Först vill jag tacka för alla fina och uppmuntrande kommentarer om Veckans And.  En vansinnig och skruvad idé som dök upp från ingenstans för en tid sedan, men som av allt att döma väcker glädje hos flera läsare och får ett och annat smilband att peka uppåt. Idén kanske inte var så tokig i alla fall.  Lovar att fortsätta med ny bild varje vecka.

Hela dagen har varit ett ständigt spring från möte till möte och det avslutades med rymning nummer 2 på 3 dagar.  Mitt under pågående terapi.

 Jag fick springa efter och leta och ropa och mina nerver var på bristingsgränsen.  Var ska man börja leta i en stad man knappt känner till mer än till namnet? Linköping är ingen storstad men tillräckligt stor för att ett förrrymt barn ska vara som att leta efter en nål i en höstack.
Det hela slutade väl (bortsett från att jag är ett halvt steg från att få ett psykbryt) men nu måste jag alltså låsa ytterdörren med sjutillhållarlås och gömma nyckeln för att undvika fler rymningar.  Känns inte bra men de var vad terapeuten sa att jag skulle göra så jag följer bara order. 

Ute råder ett sånt där äckligt duggregn som kryper innanför jackkragen och nästan innanför skinnet.  Det ligger något olycksbådande och ödesmättat i luften. Detta i samband med en helvetesmaskin, på andra sidan strömmen, som dunkar så det ekar över hela staden gör att det känns lite som att vara med i skräckfilm.  Solen lyser inte, den är en platt vit skiva bakom det gråa molntäcket. Jag misstog den nästan för månen…