Austenkväll

Har kommit hem en härlig kväll hos syster. Hon hade laddat med 3 timmar kostymdrama som var så rysligt bra att håren stod rätt upp armarna. Att hela min Jane Austen-illusion raserats på kuppen är ett förvinnande litet pris att betala i sammanhanget. Det är bara min syster som förstår min glödheta passion för 1800-tals romantik. Det är hela paketet med kläderna, artighetfraserna, språket, livsrytmen, attityden och den höviska kärleken.
På menyn stod hemmagjord pizza och sallad som mumsades framför TV:n. Jag passade på att låna syrrans badrumsvåg och den visade på -4 kg, så mitt omläggande av kosten har visst lönat sig. En perfekt kväll på alla sätt. Älskar min syster så oändligt mycket.
Och nej, jag bantar inte. Jag har bara dragit ner på socker och kolhydrater något, och äter lite mindre portioner. Inga stora förändringar egentligen.
På vägen hem så var jag så illa tvungen att passera två tjejer i 20-årsåldern. De var fulla. Vad värre var var att de dessutom var dödligt osams och skrek åt varandra. Jag hann passera med en hårsmån när slagsmålet bröt ut i ett virrvarr av franskmanikyrerade klor och flygande hårtussar. Jag stannade inte, varken för att beskåda, heja på eller ingripa. De fick slå sig trötta helt enkelt.
För min del känns det som jag redan klarat av veckans tre goda gärningar och ligger på plus på karmafronten. Tänker inte ha dåligt samvete för att jag inte stoppade slagsmålet…även fast tanken gnager lite.