”Ja, det som göms i snö..” tänkte jag när jag klampade till Arbetsförmedlingen och såg en stor hög med sopor precis intill entrén. Där hade förut varit en stor snövall, tills töandet satte in.  Jag hade inte stannat där om det inte vore för att sophögen rörde på sig! 
Vid närmare inspektion (så nära jag kunde utan att kräkas av stanken) visade sig lumporna vara en person.  Lager på lager av gamla paltor som inhyste civilisationer vi inte hittar i geografiböckerna. Håret såg ut som en möglig ryamatta och jag ryggade tillbaka av fasa när sophögen fräste:
”F ‘svinn!”
Jag sprang in på Arbetsförmedligen och ställde mig pliktskyldigt i kön med andra bidragstagare. Mitt hjärta pickade hårt i halsgropen. Det tog väldigt lång tid innan det blev min tur och jag hann fundera länge och väl över det faktum att det tydligen finns människor som väljer att komposteras levande.  Miljörörelsens återvinningskampanjer har verkligen slagit igenom stort på sina håll.
Arbetsförmedlaren var på dåligt humör och hade inget nytt att informera mig om utan jag vallades runt och svarade på samma frågor jag svarat på dussinet gånget de sista veckorna.  Något straff ska vi ju ha för att vi snyltar på a-kassan. Själv är jag inne på 3:e veckan och jag hoppas verkligen inte det bli många veckor till innan jag kan kalla mig arbetstagare. 46 sökta jobb på 2 månader och inte en enda intervju. Nedslående statistik.
På vägen hem var jag tvungen att passera sophögen igen och fick ett:
”Ta’ rei’ rsl’ t!”
Det var liksom pricken över i-et för att avrunda mitt ärende och passade väl in i situationen. Ungefär som en slående filmreplik som markerar slutet på storyn.

Hemma spelade jag en runda golf och slog knut på ryggen och sedan körde jag dansworkout. Nu har jag nya blåmärken på de blåmärken jag fick vid gårdagens träning.