|
|
februari 25, 2010, at 9:40 e m Skrivet av Sachiko, februari 25, 2010, at 9:40 e m Jahapp, vi ska få mer snö. Bra! Det har ju känts som det varit lite tunt om det på sistone och jag kan ju fakiskt fortfarande se en bit av tvättstugetaket. En decimeter till utlovas i våra trakter, enligt Aftonbladet, och det borde ordna den saken.
Gubbarna i snösvängen får inte dumpa snön i strömmen. Farliga tungmetaller och salter skylls det på från kommunhållet. Perfekt, när allt smälter och rinner ner i strömmen i alla fall så finns åtminstone ingen annan syndabock än moder Natur. De är så otroligt begåvande och snabbtänkta i kommunhuset att man slås med häpnad varje vecka.
Det viskas om att kommunhuset egentligen används som dårhus för att det är överbelagt på Skarphagshemmet.
Fridens! Sachiko
februari 25, 2010, at 6:53 e m Skrivet av Sachiko, februari 25, 2010, at 6:53 e m Vi håller på och bakar tekakor á la Sachiko och jag hoppas inte degen är för torr. Såg ut att vara på gränsen.
Vi var i Linköping idag och det verkar som om man har sportlov även i de regionerna. Fjortisarna hängde på stan utan syfte eller mål och drev i flock mellan butikerna. Medelåldern i gruppen, i år räknat, var 14. I illvillighet och cynism 120. En av ungdomarna slängde en isbit på Micke och han blev vansinnig men gjorde inte utfall. Istället mumlade han om den ”flottiga kanaljen” och jag tackade övre makter för att han inte sade det där högt så ligisten hörde. Jag tror inte killenvet vad en kanalje är.
Micke var tvungen att göra ett ärende innan han släppte av oss och vi blev därför stående i hamnen i Norrköping en bra stund. Hur bekväma bilsätena än var så ville jag sträcka på benen och gick ut och såg mig omkring. Det var nästan helt tomt och öde och den enda levande själen var en man som målade namnet ”Lotsen” på en båt. Jag lutade mig mot en virkestrave och tittade på, nyfiken på om mannen skulle upptäcka att han glömt E:et i Lotsen, innan det var försent?
Plötsligt kom stanken av melassfabrik in över staden igen. Det hände inatt med och vi höll på att kvävas av odörerna. Det luktar så obeskrivligt illa och jag fick linda halsduken över näsan och munnen för att slippa känna. Till och med måsarna flydde fältet och när Micke äntligen kom ut från verkstaden han besökt blev han grönvit i ansiktet. Vi kastade oss in i bilen och precis när vi drog igen dörrarna hörde vi den målande mannen vråla ”Jävlar i helvete!”.
Fridens! Sachiko
februari 24, 2010, at 10:27 f m Skrivet av Sachiko, februari 24, 2010, at 10:27 f m Mjölken var slut och och eftersom jag brygger mitt morgonkaffe på samma sätt som kolarna utvinner tjära så var jag tvungen att kila till affären precis när den öppnade. Till min fasa fick jag syn på Gunborg, 85, med sin dödsföraktande rullator. Den kvinnan skrämmer vettet ur mig och i synnerhet om hon är arg(are än vanligt). Denna morgon kan jag svära på att hon hade ett litet åskmoln seglandes ovanför sitt huvud. Jag gick en lång omväg för att inte råka möta henne på torget som vi båda korsade.
När jag hade handlat min mjölk och skulle korsa torget igen hörde jag klirr och skrammel ifrån pressbyrån, följt av en basunerande röst som läxade upp personalen för hur de hanterat en viss postförsändelse. Jag hörde det genom glasrutorna och det gick inte att ta miste på Gunborgs röst som skär genom märg och ben i samma tonläge som en obalanserad cirkelsåg.
Jag sprang hem.
Väl innanför hemmets trygga väggar låste jag om mig och noterade att det låg ett brev med myndighetsstämpel på golvet. Det är alltid ett dåligt ett tecken när kuvertet ser ut som det är gjort av återvunnet toapapper. Törs inte öppna det.
