknytning till Italien). Jag är superhispig och nervös för jag vet inte om hon kommer gilla den. Syrran har skrämt upp mig och sagt att Jonna är rena tyrannen vad gäller design.
Känner kallsvetten bryta ut.  Jag har blivit refuserad i andra sammanhang (mina idiotiska drömmar om att ägna mig åt skrivande höll i sig till 10:e refuseringen, då jag äntligen fattade vinken) men det är extra pinsamt om någon man känner inte gillar ens arbete. Det är ungefär som att få dåliga presenter. Man öppnar med hög förväntan och inuti paketet ligger en träanka. Det har hänt mig. Jag klarade knappt ens ett fejkat leende den gången utan sa bara tack, helt kallt. Tur jag hade braskamin. Visst är det tanken som räknas, men de tankarna kan vara onda…