”>Har kört meditation och hypnos för fulla muggar och första gången på flera veckor känner jag mig lugn och harmonisk. Fast det kan ju slå om utan förvarning så jag passar på att njuta medan det varar. Har en känsla av att under perioderna av lugn så är jag som en damm som samlar på mig tills dammluckorna och fördämningarna brister och sen forsar allt ut till det blir torka.
”Lagom” är ett ord jag bara sett i en ordbok men aldrig lärt mig tillämpa.
Dottern kommer med tåget snart och jag längtar så det gör ont. Har städat och svabbat och hoppas vi kommer få några sköna dagar tillsammans. Företrädesvis utan Bonzo. Idag har han varit pest och pina och jag var nära att säga till hans husse att jag aldrig mer vill se honom (hunden alltså).  Den enda som uppskattar hans sällskap just nu är Panda som vill ha en lekkamrat och hon har ju gått tillbaka till valpstadiet med krumbukter och skutt och gläfs.
Om jag slutar vara dagmatte åt B kommer det bli lite ensamt för Panda.  Undrar om jag kan hitta en annan vovvs att ta hand om på dagtid? En som inte är en problemhund, vilket faktiskt Bonzo är.  Och kanske inte fem dagar i veckan utan 3-4 dagar. Hmmm…
Börjar få fin blålilagröngul färg på underarmarna igen.
Fick ett nytt bett idag som inte hunnit bli blått än, men det kommer det bli.

Bett från i måndags, på vänster underarm

Milda makrillar! Jag tog visst en sömntablett för mycket igår och jag är helt vimmelkantig idag. Inte ens att blaska av sig i ansiktet med iskallt vatten hjälper.
Det här blir ju snyggt, jag som ska ut med hundarna och allt.  Folk kommer tro att jag är full.

Kvart över sex på morgonen dessutom.

Eländes.

Det är något magiskt med ljuset i stan ikväll.  Det märks inte minst för att killen (som sabbade bilden jag tog) går ungefär en decimeter ovanför marken.

Jag hamnade på mässa med väldigt märklig musik, om man nu kan kalla det för det. Torra psalmer och inte minst nattvard i form av en bit papp och saft med vinjäst i.  Jag som bara ville få lite schyssta bilder inne i Hedvigskyrkan.
Men det var ändå trevligt att alla, mitt i alltihop, gick runt och tog i hand och önskade varandra frid. Sånt händer aldrig annars och jag var rätt ställd.  Men jag log.

Eftersom jag var livrädd att avslöjas som en hedning/bluff/ katt bland hermelinerna så höll jag god min och passade på att meditera en stund i kyrkbänken. Det såg nog tillräckligt fridfullt och troende ut för ingen pekade eller ropade  ”Ut med den trolösa och förtappade!”.
Under psalmerna tände man takkronorna och då passade jag på att få upp kameran och plåta hej vilt. Prästen höjde ena ögonbrynet åt mig och såg lite misstänksam ut.
Jag var inte tillräckligt fräck för att stanna och dricka kaffe, någonstans går gränsen även för hedoniska själar som jag.
Prästen tog i hand med alla som lämnade kyrkan och önskade god kväll och på återseende.
Det hela kändes väldigt overkligt för mig som är van vid att ord från främlingar alltid är nåt i stil med ” TUUUUT! Flytt på´re kärring, du har ju röd gubbe för faaan!”

Jag funderar över den frid, glädje och välvilja som rådde bland människorna därinne i kyrksalen. Om jag inte kan tro på det de troende tror på (oavsett religion), är det då omöjligt för mig att hitta inre frid och ett sammanhang?
Meditation och hypnos tar mig bara en liten bit på vägen.
Detta tål att funderas på.
Måste säga att meditationen gick ovanligt bra på den stillsamma platsen. Kommer kanske göra det fler gånger.

Dottern ringde och var helt vild. En älg gick visst bärsärkagång i hästhagen.
Är det inte det jag alltid sagt, kanske?  Älgar är ondskefulla kreatur som hör hemma på tallriken tillsammans med hasselbackspotatis och rödvinssky.

Fontänen utanför Hedvigskyrkan