Lite senare kollade jag ut genom sovrumsfönstret och såg Gunborg i sitt köksfönster där hon vaksamt blängde på några barn som verkade ha skoj på gården, på busungars vis. Gunborg missade inte en enda rörselse de gjorde och munnen var hopknipt och stram. Förmodligen förde hon anteckningar också.
Hade fått ett mejl från en bekant som återigen har kärleksbekymmer. Måste vara tredje eller fjärde gången denna månad. Hon skrev att hennes förhållande var på väg att barka åt skogen. Vad då förhållande? De har varit tillsammans i drygt en vecka. Jag har för tusan gått igenom antibiotikakurer som varat längre.
Världen känns smått kaotisk och labil idag. Jag håller mig inomhus och vill inte vara delaktig.
Fridens! Sachiko
februari 23, 2010, at 5:01 e m Skrivet av Sachiko, februari 23, 2010, at 5:01 e m Så där ja, nu har man suttit och tjutit hos läkaren och sen hos Arbetsförmedlingen. Tror arbetsförmedlaren fick en smärre chock men jag fick åtminstone löfte om att hon ska försöka hjälpa mig med en del praktiska saker kring ersättningen som strular (igen, är det tionde gången?). Det är jag väldigt tacksam för.
Är så uppgiven kring hela systemet och allt strul att jag ständigt känner att tårarna är på väg. Jag som aldrig brukar lipa för sådana saker.Inte sedan 2007 åtminstone.
En galen indier attackerade mig i hissen på Arbetsförmedlingen och började fråga ut mig om var jag skulle? Jag svarade att det hade jag inte lust att prata med honom om eftersom jag inte känner honom. Han blev skitarg och jag började nästan gråta igen.
Tror att det hela bottnar i att jag är överkänslig eftersom rättegång nummer två på är på G. Den andra pedofilen ska åtalas och åklagaren ringde mig och meddela detta för ett tag sedan.
Har varit på helspänn sedan dess, spänningshuvudvärken är tillbaka och jag är mer labil än en aktiv vulkan.
Gick ner på stan för att uträtta en massa andra trista men nödvändiga ärenden och kände inte för att fotografera något alls. Kanske för att det var jobbigt att folk stirrade på mina rödgråtna ögon. Ville bara få allt ur världen och sedan gå hem och låsa in mig.
Det som slog mig var att det var poliser överallt. Utanför banken, bilbioteket, inne på bibblan till och med, utanför arbetsförmedlingen osv. Har inte en aning om vad som hänt men har svårt att tro att det var en slump att jag sprang på snuten var jag än gick.
Gick på en nit när jag köpte Ballerinas Kladdkake-kakor. De smakade verkligen inte kladdkaka utan precis som vanliga ballerina-kex. Och det var jag inte det minsta sugen på.
 Dessa kex har ingen likhet med kladdkaka....whatsoever
Fridens! Sachiko
februari 23, 2010, at 11:14 f m Skrivet av Sachiko, februari 23, 2010, at 11:14 f m Vinden är bitig och jag vill inte gå ut. Men måste.
Känner mig otillräknelig och har fått lägga mig benen upp så blodet kommer tillbaka till huvudet. Har inte haft sådana svimningsanfall på flera år och undrar varför de kommer tillbaka nu? För kunde jag tuppa av stup i kvarten helt utan synbar anledning. Detta var synnerligen irriterande den gången jag stått länge i kö till bankomaten och precis innan det blev min tur så svimmade jag. När jag väl vaknade fick jag ställa mig sist i kön igen.
Har laddat batteriet till kameran för att förena nytta med nöje men jag bara vet att eftersom jag är förberedd så kommer jag inte hitta ett enda lämpligt motiv. Hoppas jag har fel.
Ut i snålblåsten mot bank, bibliotek och läkare. Bläh!
