Leka med döden

Jag gick till syrrans jobb för att uträtta ett ärende i statens namn. På vägen dit var det så glashalt på trottoarerna att jag bitvis fick ta mig fram på alla fyra; böja mig ned och sticka ner händerna i en snödriva och släpa mig fram medan skorna bara gled och ville dra med mig ner i strömmen (finns inget staket). Jag lyckades efter mycket om och men ta mig över till andra sidan gatan där det visserligen var lika halt men åtminstone platt och ingen lutning mot vattnet (som redan skördat oräkneliga offer).  Efter ett femtiotal meter såg jag en tant som stod och ylade i högan sky på trottoaren vid strömmen. Hon kunde varken ta sig bakåt eller framåt och hon och hennes Dramatenväska (Dra-maten) bara gled omkring. Tårarna sprutade ur hennes ansikte. Det stod folk runtom som försökte komma till hennes undsättning men det var så halt att de var tvungna att bilda kedja och hålla i varandra. 
Två kvarter bort stod en ambulans som just packade in en stackars man som verkade ha halkat brutit benet.
Till alla ansvariga pappskallar i Norrköpings Kommunhus; se till att få bort isen eller sanda mer!

På vägen hem valde jag en annan väg och från taken brakade isen ned i tio- och tjugokilosklumpar.  Att vistas utomhus i Norrköping är just nu att leka med döden.