|
|
september 9, 2010, at 10:51 e m Skrivet av Sachiko, september 9, 2010, at 10:51 e m Det har varit en planeringens dag. Massor av funderingar över framtiden och vilket håll jag ska gå åt, vilka projekt jag satsa mer på och vilka jag ska förkasta. Jag har städat bort saker från listan som inte kommer hinnas med eller som jag inte kommer göra helhjärtat (ja här borde skattebetalning och städning finnas med). Jag behöver struktur och ordning för annars stressar jag bara upp mig och hattar lite här och lite där och sen blir det som vanligt; 3 miljoner halvfärdiga projekt som jag inte orkar avsluta.
Onlinekursen är en del av planen och den kommer jag fortsätta med. Fotograferandet ska tas vidare till nya nivåer och så även bildbehandlingen.
Webbdesign, bloggande och programmering är det som betalar hyran och sätter mat på bordet så det fortsätter jag med.
Musiken och målandet lägger jag ned. Affiliating och webmaster (sköta andras hemsidor) läggs ned. Knacka javascript och php lägger jag delvis ned och fortsätter bara med sånt som är direkt relaterat will webbprogrammeringen.
Sådan är planen. Nu återstår bara att försöka leva efter den också.
Det är ju så lätt att sätta upp mål, men att nå dit… är som bekant en helt annan femma.
Nu vet jag åtminstone vad jag inte ska göra. Jag ska försöka förverkliga det där raka spåret jag snackade om tidigare.
Men dagens viktigaste händelse var ändå att Panda balanserade en köttbulle mellan ögonen i nästan en minut.
september 9, 2010, at 1:59 e m Skrivet av Sachiko, september 9, 2010, at 1:59 e m Nej inget politiksnack… mina läsare vet redan var jag står och jag tänker inte trötta ut folk med sånt.
Låt oss istället prata om årstider.
Det ena behöver inte utesluta det andra, man måste inte avsky hösten bara för att man älskar sommaren mer. Min kusin går igång på hösten medan jag krampaktigt vill hålla fast i sommaren. Jag vill skrika ”Lämna mig inte!” och bita fast i benet när den obönhörligt klampar ut ut mitt liv.
Men jo visst har hösten sin skönhet och charm den med, det är bara det att jag gillar sommaren och våren mer. Mycket mer. 
November däremot är en riktigt skitmånad då det bara är grått, kallt, kalt och för varmt för snö men för kallt för bladen att sitta kvar. Den kunde vi stryka ur kalendern.
Det här med att gilla höst, vår, sommar eller vinter är lite som det här med katt eller hund. Varför måste man välja? Jag vägrar. Älskar katter och hundar lika mycket och tänker inte avstå från någondera.
Bild tagen för en timme sen:
september 9, 2010, at 8:13 f m Skrivet av Sachiko, september 9, 2010, at 8:13 f m När väckarklockan brölade igång så kändes det som om jag hellre ville dö än att gå upp. Min högra arm för en timmes sömn till. Skit samma om Danne blir utan hundvakt och skit samma om jag kommer försent till mötet, tänkte jag.
Fast jag tog mig upp för bara tanken på att göra andra besvikna ger mig ångest. Men att svika mig själv gång på gång går tydligen bra.
Knepigt det där att man sätter mindre värde på sina löften till sig själv. Okej, det beror på vad det gäller.
Jag har lovat mig själv att aldrig mer beblanda mig med folk som bara utnyttjar och stjäl energi.
Jag har lovat mig själv att aldrig släppa mitt oberoende.
Jag har lovat mig själv att aldrig mer börja röka.
Jag har lovat mig själv att jag aldrig mer ska fatta ett större beslut utan att fundera igenom det ordentligt.
Jag har lovat mig själv att vara extremt försiktig och nogräknad gällande vem jag släpper in i mitt liv i fortsättningen.
Det är såna löften jag inte vill eller tänker bryta, åtminstone inte så länge jag har ett val.
Jag vet inte vad som skulle kunna begränsa mina valmöjligheter men man ska ju aldrig säga aldrig.
Men för varje gång jag bryter ett annat löfte till mig själv så faller min självaktning lite. Samtidigt kan jag aldrig ge mig själv beröm när jag gör något bra och jag kan aldrig vara stolt över något jag åstadkommit, åtminstone inte mer än några minuter. Sen tappar prestationen sin glans och faller i värde som en Fermenta-aktie.
Då måste jag sätta upp ett nytt mål och börja om.
För det kan aldrig vara lugnt, det måste alltid finnas något att sträva emot och alltid finnas något att ge sig hän åt, alltid nya saker att bevisa för mig själv. Aldrig vila, aldrig stanna upp.
Egentligen är det inte så konstigt att jag är världens minst stresståliga människa.
Hur klarar alla andra stressen? Hur klarar andra att låta sig själva vara medelmåttiga utan att bryta ihop? Hur lär man sig att vara snällare mot sig själv och inte ställa så höga krav?
Ytterligare en morgon med meninglösa grubblerier om jag inte kommer kunna svara på.
Det är mycket enklare att betrakta världen genom en lins, för man ser bara det som är i den lilla rutan utan att behöva se den stora bilden och periferierna.
Och det jag inte gillar i bilden kan jag alltid retuschera.
|
Copyright & Upphovsrätt
Allt material på Sachikoblog.com skyddas av såväl copyrighträtten och upphovsrättslagen. Du får inte kopiera bilder eller texter att använda på din egen blogg eller sajt utan skriftligt medgivande.
|
Senaste kommentarerna