Fridens! Sachiko
februari 22, 2010, at 9:19 e m Skrivet av Sachiko, februari 22, 2010, at 9:19 e m Imorse låg utomhustemperaturen på friska -24 grader och jag gick inlindad i duntäcket ända fram till lunch. Detta trots att elementen jobbar för högtryck. Därefter duschade jag två skållheta duschar för att få upp värmen i blodet, och upptäckte att grannarna kommit på samma tanke. Varmvattnet tog slut. Elpriserna galopperar.
Förnekelsen och den falska optimismen har tagit slut så jag får väl sälla mig till skaran av gnällspikar som tycker vädret suger. Även för mig finns en gräns för hur många ångduschar och åkarbrasor jag pallar. Om det fortsätter så här kommer det börja växa fjädrar på armarna av allt flaxande och jag tror jag ser antydan till gälar vid öronen. Undrar vad evolutionsteoretikerna har att säga om den saken?
En vän har samma mjukvara till sin webcam som jag har. I mjukvaran finns alternativet att skicka en video med e-post. Webcamprogammet startar då den standard-epostklient man har installerad. Detta har då lett till att vännen tror att Logitec-mjukvaran är e-postklienten och det spelar ingen roll vad jag säger eller gör för han vägrar tro mig när jag säger att Windows Mail är hans mailprogram. Detta är ett problem eftersom han måste ändra inställningar i sitt epostkonto för att kunna hämta mailen. Vi har kört fast i förhandlingarna kan man säga. Jag anar en envishet som kommer sluta med blodvite om vem som har rätt. Eller också kan jag ge tusan i alltihop och strunta i om han har en fungerande mail eller inte.
Valet känns ganska enkelt, men jag avskyr att ge upp när jag har rätt och motparten är ute och cyklar på snorhal lina över okunskapens avgrund. Dessutom med punka på ena hjulet och snedställt styre.
Känner mig väldigt trött.
Fridens! Sachiko
februari 22, 2010, at 4:28 e m Skrivet av Sachiko, februari 22, 2010, at 4:28 e m Ville bara snabbt lägga upp en bild från i somras innan jag flyttade till Norrköping. Tänkte den kunde ge er lite hopp i vintermörkret och den bitande vinden.
Man kan nästan höra suset i löven och gäddorna som slår i vassen, eller hur?

Fridens! Sachiko
februari 21, 2010, at 4:48 e m Skrivet av Sachiko, februari 21, 2010, at 4:48 e m Min oro var helt obefogad eftersom kollektivtrafiken verkar ha ställts in och inga spårvagnar går. Dottern kom hem igen, ilsken som ett bi, och ringde efter pappa som , trött och uppgiven, kom och hämtade henne. Innan hon åkte frågade hon lillgammalt om jag klarade mig utan henne ett par dagar? Hon känner mig alltför väl. Jag sa att jag skulle försöka stå ut. Hennes sista förmaning var att jag inte skulle gå ut och fotografera idag eftersom det var för kallt.
Där rök den briljanta planen alltså.
Fick bli fotografering inomhus istället.
 Rockar fett
 Man bruka sminka över skavanker och sen photoshoppa det som inte gick att fixa. Eller också kan gå direkt på pudelns kärna och photoshoppa sminket. Ibland är jag så smart att jag blir förvånad själv.
Fridens! Sachiko
februari 21, 2010, at 1:40 e m Skrivet av Sachiko, februari 21, 2010, at 1:40 e m Ibland är jag tacksam att jag bara har ett barn. Det är nog så knöligt att få ihop tider och byten och aktiviteter som det är. Tänk om jag vore en av de där kvinnorna som har 3-4 barn med olika pappor? Jag ryser vid blotta tanken.
