En söndag borde man sova ut och vila upp sig men jag var uppe med tuppen och glömde helt av att kolla vad klockan var. Fick en överraskning när jag efter två timmars redigerande upptäckte att klockan var nio. Hade räknat med att sova till tio, men se det ville inte min mentala väckarklocka.

Ibland är jag så seg i skallen och disträ att det är skrämmande. Jag lovade ju Birgitta att skicka fotona på hennes gård och det var ju snart ett år sedan. Nu har jag i alla fall bränt in bilderna, adresserat och frankerat kuvertet och lagt det i handväskan. Nu ska jag bara få tummen ur och posta det också. Jag skäms lite.

Läste i NT idag om en pappa som åtalats för misshandel av sin autistiske 9-åring. Han friades eftersom han på något sätt var tvungen att hålla pojken ifrån sig när denne gick bärsärkagång och bet och slog både honom och mamman.

 Började bita polisen

Pojkens föräldrar och en passagerare i bilen förnekar alla att pojken blev slagen eller sparkad. En polis uppger att det rådde full kalabalik när han anlände. Pojken försökte angripa sin mor i baksätet på bilen. När polisen skulle gå emellan försökte pojken bita honom i handen. Polisen såg skador både på pojken och mamman. Enligt polisen hade pojken sannolikt skadat sig själv när han slog vilt omkring sig.

Tingsrätten konstaterar att vittnenas iakttagelser huvudsakligen gjordes på ”betydande avstånd”. Rätten konstaterar att de reagerat kraftigt på pappans beteende.

Jag förstår att det kan vara svårt för utomstående att fatta vad det hela handlar om och dessutom bor vi ju i ett land där gfolk i allmänhet älskar angiveri. 75-80% av alla fall som anmäls till Försäkringskassan, om misstanke om fusk med sjukbidrag, kommer från grannar.
Jag har en bekant som har ett barn som levt med dokumenterad bokstavskombination i många år. Han blev så våldsam och farlig att hon var tvungen att brotta ner honom titt som tätt. Annars hade han gett sig på och misshandlat lillasystern. Mamman själv fick väldigt mycket stryk och hade allt som oftast blåmärken, riv- och bitmärken över armarna och kroppen.  Grannarna älskade att anmäla henne och hon fick sitta i utredningar hos socialen gång efter annan.  Hon fick ständigt rätt men det krävdes enorm tid och energi att övertyga socalen om det varenda gång.
Som om de inte är nog jobbigt att leva med ett ADHD-barn, dessutom måste ju grannarna göra saken värre. Inte en enda gång försökte någon hjälpa mamman när hon blev biten, slagen eller sönderriven.  Enligt grannarna skulle hon bara låta pojken löpa amok och ta emot stryket. Hon har tydligen ingen nödvärnsrätt.
Idag är killen betydligt bättre och våld förekommer inte längre, vad jag förstår.

Tänk vad livet skulle bli lättare för alla om folk kunde sätta in saker i dess rätta sammanhang.