Mjölken var slut och och eftersom jag brygger mitt morgonkaffe på samma sätt som kolarna utvinner tjära så var jag tvungen att kila till affären precis när den öppnade. Till min fasa fick jag syn på Gunborg, 85, med sin dödsföraktande rullator. Den kvinnan skrämmer vettet ur mig och i synnerhet om hon är arg(are än vanligt). Denna morgon kan jag svära på att hon hade ett litet åskmoln seglandes ovanför sitt huvud. Jag gick en lång omväg för att inte råka möta henne på torget som vi båda korsade.

När jag hade handlat min mjölk och skulle korsa torget igen hörde jag klirr och skrammel ifrån pressbyrån, följt av en basunerande röst som läxade upp personalen för hur de hanterat en viss postförsändelse. Jag hörde det genom glasrutorna och det gick inte att ta miste på Gunborgs röst som skär genom märg och ben i samma tonläge som en obalanserad cirkelsåg.
Jag sprang hem.

Väl innanför hemmets trygga väggar låste jag om mig och noterade att det låg ett brev med myndighetsstämpel på golvet. Det är alltid ett dåligt ett tecken när kuvertet ser ut som det är gjort av återvunnet toapapper. Törs inte öppna det.

Lite senare kollade jag ut genom sovrumsfönstret och såg Gunborg i sitt köksfönster där hon vaksamt blängde på några barn som verkade ha skoj på gården, på busungars vis. Gunborg missade inte en enda rörselse de gjorde och munnen var hopknipt och stram. Förmodligen förde hon anteckningar också.

Hade fått ett mejl från en bekant som återigen har kärleksbekymmer. Måste vara tredje eller fjärde gången denna månad. Hon skrev att hennes förhållande var på väg att barka åt skogen. Vad då förhållande? De har varit tillsammans i drygt en vecka. Jag har för tusan gått igenom antibiotikakurer som varat längre.

Världen känns smått kaotisk och labil idag. Jag håller mig inomhus och vill inte vara delaktig.