Jag begriper inte hur de får struktur och ordning på vardagen? Eller, det kanske de inte får? Är det därför jag ser så många av de mammorna sitta och pimpla vin och kedjeröka alltmedan hemmet är ett kaos och barnen löper amok? Okej, det där var fördomsfullt av mig, det är bara det att jag inte sett en enda mamma, i den situationen, som verkar ha koll på läget. Det betyder dock inte att de inte finns. Min värld är inte särdeles stor och jag umgås med få, kanske just för att jag räds min omgivnng och ser för mycket elände. Människor skrämmer mig och jag har svårt att lita på andra. Det vore blåögt och korkat av mig att ty mig till andra utan att sålla hårt, utan att analysera situationen, i alla fall efter allt jag varit med om i livets hårda skola. I mina ögon är alla skyldiga tills motsatsen bevisats. Välkommen till Sachiko’s World of Paranoia.
En av dotterns kompisar har halvdussinet halvsyskon till höger och vänster och ibland verkar det inte som någon vet vart var och en ska ta vägen, när och hur länge? Det hjälper inte att föräldrarna verkar minst sagt labila, omständiga och dödligt osams på alla plan. Papporna hatar varandra och det enda de har gemensamt är sin avsky för kvinnan de alla skaffat barn med.
Jag vet precis hur det är att växa upp med en alkholister och våldsbenägna föräldrar så jag lider med barnen. Verkligen!
Kompisens pappa har redan blivit polisanmäld för barnmisshandel men vad hjälpte det? Barnen tvingas i alla fall vara hos honom med jämna mellanrum och stryk får de tydligen fortfarande. Fiii fan!
Socialen rycker på axlarna och verkar inte ta in situationens allvar. Några fumliga nödåtgärder och barnen får terapi så de ska sluta ställa till det för sig. Men hur kan de göra annat när deras hem är som de är och när den enda tryggheten de hittar är utanför hemmet? Vem skulle inte ständigt vara på rymmen i en liknande situation?
Barnen hamnar i trubbel och utagerar. Föräldrarna blir ännu argare på barnen och den negativa nedåtgående spiralen snurrar allt snabbare. När ska Soc fatta att de kanske ska ta och börja fokusera på föräldrarna?
Det är inget fel på de barnen och de dras inte med några bokstavskombinationer, de lever helt enkelt som de blivit uppfostrade; våld är okej, så även dricka, röka, stjäla, svära och agera allmänt egoistiskt. Föräldrarna upp i dagen. Äpplet faller inte långt från päronträdet.
Ibland känns det som dessa maskrosbarn aldrig får en chans. De kommer trampa snett så många gånger i livet och jag bara hoppas att de är starka nog att välja rätt väg när de ska in i vuxenlivet. Jag önskar att det vore som i Avatar, att jag kunde koppla ihop mitt inre med deras och förmedla vilsenheten, felstegen, erfarenheterna så de vet hur man tar sig ur det hopplösa och bygger en dräglig tillvar även fast de vuxna bevisat att man inte kan lita på dem. Om jag kunde tala om för dem att utagerandet och hatet förgör och förstör ens inre och att även om det är svårt så kan man bryta mönstret. Man behöver inte bli som sina föräldrar och överföra det negativa till ytterligare en generation. Man har alltid flera valmöjligheter. Jag valde när jag var runt 21, då jag förstod att det mesta av min ilska bestod att jag inte tyckte om den personen jag blivit, den jag uppfostrats till. Jag påböjade min förvandlingsresa och den pågår än och kommer hålla på tills jag dör. Jag hinner aldrig bli helt klar med mig själv men jag kan åtminstone se till att min dotter inte uppfostras att bli sådan som jag var. Förbannelsen av våld, dryckenskap och dårskap som följt i min familj ska dö ut med mig. Jag vägrar ge den fotfäste i vår tillvaro och min dotter ska aldrig behöva se den eller leva med den.
Om jag får bestämma.
Igår ballade kompisens pappa ur igen och jag törs knappt tänka på vad som hände. Det enda jag vet är att min dotter fick åka hem utan sin packning medan kompisen fick utstå pappans humör. Han slår aldrig barnens vänner och han törs inte slåss när utomstående ser på.
Idag måste dottern åka och hämta sina saker hos kompisen och jag mår nästan illa. Därefter ska hon till sin pappa och imorgon bär det av på skidresa med farfar, i dagarna tre. Det är vid sådana här tillfällen jag önskar jag fortfarande hade bil så jag kunde skjutsa henne. Istället blir det spårvagn, byten, promenader fram och tillbaka och sedan buss.
