Jag har pratat om det här förr, men det är aktuellt för mig igen. Just nu. Efter ytterligare en vansinnigt hemsk natt med alldeles för många tankar. Att skriva om det är terapeutiskt för mig. Ni läser om ni orkar och vill.
Världen är inte vacker idag. Inte min i alla fall.

”Nej, du kan inte bli journlist för det krävs så höga betyg och är så stor konkurrens att komma in på journalistutbildningen” sa mina föräldrar till mig när jag delgav dem mina framtidsdrömmar.
Jag var 11 år.
Det liksom satte tonen för hur man skulle välja i framtiden och hur man skulle värdera sig själv. Tro inte att du är något eller är bättre än någon annan.  Att lyckas knipa de åtrådvärda plaserna är för dem som är duktiga, inte för dig.
Det hade inte kunnat göra mer ont om de så ställt sig och stampat på mig.
Ändå var jag den i av oss barn (jag, kusin och min lillasyster var ”barnen” i släkten) som fick mest beröm för det jag gjorde och då i synnerhet för mitt tecknande och målande.  Det var visserligen beröm men samtidigt höjdes det varnande fingret om att jag inte skulle tro att det var mer än en gullig liten hobbytalang och inget som jag skulle kunna leva på.

Nej, istället skulle vi barn sikta på ett ”vanligt” jobb där ospeciella människor som vi barn var, hade en rimlig chans att få en plats.  Jag begrep aldrig vad de där vanliga jobben var för något?  För samtidigt som vi inte skulle sikta högt så skulle det vara en skam om vi stod vid ett löpande band.  Hur absurt och sjukt är inte det, på en skala?
Jag skolkade en hel del när jag var 16 år. Det var efter skillsmässan mellan mina föräldrar och monstret var äntligen ute ur våra liv. Det var slut med fyllan, bråken, slagsmålen, mordhoten, våldtäkterna, tafsandet och den ständiga psykiska terrorn.  Farsan var ute ur huset.
Jag var mentalt slut och efterverkningarna av 15 års ständig vaksamhet tog till slut ut sin rätt.  Lite som när chocken kommer en stund efter att man varit med om en hemsk olycka, där man lika gärna kunde strukit med men klarade sig undan i sista sekund.  Det enda jag ville var att ligga i sängen och sova.
Ta igen alla nätter av störd sömn då fanskapet kom in i mitt rum om nätterna eller höll alla vakna genom att spöa upp mamma.
Jag sticker inte under stol med att jag hoppas att nästa hjärtinfarkt är den som ska ta honom av daga.  Han är ond och bidrar bara till det som är fult och otäckt här i världen.

När jag skolkade sa min mamma att jag skulle hamna vid löpande bandet på en fabrik om jag inte skärpte mig.  Men var inte löpande bandet ett vanligt jobb? Hon sa det som om det vore en förbannelse, ett öknamn. Nästan spottade ut ordet.
Fabriksarbetare.
Än idag fattar jag inte hur hon menade eller vad hon menade?
Mormor och morfar jobbade bägge två på fabriker och de klarade sig igenom världskrigen och skapade sig en dräglig plats i tillvaron. Var de sämre än någon annan?  Tvärtom tycker jag nog att mormor och morfar var bättre folk än de flesta andra jag mött.  Definitivt bättre än mina föräldrar.

Kanske är det lite av allt det här indoktrinerade ”tro inte att du är nåt” som sitter kvar och som stoppar mig innan jag når målet med mina framtidsplaner? Att tvivlet på min egen förmåga tar överhanden just när jag börjar se mållinjen och jag lägger ned projektet så jag slipper besvikelsen, ifall jag inte klarar hela sista vägen fram.  Det sitter djupare rotat än vad jag vill erkänna.  Men jag ska, SKA, inte ge upp.  Jag har ett mål och det ska jag nå i min egen takt. Ingen ska få säga till mig  att jag ska ge upp innan jag ens försökt och om någon gör det så kommer jag inte att lyssna.
Jag tar ingen mer skit nu. Jag vill inte se livet rinna genom fingrarna som sand.

Tack kära föräldrar, för den sunda och trygga uppfostran och barndom vi fick och för att vi barn fick känna att vi duger som vi är.