Ibland är jag tacksam att jag bara har ett barn. Det är nog så knöligt att få ihop tider och byten och aktiviteter som det är. Tänk om jag vore en av de där kvinnorna som har 3-4 barn med olika pappor? Jag ryser vid blotta tanken.
Jag begriper inte hur de får struktur och ordning på vardagen? Eller, det kanske de inte får? Är det därför jag ser så många av de mammorna sitta och pimpla vin och kedjeröka alltmedan hemmet är ett kaos och barnen löper amok?  Okej, det där var fördomsfullt av mig, det är bara det att jag inte sett en enda mamma, i den situationen, som verkar ha koll på läget.  Det betyder dock inte att de inte finns. Min värld är inte särdeles stor och jag umgås med få, kanske just för att jag räds min omgivnng och ser för mycket elände.  Människor skrämmer mig och jag har svårt att lita på andra. Det vore blåögt och korkat av mig att ty mig till andra utan att sålla hårt, utan att analysera situationen, i alla fall efter allt jag varit med om i livets hårda skola. I mina ögon är alla skyldiga tills motsatsen bevisats.  Välkommen till Sachiko’s World of Paranoia.

En av dotterns kompisar har halvdussinet halvsyskon till höger och vänster och ibland verkar det inte som någon vet vart var och en ska ta vägen, när och hur länge? Det hjälper inte att föräldrarna verkar minst sagt labila, omständiga och dödligt osams på alla plan. Papporna hatar varandra och det enda de har gemensamt är sin avsky för kvinnan de alla skaffat barn med.
Jag vet precis hur det är att växa upp med en alkholister och våldsbenägna föräldrar så jag lider med barnen. Verkligen!  
Kompisens pappa har redan blivit polisanmäld för barnmisshandel men vad hjälpte det? Barnen tvingas i alla fall vara hos honom med jämna mellanrum och stryk får de tydligen fortfarande.  Fiii fan!
 Socialen rycker på axlarna och verkar inte ta in situationens allvar. Några fumliga nödåtgärder och barnen får terapi så de ska sluta ställa till det för sig.  Men hur kan de göra annat när deras hem är som de är och när den enda tryggheten de hittar är utanför hemmet? Vem skulle inte ständigt vara på rymmen i en liknande situation?
Barnen hamnar i trubbel och utagerar. Föräldrarna blir ännu argare på barnen och den negativa nedåtgående spiralen snurrar allt snabbare. När ska Soc fatta att de kanske ska ta och börja fokusera på föräldrarna? 
Det är inget fel på de barnen och de dras inte med några bokstavskombinationer, de lever helt enkelt som de blivit uppfostrade; våld är okej, så även dricka, röka, stjäla, svära och agera allmänt egoistiskt. Föräldrarna upp i dagen. Äpplet faller inte långt från päronträdet. 
Ibland känns det som dessa maskrosbarn aldrig får en chans. De kommer trampa snett så många gånger i livet och jag bara hoppas att de är starka nog att välja rätt väg när de ska in i vuxenlivet.  Jag önskar att det vore som i Avatar, att jag kunde koppla ihop mitt inre med deras och förmedla vilsenheten, felstegen, erfarenheterna så de vet hur man tar sig ur det hopplösa och bygger en dräglig tillvar även fast de vuxna bevisat att man inte kan lita på dem.  Om jag kunde tala om för dem att utagerandet och hatet förgör och förstör ens inre och att även om det är svårt så kan man bryta mönstret. Man behöver inte bli som sina föräldrar och överföra det negativa till ytterligare en generation.  Man har alltid flera valmöjligheter. Jag valde när jag var runt 21, då jag förstod att det mesta av min ilska bestod att jag inte tyckte om den personen jag  blivit, den jag uppfostrats till.  Jag påböjade min förvandlingsresa och den pågår än och kommer hålla på tills jag dör.  Jag hinner aldrig bli helt klar med mig själv men jag kan åtminstone se till att min dotter inte uppfostras att bli sådan som jag var. Förbannelsen av våld, dryckenskap och dårskap som följt i min familj  ska dö ut med mig. Jag vägrar ge den fotfäste i vår tillvaro och min dotter ska aldrig behöva  se den eller leva med den. 
Om jag får bestämma.

Igår ballade kompisens pappa ur igen och jag törs knappt tänka på vad som hände. Det enda jag vet är att min dotter fick åka hem utan sin packning medan kompisen fick utstå pappans humör. Han slår aldrig barnens vänner och han törs inte slåss när utomstående ser på.
Idag måste dottern åka och hämta sina saker hos kompisen och jag mår nästan illa. Därefter ska hon till sin pappa och imorgon bär det av på skidresa med farfar, i dagarna tre.  Det är vid sådana här tillfällen jag önskar jag fortfarande hade bil så jag kunde skjutsa henne. Istället blir det spårvagn, byten, promenader fram och tillbaka och sedan buss.
 

Jag har spänningshuvudvärk. Allt i det förlutna kommer tillbaka när jag ser barn behöva utstå det dotterns kompis lever  med. Magen knyter sig, tårarna stiger i ögonen, ilskan stiger i blodet och jag önskar jag vore miljardär och kunde bygga den där byn jag i hemlighet drömde om när jag var liten. En by där bara snälla och kärleksfulla människor bor, som välkomnar vilsna och rädda  barn och som visar dem att varje minut i livet inte ska behöva vara en kamp för överlevnad.

Ledsen om jag blev för djup i det här inlägget, men ibland måste jag släppa ut skiten ur systemet så den inte kväver mig. Tack för att du orkade läsa.