Jag har spänningshuvudvärk. Allt i det förlutna kommer tillbaka när jag ser barn behöva utstå det dotterns kompis lever med. Magen knyter sig, tårarna stiger i ögonen, ilskan stiger i blodet och jag önskar jag vore miljardär och kunde bygga den där byn jag i hemlighet drömde om när jag var liten. En by där bara snälla och kärleksfulla människor bor, som välkomnar vilsna och rädda barn och som visar dem att varje minut i livet inte ska behöva vara en kamp för överlevnad.
Ledsen om jag blev för djup i det här inlägget, men ibland måste jag släppa ut skiten ur systemet så den inte kväver mig. Tack för att du orkade läsa.

Fridens! Sachiko
februari 21, 2010, at 12:09 f m Skrivet av Sachiko, februari 21, 2010, at 12:09 f m  Kinarestaurangen med det oerhört fantasifulla namnet "Reastaurang China".
Man skulle kunna tro att jag gått på en första dejt eftersom kvällens schema bestod av de två komponenter som den svenske mannens fantasi är begränsad till: middag och bio. Skillnaden mellan den här kvällen och en dejt var att jag inte behövde stå ut med manligt sällskap (och manliga förväntningar) vilket ökade oddsen rejält för att faktiskt få en trevlig afton. ;-)
Och det blev det!
Inget ont om killar i allmänhet men så fort det bjuds på middag och bio vet man vad klockan är slagen. There is no such thing as free lunch.
Jag hade glömt att varje portion som serveras på restaurang China förmodligen är ämnad åt två-tre personer. Följaktligen satt dottern och jag med två gigantiska portioner som kunde göda en storfamilj.
Från de röda kinarestaurangen till den röda biosalongen. Dottern tyckte det var pinsamt at det hade samlats flera centimeter snö på mitt huvud och tvingade mig att ruska av mig som en hund innan vi äntrade Filmstaden.
Det märktes att vi var bland de sista på denna planet att se Avatar. Filmen visades i en liten liten salong och den var inte ens halvfull. Fritt fram att vräka ut sig och lägga väskor och jackor på lediga stolar och slippas kivas om armstödet med grannen.
 Filmen var som förväntat suverän och jag kunde inte låta bli att sitta och berundra och fundera över texturer och bumpmappar. Ja menar, man kunde ju se varenda por i huden på dessa animerade Na’vis.
Miljöerna kände jag ju igen från spelet så jag blev inte så överväldigad som dottern. Däremot blev jag djupt och våldsamt förälskad i en av huvudkarantärerna, Na’vi-kvinnan som Jack blir kär i. Kommer inte ihåg namnet på henne men jäklar vad vacker hon var.
Det satt förvånansvärt många killar i publiken som hade exakt samma look som grabbarna på teknikforumet. De satt och sög in varje scen och viskade om rendering och grafikmotorer och när filmen var slut så satt de och jag kvar och kollade på slumpmässiga scener medan eftertexterna rullade. Ingen av oss nördar ville missa en sekund av animeringarna
Dottern tyckte filmen var för kort. Själv hade jag rejäl träsmak efter 2 timmar och 40 minuter och tyckte det var skönt att få promenera hem. Dottern konsaterade att det var den bästa, längast och dyraste filmen och att hon aldrig mer kommer kunna se en annan film för då blir hon bara besviken. Jag tolkar det som att hon är nöjd med kvällen och jag misstänker att snart kommer hon ge små vinkar om att vi sa köpa Avatar på DVD.
Det kommer vi nog göra också.
Fridens! Sachiko
|
Copyright & Upphovsrätt
Allt material på Sachikoblog.com skyddas av såväl copyrighträtten och upphovsrättslagen. Du får inte kopiera bilder eller texter att använda på din egen blogg eller sajt utan skriftligt medgivande.
|
Senaste kommentarerna